Har du hört talas om “people of the forest”?

Idag har vi förmånen att få vandra med Batwamän och få ta del av
hur de levde och höra deras historia. 
 

Batwafolket är pygméer och tillhör en grupp av folkslag där männens 
medellängd understiger 155 cm. 
Vi ska vandra med dem i ungefär tre timmar och det sägs innan att det är i platt terräng. 
Så här efteråt så undrar jag vad de kallar för backig terräng, 
för den här vandringen gick i backe upp och backe ner. 
Ganska branta backar emellanåt och lika branta ner. 
Fast det var ju klart, det var inte uppför hela tiden. 
Vi startar vandringen i solsken, hyr porters även i dag, 
förutom fyra män från Batwastammen
så har vi även fyra beväpnade vakter med oss. 
De behövs för på vägen kan vi träffa på både elefanter och bufflar.            

Nu drar vi ut på jakt.

Efter en stunds vandring så visar våra män hur de brukade jaga, med spjut och...

...Pilbåge. De skjuter även prick på en liten trähjort för att visa hur träffsäkra de är.

De här bären är en slags kaffe, men inte samma slags kaffe som det vi dricker.

De har en mycket beskare smak än "vårt" kaffe. 

Vatten är livsnödvändigt och lever man i skogen är det bäckar och vattendrag som man hämtar sitt vatten ifrån. En bambustam med lite gräs och mossa som lock är bra att hämta vatten med.

Med en tunnare bit bambu kan man ösa upp vatten och även ha att dricka ur.

Frukterna som syns på buskarna bakom vattenhämtaren, de ser ut som citroner och är visst lika sura som de, men de äter dem inte, även om vår guide tar ett bett bara för att visa hur de ser ut inuti. Den frukten använde de till att tvätta kläder med.

De här växterna som ser ut som meloner, är också en slags meloner men inte goda att äta och innehållet är lite jäst. Elefanterna tycker om det och de kallas för elefantöl eller elefantalkohol, när elefanterna haft kalas på dessa frukter bör man inte vara i närheten av dem.

Mörka moln tornar upp sig och regnet hotar i bakgrunden.

Plötsligt när vi vandrar i godan ro, så stannar vakterna och står på helspänn och spanar in bland buskarna. Det prasslar där inne och vi ser något som rör sig. Försiktigt smyger sig de beväpnade vakterna en bit in i buskaget. Står där med geväret i beredskap, visar till oss att vi ska stå stilla. Spänningen stiger och Batwamännen ser ut att vara på helspänn. Då ser jag vad de spanar på, det är en buffel och bufflar ska man inte störa. De kan bli rejält arga och farliga. Men vi har tur, kanske även buffeln med tanke på vakternas vapen, den väljer att gå åt ett annat håll än vad vi ska gå.

Vi vandrar vidare och kommer till byn.

I sådan här hyddor bodde de och det finns fortfarande några få stammar som bor kvar i skogen, de  bor fortfarande så.

Spjutet ställs i dörröppningen, med spetsen uppåt och lutat utåt. För kommer det djur och anfaller blir de spetsade.

Spanaren sitter i en spaningshydda högt uppe i trädet.

I utkanten av byn står en liten hydda, dit går man och offrar något för god jakt, bra hälsa eller vad man vill ha hjälp med.

Vi fick även se hur fällor tillverkades.

Våra små gubbar är roliga och riktiga skådespelare, de spelar ut hela registret av talang då de illustrerar hur jakten går till vid fällan.

När jakten är lyckad så behöv det eld för att tillaga bytet. Göra upp eld på gammaldags vis tar tid och är jobbigt. Före den här filmsnutten så förbrukade de en pinne och var tvungna att tälja en ny, men trägen vinner och trots att det regnade så fick de eld. Titta gärna på den här filmen. 

Eld fick de efter mycket slit.

