Vi promenerar vidare i Xiongcun

Vi fortsätter promenaden i Xiongcun, i det här huset finns den gamla stadsporten. Vi har gått runt byn och hamnat på det som nu är baksidan, men där man förr kom in i byn då floden var det naturliga transportsystemet.

Floden är numera ett pittoreskt inslag där man kan skölja av sig efter att ha jobbat på fälten.

Innan man bär hem dagens skörd.

Eller en plats för ankorna att hålla till, tror de blev lite skrämda av oss. Ankorna här är inga vildänder utan någon rår om dem.

Men nu går vi tillbaka in i byn. In genom stadsporten.

Tillbaka till själva livet i byn, i byn där det ibland känns som om vi förflyttat oss tusen år bakåt i tiden.

Vi hälsar på den här gamla damen som sitter och flätar skor av risplantornas stjälkar, ett mycket gammalt sätt att ta till vara på allt från risskörden. Jag undrar om de används fortfarande eller om de bara säljs till turister, men det är en populär sko att ha då det är varmt. Några färdiga skor ligger på pallen bredvid henne.

Lele behöver gå på ett visst ställe och vi blir inbjudna att få se hur hennes kök ser ut.

Det enda som är modernt där, är flaskan med diskmedel. Pittoreskt och helt klart med lantlig stil, men jag tror inte att jag vill byta.

Vi har verkligen hamnat långt ifrån stadens stress och jäkt. Inte en enda turist, vare sig västerländsk eller kinesisk möter vi. Vissa gator känns helt övergivna, men så är det inte, det bor folk i nästan alla hus.

Vi kryssar fram mellan cyklar och dragkärror.

Hälsar på folk som är mitt uppe i sina vardagliga sysslor.

Vi överraskar en liten kille som sitter på farstubron och äter sin risvälling till frukost, han har nog inte sett så många västerlänningar tidigare i sitt liv, eller vita som kineserna kallar oss eller långnäsor som de sa förr. Bäst att gå in verkar han tycka.

Där inne blir han modigare och vågar till och med vinka till oss.

Vi kommer fram till den gamla marknadsplatsen, där det till för några år sedan var en livlig kommers.  Den syns då man kikar igenom det här huset där det tillverkas kläder. Tyckte inte det var någon mening att ta en bild på de tomma stånden. Att det är tomt där nu var ett smart (eller egentligen ett inte så smart) drag av myndigheterna. De kom på att man kan ta en avgift av de som vill sälja sina varor där, vilket ledde till att nu vill ingen sälja sina varor just där.

Istället hittar man torghandeln en liten bit därifrån.

På byns torg.

Där kan de sälja sina varor utan att betala någon avgift.

Här på torget träffar vi också på något som kineserna inte pratar så högt om med turisterna. Det märks också på Lele för han sänker rösten och ber mig fota lite diskret där. Han säger att om vi träffar på Mountain Lamb på menyn så ska vi undvika att beställa in det. Det är dyrt och är inte alls några bergslamm som serveras utan hund. De här hundarna i burar, föds inte upp till att vara några husdjur utan det är mat.

Många kineser har slutat äta hund i och med att det blivit vanligare att ha hund som sällskapsdjur,  men i det här området i Kina är det vanligt. Lele äter inte hund,  men säger att det är inte lätt att ändra på en över tusen år gammal tradition.

Kan inte påstå att jag kände mig oberörd av att se dessa fina hundar, men vem är jag att döma. Våra kulturer är olika och det sägs att kineserna äter allt på fyra ben utom bord och stolar.  Såg då vi skyndade förbi på en annan marknad att de sålde igelkottar bland alla höns och ankor.

Lättar upp med lite bilder på tvätt,

Den här byn hade så mycket att berätta för  oss så det kommer nog ytterligare ett inlägg om Xiongcun

                                                                                                          föregående              

Xiongcun - en liten antik by som få människor känner till

Xiongcun ligger ungefär en timmes bilresa från Guilin, en liten och nästan bortglömd by. Det är en tusen år gammal by där det nästan känns som om tiden stannat. Det bor  fortfarande en hel del människor kvar i den här lilla byn och de flesta lever som de gjorde förr i tiden. Många brukar jorden och bor i hus med mycket enkel standard som inte renoverats eller byggts om. 

Genom hela byn finns det kanaler som leder in vatten, det vattnet används till matlagning, tvätt och vattning av de egna lilla täppan.

