Fingals Cave

Det är dags för en zodiakkryssnig och vi slänger oss i gummibåtarna ...... Ja, jag kanske överdrev något, slänger är inte rätta ordet men alla är ivriga att komma iväg för nu ska vi till ön Staffa.

Vårt fartyg M/S Quest har tagit oss ytterligare en bit ut bland öarna i Hebriderna, och Staffa ska verkligen bli spännande att få stifta bekantskap med. Den här ön är uppbyggd av pelarbasalt.  Basalt är en bergart av vulkanisk ursprung och då den har kylts ner har den fått en form som av sexkantiga pelare, de liknar orgelpipor.

På Staffa bor det ingen, men där är inte helt öde för det. Eftersom ön inte ligger så långt ifrån de bebodda öarna är det många som åker hit för ett besök. Man kan gå iland men det ska inte vi göra.

Vi kryssar in i ett smalt sund och låter vågorna gunga oss igenom medan vi storögt beundrar det stora pelarna.

Gummibåten som redan tagit sig igenom sundet synns knappt då vi gungar fram på vågorna.

Det ser ut som om någon lekt med byggklotsar och staplat dem på hög här ute till havs. Vikingarna kallade den för "Ön med pelare". Geologerna hävdar att dessa pelare skapades för 60 miljoner år sedan vid en enorm underjordisk explosion. Keltiska folksägner har en annan åsikt, dessa hävdar att Giant's Causeway vid den irländska kusten nådde hela vägen hit ut innan de förstördes av rivaliserande giganter.

Havet har mejslat ut flera stora grottor här, pelarna har brutits av och vågorna fört bort resterna. Den största och mest kända grottan är Fingal’s Cave och det är den som har lockat hit oss.

Grottans öppning är 35 meter hög och den sträcker sig 89 meter in i berget. I lungt väder kan man ta sig in med båt. Vi har tur för det är en sådan dag i dag.

Det är en lite magisk känsla att komma in i grottan och jag kan förstå hur det kommer sig att Felix Mendelssohn blev så inspirerad att han skrev ­ouvertyren Hebriderna då han besökt grottan och hans vän Karl Klingemann, som var med på resan, beskrev grottan så här: "Ett grönare vågbrus har aldrig strömmat i en vidunderligare grotta. De många pelarna får grottan att se ut som insidan av en ofantlig orgel, svart och genljudande, utan ­något som helst syfte och helt ensam med det stora grå havet innanför och utanför.”

Martin som kör vår zodiak stänger av motorn och vi sitter och lyssnar på vågskvalpet. Det är helt enkelt för storlaget för att kunna beskriva och göra det rättvisa.

Då plötsligt hörs det ljuva toner. Tänk er en klar kvinnostämma som sjunger "Amazing grace". Det är så vackert så att nackhåren riktigt krullar sig. Först tror jag att det är något turistiskt med högtalare och inspelad sång. Men efter en liten stund märker jag varifrån ljudet kommer. Det är ingen inhyrd sångare eller inspelad musik utan vi har turen att komma in i grottan just då en av de ilandstigna besökarna plötsligt brister ut i sång. Det är kvinnan där uppe som sjunger och vackert sjunger hon också, dessutom tar hon om det då vi ber om en repris. Jag har letat på nätet för att kunna lägga in en länk till sången här men hittar ingen inspelning som motsvara det vi fick höra. Hon hade så vacker röst och det klingade och ekade mycket vackert inne i grottan.

Fingal’s Cave är inte den enda grotta på ön men den är stört och vackrast.

Ön är inte heller helt obebodd, det vimlar av fåglar här.

För att inte göra inlägget för långt så kommer mer om dessa innevånare i nästa inlägg....

 Föregående inlägg om resan - Fortsättningen om fåglarna

Iona och Dun Í

Vi är kvar på ön Iona och fortsätter med vår vandring upp på Dun Í. Tanken var att vi skulle se om det fanns några fåglar där uppe och här lär det finnas kornknarr, den skulle vara trevligt att få syn på en fågel jag aldrig sett förut. Fast tyvärr så var det tämligen ont om fåglar och någon kornknarr har jag fortfaraden inte sett, men den här lilla fågeln satt på en sten på vägen upp på berget. Kan det vara en grönsiska måntro?

En ganska brant stig ledde oss upp mot svindlande höjder och jag funderade på vägen upp hur jag skulle klara vägen ner med min stela fot. Ner kommer man ju alltid, sägs det, men jag ville komma ner helskinnad också. Det är jobbigt att gå uppför och halvvägs upp träffade vi på ett trevligt engelst par som satt sig för att vila och pusta lite. Vi passade på att pusta även vi och fick en trevlig pratstund och lite mer information om ön Iona och även om det stundande valet, om Skottlands självständighet, i september.

Högst uppe på berget var utsikten strålande och man kunde se hela ön och långt ut över de närliggande öarna.

Vår fågelkännare Klaus spanar ut mot öarna som vi ska besöka på eftermiddagen.

