Små byar med fina hus.

Bilar man runt i Sverige och inte väljer de stora genomfartslederna ser man hur många fina små byar det finns och även hur många gamla vackra hus som skulle behöva nya innevånare.

Det var nog ganska så länge sedan som någon tankade bensin från den här pumpen.

Vid det här huset har någon huggit upp veden inför vintersäsongen.

Lupinerna blommade längs vägkanten och i år kändes det som om de bestämt sig för att visa upp sig i all sin färggranna prakt.

Kör sakta för att se dem bättre.

Kan väl hjälpa mäklaren på orten också, den här skönheten är till salu, ser visserligen ut att ha något reparationsbehov men en rymlig kåk för den kräsne köparen.

Snickarglädjen och samlingen av pinnar på verandan ingår antagligen. Numret till mäklaren kan anas på skylten för den hugade spekulanten. Vet inte om det går att ordna visning, för golvet vid ingången ser lite bräckligt ut.

Antar att ladan ingår...

och utsikten är det inget fel på.

 Bra möjligheter till fotografering av vilda djur finns också.

Skogens konung och Tärnaby.

Dags att fara vidare på vår tur uppe i norr. Vi lämnar Saxnäs och i skogsbrynet står fru älg med sin lille teling och vinkar av oss.

I Stalon tar vi en tur upp på berget för att se mer av landskapet. Det är lite disigt i dag och solen har inte orkat upp ännu.

De gamla, av både ålder och väder, färgade ladorna tycker jag är så vackra. De här står i Kittelfjäll.

Dagens mål är Tärnaby.

Med sådan här utsikt från sovrumsfönstret kan man sova gott i natt.

Norgefarargården och en kungsörn.

I byn Klimpfjäll, högt uppe på liden med utsikt över Kultsjön, finns det ett hus som kallas för Norgefarargården. Gårdens namn har att göra med att det var här som handelsfororna samlades för gemensam färd över fjällryggen via Remdalen till norska Mosjön vid atlantkusten. Likaså var det här som forlagen upplöstes efter återkomsten från Norge.

Här kan man numera ta en liten paus och festa på kaffe och våfflor och även kika in i ett litet hembygdsmuseum. Utsikten inne i storstugan är inte så dålig.

Numera finns det enklare sätt att ta sig till Norge än att vandra över fjället. En variant är att köra Stekenjokksvägen eller Vildmarksvägen som den också kallas.

Vägen byggdes på 1960-talet eftersom det fanns en gruva här då, den lades ner 1989 och nu är det nästan svårt att se att det funnits stora betongbyggnader där uppe på fjället.

Nu när jag var här fick man inte lämna vägen eftersom det hade härjat boplundrare i området, så tyvärr gick det inte att vandra ute på fjället.

De som hade serveringar och hyrde ut boende i Kimfjäll uppskattade inte det, de hade förlorat en hel månads inkomster och visse inte hur de skulle klara sig i fortsättningen. Ytterst få turister kom då de inte fick fjällvandra eller fiska. De enda som vi såg befolka marken utanför vägen var renarna.

De såg lite skabbiga ut så här års, men får säkert tjock fin ny päls innan vintern kommer.

Även om man inte fick lämna asfalten så gick det ändå att beundra den vackra fjällnaturen och de speciella mönster som bildades när snön smälte.

Såg också att det fanns stora fåglar, den här kungsörnen kretsade runt och sökte efter något gott att äta. Kan förstå att det lockar penninghungrigt folk att plundra fågelbon eftersom en falkunge betingade ett pris på 2 miljoner kronor i Saudiarabien.

Vi for inte hela vägen över till Norge utan vände vid Leipikvattnet.

Renarna var kvar även på återvägen mot Saxnäs.

...och i Saxnäs var Kultsjön sig lik.

I Marsfjällets skugga.

Fortsätter på temat Bernhard Nordh. I hans bok "I Marsfjällets skugga" berättar han om Lars och Brita Pålsson som kom som nybyggare till Marsliden. Där får man läsa om det hårda nybyggarlivet och i en likadan stuga som den här bodde Lars och Brita Pålsson. Den låg även på den här platsen. Förmodar att de inte hade så mycket tid över att njuta av den vackra omgivningen.

Det allra första de bodde i var en enkel riskoja, under tiden som stugan byggdes.

Det var många år sedan jag läste böckerna om Marsliden och efter att ha varit här och även fått komma in i stugan känns det som det är dags för en omläsning. Även om stugan är en kopia så var det här den låg och så här som det såg ut.

Nu för tiden tar vi oss fort fram mellan byarna här uppe, men det är fascinerande att tänka sig tillbaka till 1800-talet och veta att det var med båt, till fots eller med skidor som de tog sig fram här. Tänka sig vilken tid det tog att ta sig till Åsele eller vandra över till Norge för att idka byteshandel.

Förmodar att sångsvanen även häckade här på den tiden, den här familjen som var ute på en liten skogspromenad är kanske ättlingar till de som Pålsson kunde se.

Strax före Saxnäs har vi Sveriges vackraste rastplats.

Fjällurskog och en spegelblank kväll.

Har lite fler bilder från Borgafjäll och det är inte så konstigt för de dagar vi var där hade vi solsken och näst intill vindstilla. Hittade ett område som benämndes som Fjällurskog. Den här bilden är tagen vid foten av Borgahällan.

Där vid foten av fjället och vid baksidan av fördämningen av  Borgasjön verkade det vara ett bra ställe för fiske.

Får man ingen fisk så är det en bra plats att njuta av naturen på också. Jag skulle beskriva det som en plats att "bara vara på".

Man får köra försiktigt för plötsligt kan det stå vilda djur mitt på vägen.

En god middag på Borggården är ingen dum avslutning på dagen, jag startade med västerbottenpaj och kalixlöjrom, för att njuta av en renkalvfilé till huvudrätt. Gott vin därtill från en synnerligen välfylld vinkällare.

Avslutade dagen nere vid stranden och en spegelblank Borgasjö.

Sämre kan man ha det!