Kvinnan som kommer emot oss har som uppgift att plocka skräp.

Man turas om med sysslorna i byn och i dag är det hennes tur att hålla byn ren. Vi möter henne lite senare på vår promenad och då har hon fått hinken full.

Vi går in på den lilla gatan.

Kikar lite nyfiket in i de hus vi passerar.

Vi hinner inte gå så långt innan vi träffar på en kvinna som är ute för att vattna sitt grönsaksland.

Hon ber oss följa med in på gården, som ligger strax bakom huset vi står bredvid.

Det var inget stort land hon hade och väldigt mager jord var det dessutom.

Stolt berättar hon att hon har fyra söner, två bor kvar i byn de andra två har jobb i staden.

Innan vi vinkar farväl och går vidare får vi veta att hon är 72 år.

De som bor här är ganska fattiga människor, bor enkelt men de flesta har ändå TV och kan se på stadskanalen.

Har man ingen TV, så kan man se på film via datorn.

Lele vår guide, är nog en riktig stadspojke för han rynkar lite på näsan då han visar på den här stora tanken och berättar att däruti samlar de urin för att ha på åkrarna som gödsel. Han köper inte sina grönsaker på marknaden eftersom de gödslas på naturligt sätt utan i varuhuset. Fast då vi frågar honom om han vet hur dessa grönsaker gödslas så blev han lite ställd.

Inne på gårdarna bakom plank och dörrar hör vi grymtanden och kackel, djuren bor nära och nästan inne i bostadshusen.

I kanalens inte helt rena vatten, förbereds dagens middag.

Lele ber mig gissa vad det här är och jag gissar på att det är en kvarnsten där man mal säd och ris till mjöl.Men jag har fel, det är en tvättbräda.

Lite plast ligger och skräpar och det får vi veta är till för rissådden, man lägger ett riskorn i varje fack där de får förgro.

Vi lämnar den gatan och kommer ut till utkanten av byn där risfälten och de andra odlingarna ligger. En av byinnevånarna frågar Lele varför han tar turister dit."Här finns väl inget att se".  Tycker den mannen, jag är av en helt annan åsikt.

Här odlas det mest för husbehov, men även för att säljas på marknaden i byn.

Dagens skörd är hämtad för att kunna förbereda middagen. Grönsaker till hushållet och blasten från sötpotatisen som mat till djuren.

En mormor med sitt barnbarn kommer cyklandes för lite jobb i landet. Alla här är så glada och tillmötesgående när vi tre kommer och är lite nyfikna på deras sätt att leva.

Vi var ganska länge där i byn, så jag delar upp besöket i två inlägg.  Alltså fortsättning kommer.

                                                                                      föregående                       fortsättning

Guilin Chuanshan Park

Vi har tagit farväl av April och rest vidare från Huangshan till Guilin, med ett kort stopp i Hangzhou. Där i Hangzhou regnade det som om himmelens portar stod vidöppna så någon morgonpromenad före vidare avfärd till Guilin blev det inget av. Dessutom varnades det om en ankommande tromb, så det var bara att  snabbt dra vidare innan ovädret bröt ut.

Framme i Guilin mötte Lele upp och vi begav oss direkt iväg på upptäcktsfärd. I kinesiska mått mätt så är Guilin en småstad med sina fem miljoner invånare.

Vi åker direkt iväg till Chuanshan Park för där finns en av alla de grottor som man kan besöka i området, fast den här grottan är mer som ett hål i berget eller en tunnel. Är man i parken ser man tyvärr inte hålet men det finns en bra bit upp på det här berget. I det här berget finns det mer ihåligheter för här hade japanerna en fabrik för vapentillverkning inne i berget. Fast dit in får vi inte komma.

Tro inte att det är slut på träning bara för att vi har förflyttat oss till Guilin, grottan ligger naturligtvis högt upp med en massa trappsteg upp dit. Moon Cave, som grottan heter, är cirka 9 meter hög, 31 meter lång. För att se hålet från backen måste man stanna på en trafikerad väg och det tyckte ingen var någon bra idé.

Fin utsikt här uppe och här får vi en första skymt av Lifloden.

Lele berättar och förklarar.

Vi går ner till själva parken.

Spanar ut över Pagoda Hill som är 194 meter högt.