Den lilla ön till vänster i bilden under, är ön Staffa dit vi ska allra först.

Och lärkan drillar högt i skyn.

Vi tog oss ner och jag klarade nedstigningen galant, med en liten stödjande hand av maken och Klaus då och då. Kul att se hur husen ligger som inbäddade i kullarna i landskapet. Är nog nödvändigt med lite skydd då höstvindarna sätter i.

Kan man ha det så mycket bättre, vackra Iona, sol och hav. Njuter i fulla drag av allt det vackra.

Eller hur Maria? Visst är det vackert och visst har vi det bra.

Vi återvänder till vårt skepp.

 Fortsättning följer och då ska vi till Staffa...

    Föregående inlägg om resan - Fortsättningen som handlar om Staffa.

På väg mot nya mål.

Den här gången startar vår resa i Glasgow i Skottland, men staden Glasgow var lite utöver själva resan så till den återkommer vi senare. Vi tar och börjar med en bussresa och ser var vi hamnar i dag. Åker man buss så blir det inte så många fototollfällen. Visserligen får man se det vackra skottska landskapet förändras där utanför bussfönstret och några minnesbilder vill jag ha.

Vi ser ett ganska kargt landskap och en del vackra sjöar som Loch Lomond eller Loch Laomainn som den heter på gäliska. Det här är Storbritaninen största sjö.

Här kan det passa att klicka in och lyssna på "The Bonnie Banks O' Loch Lomond ".

När vi åkt ungefär halvvägs av dagens etapp ser vi ett vackert slott. Det är Inveraray Castle. Här låg tidigare en fästning  men under 1740-talet byggdes det här slottet i fransk châteaustil. Ingen dålig bostad för hertigen av Argyll och hans familj. Om det är någon som tycker att det ser lite bekant ut så kan du ha sett TV-serien Downton Abbey fast då kallades det för "Duneagle".

 I dag är det någon form av bilträff vid slottet och vi möter en hel del fina bilar.

Själva byn Inveraray ligger vackert vid en havsvik, eller  en fjord som de säger i Norge. Har man tur så kan man få syn på båder sälar, delfiner och brugd här. Vi ser inga men beundrar den gamla stenbron på "The Old Military Road".

Inveraray är ett vackert litet samhälle som tydligen drar till sig många turister.

Men här kan vi inte stanna hela dagen, vi ska vidare. Vi far igenom den här portalen och vår buss får precis plats.

 Vi kan inte klaga på vädret, det skotska vädret bjuder på mycket solsken.

Plötsligt får jag lite vibbar från barndommen och min brors mekanobyggen. För visst ser det ut som om någon byggt med Mekano här fast i lite större skala.

Det vi ser är Connel Bridge. Från början var det enbart en järnvägsbro men senare kunde man även få över bilar genom att köra upp dem på en "charabang" en slags vagn som kunde köra på räls och ta en bil i taget.

Vi tar en sista titt på det vackra landskapet och de blommande ärttörnen.

Så har vi kommit fram till dagns mål, nämligen Oban.

 An t-Òban heter staden på gäliska och det betyder "Den lilla viken".

Högt uppe på höjden syns McCaig's Tower. Namnet har det fått från  John Stuart McCaig som lät bygga det som ett monument för sin familj och även för att ge arbete till de lokala stenhuggarna under vintermånaderna. En imponerande byggnad där han hade stora planer med konst och statyer av sig själv och släkten men en hjärtinfarkt satte stopp för dessa planer. Tornet blev bara ett skal. 

Men Oban var bara början på vår resa och nu när vi komit fram till starten för äventyret, tar vi farväl av vår skottske guide. Han förklarar att mönstret i kilten som han har på sig inte är hans släkts mönster utan det är guidernas färger.

Efter diverse små bestyr med tull och inspektion av fartyget från myndigheterna i Oban, får vi äntligen gå ombord. Trots att vårt fartyg M/S Quest kom hit för två dagar sedan, har de fått ligga på redden och vänta till säkerhetsproceduren med att ställa upp ett litet staket på kajen var klar.

Men när staketet är på plats är det bara att visa upp passet och några i vårt sällskap blir utvalda för säkerhetskontroll och det känns bra att få gå ombord och inspektera vårt nya hem för de följande åtta dagarna.

Det ska bli spännande och trevligt att bekanta sig med medresenärerna och fartygets besättning. Innan vi får kasta loss och lägga ut har vi den obligatoriska säkerhetsgenomgången med flytvästar och livbåtar men sedan så är det äntligen dags.

Nya vyer öppnar sig.För att få lite storleksordning på landskapet så förstora gärna så att du ser huset nära stranden. Det ligger framför den stora klippan.

Och efter middagen sänker sig kvällen över Hebriderna. Än så länge är vi i de Inre Hebriderna.

Tar en till på "whiteboardtavlan" för att se vad som väntar i morgon. Det ser givande ut.

Medan solen förvandlar hav och himmel i nya färger, kryper vi till kojs. Drömmer förhoppningsvis om trevliga landstigningar i en spännande arkipelag i både de innre och yttre Hebriderna.

