Även en ökensafari har sitt slut.

Ökenfärden fortsätter och vi ser att landskapet förändras lite. Det kommer lite mer växtlighet.

Undan för undan så ser vi mer träd...

...och vår förare kör lite lugnare här, för här kan det finnas sten under sanden som kan förstöra bilen.

Det som är fascinerande med naturen här ute förutom all sand och hur ljuset förändras är alla mönster som bildas i sanden.

Det blåser lite och ibland utplånas mönstret och det är bara sand som yr över ytan.

Kvällen kommer och sanden ändrar färg allt eftersom solen sänker sig.

Tanken är att vi ska stanna och sitta på en sanddyn och njuta av solnedgången men solen har tänkt sig ett annat scenario och jag får passa på att fotografera den innan den försvinner.

För strax efter så försvinner solen bakom molnen.

Vi har lite ljus kvar och nu när vi stannat för att få lite middag så jag passar på att studera sandens mönster lite närmare.

Det blåser en del även här.

Så därför har vi slagit läger i en skyddande sänka. Här kan vi åka snowboard utefter sandslänten om vi vill. hade det funnits en pulka så hade jag nog testat men att spänna fast fötterna i en sådan bräda det vågade jag inte.

Nu ska här grillas.

Och en kall Coca Cola ute i öknen satt bra.

Mörkret sänker sig nu snabbt och vi sitter under en stjärnklar himmel och äter gott och får även ett trevligt samtal med Yousof om livet i Dubai. Han är född i Dubai men hans föräldrar kom dit på 70-talet från Pakistan. Yousof har bott här hela sitt liv och ändå så pratar han om Pakistan som hemma och skulle vilja flytta dit. Vi hade även en ingående och intressant diskussion om olika religioner.

Sedan blev det helt mörkt och vi ägnade maten lite intresse också.Den gula slangen som går från motorhuven ner till bakdäcket på bilen är till för att fylla på mer luft i däcken innan vi ska ut på motorvägen och köra

Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott

Dunvegan Castle

I dag ska det bli slottsbesök, vi ska till Dunvegan Castle som ligger på Isle of Skye.

Det var omgärdat av en ringmur och den enda ingången förr i tiden var genom en grind som vetter mot havet och vi gör som förr i tiden kommer sjöväge. Slottet ligger högt uppe på en klippa med utsikt över sjön.

Herman, inte så där högt upp!

Dunvegan Castle är det äldsta kontinuerligt bebodda slottet i Skottland och har varit ett fäste för klanhövdingarna i klanen MacLeod i 800 år.

Vi går in och tittar för här finns det tre intressanta saker att beskåda. "The Fairy Flag, Dunvegan Cup and  Sir Rory Mors Horn. Om flaggan finns en lång historia om bl.a sägs det att den är en gåva från älvorna till ett litet barn i klanen MacLeod. Hans mamma skulle ha varit en sagoprinsessa. Men det finns en hel rad av andra berättelser om flaggan och den verkar ha varit med om en hel del för nu är den väldigt sliten. Dunvegan Cup är ett fyrkantigt dryckeskärl av trä som är dekorerat med silver och Sir Rory Mors horn är ett stort dryckeshorn där varje efterföljande klanhövding ska dricka ett fullt mått av horn av vin för att bevisa sin manlighet.

I mina ögon är det nog inte det vackraste slottet. Grått och murrigt, invändigt håller de på och restaurerar stora delar av slottet. Det är skador efter andra världskriget som lagades dåligt då och som nu ska få sig en rejäl ansiktslyftning.

Nere i det gamla köket träffar vi på en i den gamla tjänarstaben. Hon har nog varit upp till herrskapsfolket med mat. Kan det vara en gengångare hon ser lite suddig ut.

Här vid slottet finns det också flera vackra trädgårdar som någon lagt ner hela sin själ i.

Jag blev mer imponerad av trädgårdarna.

Vi tar en promenad genom vattenträdgården.

Tittar på vackra växter och även lite mer märkliga växter som den här skunk weed.

Daggen ligger fortfarande kvar och pärlar sig på en del växter. Här skulle inte macrot suttit ivägen men man kan ju inte ta med allt då man är på resa.

Vi fortsätter genom skogsträdgården.

Och avslutar med en runda bland tulpaner och växthus i den muromgärdade kryddträdgården.

Fast vackrast tycker jag nog att det skottska landskapet är.

Charmigast var gråsälarna som bor på holmarna i närheten.

De var ganska många.

Blir lite förvånad på mig själv, här sitter jag i en gummibåt ute i Hebriderna där gråsäl simmar runt omkring och försöker fånga flygande häger på bild. Dessa kan jag ju fota vid Råstasjön i Solna på betydligt närmare håll.

Strandskator är det mer ont om där.

Efter recap...

...lite intressanta föreläsningar...

...ska det smaka gott med en god middag.

Sedan seglar vi vidare i solnedgången.

 Vi ska besöka Canna.