Har varit en lång resdag så vi hinner inte med så mycket mer än att fundera på varför man har spikat upp en arbetshandske i ett träd...

...och åka iväg och checka in på hotell Shangri La.

                                                                                  föregående                                   fortsättning

Kinamat

Kinamat i Kina är inte riktigt det samma som att gå på Kinarestaurang i Sverige.  Redan när man ska beställa maten märker man skillnaden. Många gånger har man en hel del färska råvaror att välja på. Färska fina grönsaker ligger i tråg och det är bara att peka ut vilka de ska tillaga, till det kan man välja på kött och fisk. På de flesta restauranger finns det bilder på maträtterna och jag undrade om det inte var lättare att välja från den menyn men fick till svar att de byter kock så ofta att bilderna inte stämmer med verkligheten. Vi är lite osäkra på vad det är för grönsaker vi ser, för många av dem har vi aldrig sett hemma i Sverige.

Men det är inga problem, April vägleder oss i matdjungeln och ser till att vi får in mat som lagas och äts i den regionen vi är.

Så vi tittade på råvarorna, men tog hjälp av guiden för att få ihop en vettig måltid.

Fast ankhuvudena valde vi bort,  näbben såg så hård ut.

Kyckligfötterna och den gröna fisken gick också bort.

Vår guide April visste inte mycket om Sverige innan vi träffades,  men en sak hade hon hörts talats om, en fisk som luktar illa. Alltså surströmming, den var hon väldigt fascinerad av.  Tyvärr hade vi ingen med oss att bjuda på, men hon ville väldigt gärna att vi testade deras fermenterade fisk. Surströmming är gott, speciellt om man får göra en riktig klämma med fisk, mandelpotatis och hackad lök, mellan två hårda tunnbrödskivor, det är mums det. Efter en del övertalning gick vi med på att testa fisken, speciellt då hon lovat att vi inte behövde äta upp den. Gjorde inget om vi lämnade, restaurangen hade grisar.

På de flesta matställen i  regionen där Gula bergen ligger var porslinet förpackat så här. Sedan tar man matpinnarna och slår hål på paketet för att komma in i det, var tydligen en lite kul mattradition att slå med kraft och få en liten smäll.

Fågelfrö serverades som snacks till förrätt.

Rejält törstiga efter all vandring så smakade den lokala ölen väldigt gott.

Kul kapsyl, nästan som de vi hade förr här hemma.

Så, där nu börjar maten komma in, rätt efter rätt.

På ett annat ställe och  när vi lärt oss att portionerna är stora och att kineserna äter mycket, så ber vi att de ska laga lite mindre portioner till oss. Titta bara på soppan, den är för två personer och när vi tagit av den så hade vi bara skummat på ytan. Det är vad kineserna kallar små portioner.

Dessutom kommer det in mer, fisken är färdiglagad. Kan väl säga att det blev ganska mycket över till grisarna.

Kul öl med ananassmak.

Annorlunda Coca colaburk.

Vet inte vad de här vita grönsaken heter, men den var god.

När vi kommit vidare på resan så var vi i lite mer storstadsområde och med modernare sätt att beställa in maten. Vår guide Lele, som vi hade då förklarade hur man beställde mat här.

På väggen vid bordet sitter det en QR-kod, den läser man in i sin mobil och får då matsedeln där. Då är det bara att klicka in på matsedeln i mobilen och sända iväg sin beställning. Sedan bara vänta på att maten kommer. Betala gör man naturligtvis via mobilen.

Flygplansmaten på inrikesflyget var också väldigt kinesisk, fast här fick vi kniv och gaffel att äta med..

Barn är sig lika världen över.

Lite passande att skriva om mat i kväll eftersom nu blir det lite fasta för mig, fast bara tills i morgon.  I morgonbitti är det operation av min axel och beronde på vad de hittar på att göra kan det bli lite svårare att skriva på tangentbordet.  Får låta vänsterhanden jobba ett tag.

Blev ingen soluppgång.

Visserligen var jag vaken och uppe när det var dags för promenaden till platsen för soluppgången, men kände att det var nog säkrast att spara knät till förmiddagens promenad norrut och även den tillbaka till liftstationen.