Fortsättning på resan

Nästan hemma igen.

Efter en lite gungig sjöresa, fast inte mer än att den vaggade oss till sömns, vaknar vi upp till en solig morgon och är så åter på senskt vatten.

Inte så många som vill färja så här tidigt på morgonen.

Den uppåtgående solen gör att öarna nästan får höstfärget.

Kom hem till en grönskande vår och nu väntar nya spännande äventyr.

Slaget vid Ilomantsi och en PV 444

Igen så har vi hittat en skylt som berättar att det finns en sevärdhet i närheten. Lite spännande att följa dessa skyltar då det endast står något på finska och vi har inte en aning vad som finns där. Vägen vi hamnar på blir plötsligt väldigt vintrig.

Men vi hade tur det var bara i kurvan som det var isigt.

Aaronpiha säger skylten dit vi har kommit. Ser ut som en äldre gård. Och här hade jag lite tur för när jag googlade på det namnet så fick jag en träff. Visserligen på finska men jag har lyckats lista ut att det är en gård som funnits här  sedan 1898.

Om jag inte helt missuppfattat det hela så hette ägaren  Aaro Ikonen och samlade på gamla jordbruksredskap, men inte bara samlade utan även använde dem. Nu är gården ett slags museum. Men så klart inte öppet nu.

Det prasslar i det torra gräset och se där ett litet vårtecken. En ensam tofsvipa har hittat hit.

Ladan eller om det är ett vagnslider har spåntaket kvar.

Här är det ingen som tankar längre, det är inte bara i Sverige som mackarna stängs. Fast det är nog lite bättre här i Finland för jag såg att på de små orterna så fanns det ofta mer än en butik och i relativt små samhällen, som vi åkte igenom, hade till och med bank.  

Men vår färd går vidare och vi hamnar på en minnesplats. Det finns flera stenar med emblem på och vi tyder ut att det är olika regementen som är representerade på dem. Här ägde tydligen "Slaget vid Ilomantsi" rum. Det var en del av fortsättningskriget. Det utkämpades under juli-augusti 1944 och var det sista stora finländska militära avvärjningssegern under den sovjetiska storoffensiven. I den riktningen som kanonerna är riktade och där borta där det lyser lite gult, där är Ryssland. 

Trots att det inte är upplogat  på platsen och massor med snö så ser jag att någon varit här för inte allt för länge sedan, för det ligger blommor vid en av stenarna,

På museet i Juesuu finns det en motor från ett Junker bombplan. Det planet störtade  1944 i en sjö inte så långt från Juensuu. den unga besättningen omkom och en av dem skulle få träffa sin hustru samma dag men istället fick hon identifiera makens armband med lyckoamuletten.

Den amuletten ligger i samma monter som en modell av planet, bredvid motorn. Hon födde deras barn ett halvår senare. Det är bara ett av alla tragedier som kriget förde med sig.

Fast vi är kvar ute i de karelska skogarna, upptäcker att den väg vi tänkt åka blir lite för lång  för att hinna tillbaka till Joensuu till kvällen. Så vi svänger av mot Naarva. Men ack ack här hade det suttit bra med vinterdäcken.

Men Narva ligger inte det i Estland? Aha det här stavas med två a. Även om vägen just här vid skylten ser grusig ut så var det undantag på den här sträckan.

Mest såg det ut så här och jag lovar det gick inte fort på den glashala vägen. Fast jag hade en säker chaufför. Han har kört rally tidigare och jag är glad att han inte gjorde det på den här vägen. Vi blev omkörda av brevbäraren två gånger, gissar på att han hade rejäla dubbdäck.

Riktigt skönt att komma tillbaka till Joensuu. Här där centrum är nu låg det forna Karelska jägarkårens sommarexercisplats 1790– 1809. Stadens namn betyder Älvmynningen och det är väl den älvmynningen som nu ses som en kanal och sluss nämligen Pielis kanals nedersta sluss.

I Joensuu var det betydligt bättre väglag och inte så mycket is. Fiskarna var i full gång.

På kvällen när vi ska gå ut och äta träffar vi på en riktig goding. Av min mans upphetsning över den här skönheten förstår jag att det nog är fler som  vill beundra den. Inte var dag man ser en Volvo PV 444 i så här fint skick. Det riktig glänser om den. Det som kan uppfattas som smuts på sidan av bilen är bara solen som reflekteras och gatan som speglar sig i den blanka lacken. Till och med blinkersen (fixlight eller takgök) på taket fungerade.

Tar en bild till från andra sidan.

Delad bakruta har den också.

Vid stationen står det ett gammalt lok, det är för mig oklart varför just det loket står där men har förstått att det har något med det militära att göra. Tror mig också förstå att det där loket kallades för "Duck". Intressant var att det har aldrig varit någon skadegörelse, klotter eller stölder från loket.

Nu är det dags för middag och vi fick sällskap av Snusmumriken. Han pratade i telefon mest hela tiden och drack rödvin. Lite lik Snusmumriken var han allt.