Efter många timmars vandring, mest uppför , har vi kommit till Ngarama Batwa Cave.  Blöta och trötta för regnet ökade och allt var blött, jag hade en regnponcho som jag upptäckte att den inte var så praktisk om det inte bara gällde att ha kameran i skydd, men då man gick i mer eller mindre obanad terrängoch då min porter tog min hand och hjälpte mig upp vid svåra partier följde ponchon med och dolde marken där jag skulle sätta mina fötter. Eftersom jag var ganska blöt på resten av kroppen så åkte den av också, det var ju inte kallt bara blött. När jag kom till lodgen så upptäckte jag att det fanns faktiskt en liten, liten fläck på en tröja som inte var blöt. Resten var genomblöta.

Vi inbjuds inbjuds till att besöka den heliga Ngaramagrottan, en gång hem till Batwakungen, där får vi gå ner om vi vill, men mitt ena knä som meniskopererades förra året har inte gillat alla nedförsbackar och gör rejält ont nu, det gör att jag avstår från att gå alla trappor ner. Två i vårt sällskap går ner och få höra sång av kvinnor som framför en sorglig sång som ekar otäckt runt djupet i den mörka grottan.

Vi andra väntar under taket som byggt upp runt grottöppningen, även Indiana Jones tar en paus.

Vakterna står kvar ute i regnet.

Det här är ingen sjö, nej det är vår stig. Här ser det inte så brant ut, för nu är vi nästan nere vid bilen. Men den sista biten av vandringen var så här blöt.

När vi kommit ner till vår nya lodge så var det extra skönt med ett glas vin framför brasan.

Flyga lågt.

Dags för oss att flyga vidare. Ett litet inrikesflygplan ska ta oss till nästa destination på vår resa.

Säkerhetskontrollerna är många och rigorösa innan vi ens kommer in på flygplatsområdet. Stora vägen in till flygplatsen är avspärrad med en chikan där polisen står och kontrollerar varje bil och varje passagerare. Vi i vår bil klarar kontrollen och får fortsätta in. Parkering och avgångshall ligger på olika nivåer och upp till vår avgångshall är det trappor utan hiss. Det har man löst på så sätt att det står personal och väntar som bär våra väskor upp. Nästa säkerhetskontroll och så incheckning. Lite nervöst då bagaget bara får väga 15 kg inklusive kamerautrustning. Inte klarade jag det, men de var snälla och släppte igenom mig ändå. Kan bero på att planet inte var fullsatt. Men innan  vi får borda planet så är det ytterligare en säkerhetskontroll.

Men nu är vi äntligen på väg. 

Känns lite som att flyga drönare, bara lite högre upp. 

Efter en timme har vi en mellanlandning, där två personer ska gå av.

Vi landar på något som mest ser ut som en gräsmatta. Deras jeep är redan framkörd, bara att hoppa över till nästa fordon.

Kvar har vi en flygtur på 40 minuter.

Landskapet förändras och det blir mer och mer berg.

Så är vi framme i Kisoro.

Ingen stor flygplats, men säkerhetskontroll har de. Ingen röntgen utan allt sköts manuellt. 

Även gräsmattan slås med handkraft. 

Vår jeep kommer och hämtar upp oss och vi har nu en biltur på två timmar framför oss. Vår chaufför är en utmärkt guide för han berättar om allt vi ser och även om sitt land.

Det är mycket folk ute på vägarna för i Afrika går man oftast då man ska någonstans. Bilar väcker en del uppmärksamhet.

I ett stort stenbrott är arbetet i full gång. Inga maskiner utan allt bryts med hackor och släggor.

De här ugnarna används till att bränna handslaget tegel i.

Vacker natur.

Efter en underhållande biltur så är vi framme vid vår lodge.

Vi får en mysig liten stuga.

Med egen varmvattenberedare. Får nästan lite lägerkänsla när röken sprider sig över området.

Före middagen tar vi en liten promenad ner till byn, fast vi besöker inte den lokala puben.

Trappen upp ser välgjord ut, men kanske inte så beständig då regnet kommer.

Byn är inte så stor...

...men souvenirbutik har de.

Byn tar slut där nationalparken börjar och vakterna säger att vi får bara gå en liten bit in i den.

Vi är lydiga och vänder tillbaka mot vår lodge.

Känns säkrast att lyda när man ser hur beväpnade vakterna är.