Det var ganska kallt på morgonen, inte vinterkyla precis, men hotellet här hade tänkt till ordentligt för i garderoben fanns det förutom de obligatoriska gasmaskerna även två rejäla och orangeröda vinterjackor. Så inte hade jag behövt frysa. Maken gick iväg för att se soluppgången och han tyckte nog att det största skådespelet var att titta på folk. Han var liksom inte där ensam och nästan alla andra hade den tjocka orangeröda jackan på sig. Jackorna syns kanske inte så mycket på hans bild men trängseln syns, jublet när solen visade sig får ni tänka er. Jag fick höra det i hans film.

Efter frukost drog vi istället iväg på vandringen till den norra sidan av berget. Den är lite mer spektakulär och är det man oftast hittar bilder av på nätet. Här var det inte mindre med trappor, snarare tvärtom och det mesta hänger på klippväggarna.  Nu märktes det dessutom att nationaldagsfirarna hade börjat anlända, det var mycket mer folk nu. Alla glada och på festhumör och stämningen var på topp och ingen knuffades eller trängdes.

Gångvägarna var smalare här och trapporna brantare, dessutom verkade många vara lite höjdrädda och ville bara gå på bergssidan.

Som tur var så var det inte så här trångt hela tiden. Det gick bra att både stanna och komma fram till kanten och beundra utsikten.

Här har vi gått mest uppför och uppför när jag får syn på lite räcken högt uppe på klippan. Jag frågar April om det är dit vi ska. Ja, till en början svarar hon. Dessa räcken syns i grönskan ovanför berget i dagern.

Så vi traskar vidare. Trappor uppför och trappor nedför.

Vi ska till området där de byggt gångvägarna så att de hänger direkt på bergväggen. Går man på dessa så ser de inte så läskiga eller märkvärdiga ut, utan man får kika och fotografera dem lite på håll för att se hur de är uppbyggda.

Det är märkligt hur tallarna klarar av att växa här och klamra sig fast på bergsväggarna.

De är rädda om sina träd här, vi träffar på en biolog som är ute och inspekterar hur tallarna mår. De har upptäckt att de fått något skadedjur och kommer att bespruta träden.

Tycker man att det är för jobbigt att gå i alla trappor, kan man hyra bärare som bär runt en i en bärstol. Betalas efter vikt på lasten.

Så här ser bärstolarna ut. De hade laddat upp med många sådana i dag eftersom de väntade en del prominenta personer upp till nationaldagsfirandet.

Vi träffade på många bärare den här dagen. De flesta bar tvätt och förnödenheter. Starka seniga äldre män. Vi noterade att det inte var några yngre killar som var bärare och fick veta att de är inte tillräckligt starka för att klara av det jobbet och att det inte finns nästan någon som helst nyrekrytering. Därför vet de inte hur de ska klara av transporterna hit upp när de äldre lägger av.

Bärarna kämpar på och vi går vidare. Här stängs vandringsvägen av under vintersäsongen, längre bort är det för farligt då snön kommer och det blir halt.

Ganska förståeligt för på vissa ställen såg gångvägen ganska enkel ut.

Vissa passager kan vara ganska trånga också.

Ibland måste man stanna upp för att hinna beundra utsikten också, inte bara för att återhämta andan.

För oss är det nu dags att återvända och börja ta oss tillbaka till linbanan, så vi vänder och påbörjar återmarschen.

Inget större fel på utsikten där heller.

Höstfärgerna blir mer påtagliga.

År 2006 var Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan på besök här, han tyckte att den här tallen såg ut som ett paraply och gav det namnet "Umbrella pine". Han tyckte att tallen påminde om FN, en symbol för skydd av människan och dess överlevnadsmiljö.

Så efter en lång vandring är vi äntligen framme vid linbanestationen och kan slå oss ner i en kabinkorg och åka ner.

Där nere väntar det lunch och sedan färd till järnvägsstationen för färd mot nya mål. På vägen dit hittar April en kryddhandel. Här torkas det kryddor och säljs till detaljhandeln men även privatpersoner får handla där..

Vår guide April är väldigt intresserad av växter och då hon får höra att jag har en reumatisk sjukdom så kollar hon runt på alla kinesiska sidor om hjälp och lindring för den. Hon kommer fram till fotbad med den här torkade svampen i vattnet är bra, men så bör jag bo i ett område där det är 37 grader varmt och dricka alkohol. Jo, hon är helt seriös med sina råd. Vet inte riktigt om jag kommer att följa dem.

April köper i alla fall lite svamp som hon ska ha till sina fotbad.