  Föregående inlägg om hur det är att gå i och ur en Zodiak - Nästa inlägg om ön Canna

Isle of Lewis och Callanish Stones

På vår resa har vi nu kommit till ön Lewis, vi är kvar i Yttre Hebriderna, men här är det inte så gungigt och sjösjukan har gått över. Man sover bra på åksjukepillren och då man sover märker man inte att det gungar.

Vi har äntrat gummibåtarna och är på väg iland. Målet för i dag är Callanish Stones, redan från havet  skymtar vi dem uppe på kullen där borta.

Vår guide Carol är nog den bästa man kan få här hon är arkeolog och bor dessutom på den här ön. Berätta och dela med sig av sina kunskper är hon duktig på. Det här är vår enda regniga dag på resan...och så säger de att det regnar hela tiden i Skottland.

Det vi nu ska besöka är en stensättning som påminner om Stonehenge i sydvästra England. De är från ungefär samma tidsålder mellan 2900 och 2600 f.Kr. Ingen vet exakt vad det är, det kan ha varit en begravningsplats eller så handlar det om astonomi, eller så är det något helt annat som vi inte kan gissa oss till.

Är du bra på gäliska så finns det många tillfällen att öva att läsa den här. Alla informationsskyltar är både på gäliska och engelska och gäliskan står först.

Tretton av stenarna står i en cirkel...

...och  i norr är det som en allé av stenar. I de andra väderstrecken finns det kortare stenrader.

 I mitten finns det en större sten och där finns också ett gravröse.Det som lyser gult vid stenen i bakgrunden är inget skräp utan någon har lagt dit en bukett påskliljor.

Vi vimlar runt bland stenarna och försöker känna in lite av stämningen och lyssnar på Carol som har så mycket att berätta om dessa stenar. Det finns många sägener om dessa stenar. Det sägs att det är jättar som levde på ön förr, förvandlades till stenar som straff för att de vägrade bli kristna. Det berättas också att stenarna får besök av en vålnad på midsommardagens morgon. En lysande skepnad sägs vandra genom cirkeln förebådad av en göks rop.

Vi får veta att det finns minst tolv stenformationer i området på en radie av fem km. En av dem ser vi härifrån och vi tar en rask promenad dit.

Därifrån ser vi hur stor den första som vi besökte är.

Bara några meter ifrån den här stencirkeln finns ytterligare en.

 Det har slutat regna och vi får en fin promenad tillbaka där vi kan njuta lite av landskapet.

Ser att det stundande valet, om hur det ska bli för Skottland i framtiden, är aktuellt. Här är någon som tänker rösta YES. Ja står för att Skottland ska bli självständigt, men engelsmännen som vi mötte på vår första landstigning de ville att det skulle stå för "Ja till England".

Axel och David står beredda nere vid zodiakerna för att köra oss tillbaka till fartyget.

Vi undrar lite nyfiket vad eftermiddagen har att bjuda på.

Föregående inlägg om Havssulorna. - Nästa inlägg om en järnåldersby.

En mytomspunnen ö - St. Kilda

Om du ska till St.Kilda så glöm allt vad whiskyprovningar heter och tjusiga skottska golfbanor, av golfutrustningen är det bara regnstället som du behöver ta med dig. Det finns heller inga charmiga hus, sådana där som gör sig så bra på vykort. Nej har du rest hit ut till Yttre Hebriderna för att göra ett försök att komma iland på den avlägsna ön St. Kilda, då bör du gilla regn och vind och även ha ett intresse för historia. Medeltemperaturen i juli är 11,8 grader men i gengäld är inte vintrarna så kalla. St. Kilda ligger så pass långt ut i Atlanten så den finns inte med på vår skottlandskarta. Under natten har vi tuffat iväg från Inre Hebriderna till yttersta utkanten av de Yttre Hebriderna och har kastat ankar. Nyfiket tar jag mig ut på däck för att titta på ön och undrar om det är tillräckligt lugnt väder för att vi ska kunna gå iland.

 Vi har tur, det regnar inte och det blåser nästan inget alls, bara lite dimma som ligger som ett lock över ön, så det blir en landstigning. Vår landstigning går smidigt så att det är svårt att tro att det skulle vara svårt att komma iland här och att fiske från båt skulle vara farligt, men tänker man sig samma plats med storm och dyningar på 6 meter, så förstår man svårigheten.

Det är Skottska National Trust som äger ön och det bor en del volontärer, forskare och arkeolger här under sommaren. Vi blir mötta på kajen och får lite information om ön och den aktuella verksamhen. Han berättar lite historik om ön.

De levde ett enklet men fritt liv här och en författare som var hit på besök för ungefär 300 år sedan lär ha sagt. ”Invånarna på S:t Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom de är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma”.  Vi får också veta att det var inte fiske som var den huvudsakliga näringen på ön. Fiskades det så gjordes det från land, att ge sig ut i båt var för farligt. Däremot så fångades det mycket fågel. Vi får också veta att formationerna uppe på kullen inte är skapade av naturen vilket forskarna trodde ända tills någon kom sig för att klättra upp och undersöka saken.

Det är terassodlingar skapade av människohand.

Sedan vi fått lite information och även förmaningar om att vi inte får klappa lammen, även om de kommer fram till oss. Tur att han säger det för de är ju så söta. Sedan släpps vi lösa att gå runt och titta på vad vi vill.

St.Kilda kan ha varit bebott i över tvåtusen år, man vet inte så mycket om de tidigaste bosättningarna. Namnet på ön lär ha anknytning till vikingarna, de kallade ögruppen för Skildar  ("sköldar"), som under åren har förändrats gradvis  till att till slut bli St.Kilda. Men det finns ett otal teorier om namnet.

Jag följer vägen upp på höjden för att få en överblick av ön.

Fåren som strövar fritt omkring är av rasen soayfår och härstammar från en vild ras från ön Soay i den här ögruppen. Till forskarnas glädje  är flocken här på ön helt opåverkade utifrån. De fäller sin ull som kan plockas för hand. Rasen har ingen flockinstinkt så om man försöker driva dem med fårhund springer de bara åt olika håll.

Här levde folk väldigt isolerat, de visste väldigt lite om fastlandet och internationell politik. Efter slaget vid Culloden ryktades det att Prins Charles Edward Stuart och hans medhjälpare hade flytt till St.Kilda. En expedition sändes ut, och i sinom tid kom de iland till ön Hirta som är huvudön i St.Kilda. De fann en övergiven by, de bofasta trodde att det var pirater som kom och hade flytt till grottor. När de till slut övertalades att komma ner, upptäckte soldaterna att de isolerade infödda visste ingenting om prinsen och hade aldrig hört talas om kung George II heller. 

Men även här förändrades tiderna och 1838 kom det första kryssningsfartyget med turister hit. Gradvis förlorade ön sin självständighet och av det jag läst så verkar glädjen ha tappats en hel då präster hittade hit och förbjöd sång, lek och dans, och beordrade folk att gå till kyrkan istället. Kyrkan finns kvar och där byggdes även ett skolhus. I skolhuset finns numera en liten shop där man kan köpa vykort och souvenirer.

Med turisterna kom det möjligheter att få lite inkomster; det såldes tweed, fågelägg och stickade alster. Men eftersom turisterna betraktade innevånarna som kuriosa blev det även en liten knäck för deras självkänsla. Ett annat problem som följde med turisterna var att de även förde med sig sjukdomar och   det var så illa att det resulterade i  en spädbarnsdödlighet så hög som 80 procent under slutet av 1800-talet. Missväxt och sjukdommar blev öns och dess befolknings öde och den 29 augusti 1930 var det så illa att resterande 36 invånare evakuerades till Skottska fastlandet.

Här under syns resterna av husen på huvudgatan. Några har renoverats av National Trust.

Här uppe på höjden sätter jag mig ner en stund på en sten och det är nästan så att jag i fantasin kan se och höra de som levde här för många år sedan. Förstår att de måste ha tyckt att det var svårt att lämna sin ö. Har läst att det var med tårar de såg sin ö försvinna i horisonten, i varje hus hade de lämnade en öppen bibel och en liten hög med havre innan de låste alla dörrar och klev ombord då fartyget som hämtade dem.

En liten fågel sjunger strax bredvid mig där jag sitter och nedanför går fåren och betar i godan ro.

Vill fåren söka skydd så finns det gott om cleit. Det är de små runda stenskjulen med grästak som finns utspridda där nedanför. De användes till förvaring av mat, fjädrar, rep, torv, potatis och en massa annat.

Gott om sten finns det här och sten har befolknngen verkligen användt.

Min man har tagit en promenad upp till dimman medans jag suttit och filosoferat och kännt in stämningen. Nu när han kommer åter tar vi oss ner till den forna bygatan. Hoppar över den lilla bäcken i ravinen.

I de hus utan tak kan man gå in och någon har lämnat ett litet minne i form av namnet på de som senast bodde här. Ser att någon som lämnade platsen 1930 har återvändt 1980, nästan på årsdagen.

Här nere ser vi några av de hus som renoverats.

I ett av dem finns ett museum, där inne finns en hel del information om ön och livet här. Jag får bl.a veta att varje dag samlas "Parlamentet". Det var ett möte på gatan varje morgon efter böner och med deltagande av alla vuxna män under vilken de skulle besluta om dagens aktiviteter. Ingen ledde mötet, och alla män hade rätt att tala, det var sällan det uppstod några tvister. Kanske är det från ett sådant möte den här bilden är tagen.

Klockan som syns här är ifrån fartyget Aghila. Den första militära landstigning på St.Kilda 1945, var med fartyget Aghila och klockan var en present till national Trust på den sista resan hit 1975.

En sista titt bakåt och vi har vandrat igenom hela byn.

Där träffar vi på det här lilla, lilla lammet. Kan det var Moses i vassen.

Tar en sista bild innan jag återvänder till vårt fartyg.

Efter lunch ska vi ut på en zodiakkryssning och se om det finns några fåglar här.

Föregående berättlese om fåglarna på Lunga - Nästa inlägg om en liten zodiakkryssning