Åka tåg är kul

Mae Klong Railway Market har funnits sedan 1905. Den finns i provinsen Samut Songkhram, belägen vid Thailändska viken. Fiske var (och är fortfarande) ett av de viktigaste sysselsättningarna för människorna som bor här, och marknaden var ett sätt att sälja sina varor på.

När järnvägen byggdes så fick folk i trakten ett bra sätt att leverera dessa varor till provinser runt om i Thailand, även till huvudstaden. Att järnvägen skulle gå rakt igenom själva marknaden var det ingen som brydde sig om, de fortsatte att ha marknad där och så än idag. Järnvägen används fortfarande och har numera också blivit som en turistmagnet.

Vi fick höra om den tåglinjen och tyckte det skulle vara kul att åka lite tåg. Så en tidig morgon begav vi oss iväg från Bangkok för en tågresa. Solen började komma lite högre upp och det dagades och efter att ha väntat en stund på järnvägstationen Ban Kalong så hör vi att tåget är på väg in.

Det var ett högt skutt för att komma upp i vagnen och med lite hjälp av en medpassagerare så lyckades även jag klättra upp. 

Det var inga lyxvagnar, men fungerade bra ändå.

Konduktören kom och sålde biljetter.

Tåget stannade vid flera stationer och plockade upp folk.

Luftkonditionering behövdes inte, blev bra genomströmning av luft genom de öppna dörrarna under färd.

Resan gick förbi flera saltfält och även fiskodlingar, vid fiskodlingarna hade det varit lite kul att stanna någon gång för där var det mycket fåglar som samlades.

Till slut kommer vi fram till dagens huvudattraktion, Mae Klong Railway Market. Jag har fått en plats vid ett öppet fönster och sticker ut kameran för att filma hur tåget går rakt igenom marknaden. Har inte lärt mig hur man lägger in film i bloggen eller om det ens går att göra det. Men på Youtube klarar jag av det så klickar du på den här länken så kommer du till filmen. Men passa på att titta på mannen i rosa byxor ungefär 0.58 in i filmen, jag tycker det ser ut som om han kletar ett tuggummi på tåget?

När den nya järnvägen byggdes så blev marknaden alltså kvar och tåget går nu rakt igenom den. Vi ska strax ta en titt på själva marknaden men kollar först in floden som fiskebåtarna kom via. En färja är just nu på väg över.

Floden ser fin ut men vid stranden samlas diverse skräp. Trots att det ser ut så här vid många stränder ännu, så pratas det mycket om återvinning och insamlande av plast i Thailand. Då man åker Sky train så går det t.ex en film om att hur man ska plocka upp alla plastmuggar som ligger i naturen.

Vi går tillbaka till marknaden och jag hade en tanke på att ta en bild på loket där det stod stilla. Var bara att glömma för där hängde det klasar av dessa selfiefotografer.

Kollade in marknaden istället. Rörigt och härligt.

Här på marknaden hittar man inte det tingeltangel som översvämmar de flesta marknader, utan den här riktar sig främst till lokalbefolkningen. Kineser som är på besök brukar hitta något att köpa också, för de vet vad de ser i de olika stånden, svampar och olika kryddor som vi inte vet vad man ska ha det till.

Finns en hel del att botanisera bland. Det är här du hittar främst mat till salu. Även om det finnas lite kläder och accessoarer, består huvuddelen av denna marknad av, kött, skaldjur, grönsaker, frukt och drycker. Om du väntade dig en mängd souvenirer, så har du åkt till fel marknad.

Behöver man få något plagg ändrat så kan det fixas här.

Tåget går igenom marknaden åtta gånger per dag och nu är det strax dags för dagens andra tur. En liten signal i högtalarna signalerar att snart kommer tåget.

Korgar med varor dras bort från spåren, de överliggande tälten dras tillbaka och spåren rensas, vilket ger plats för tåget. Det är väldigt knappt av plats vid sidorna av tåget och varor ligger så tåget mer eller mindre snuddar vid varorna. Jag står kvar så länge jag vågar och får, för att få några bilder. Tror först att det ska finnas utrymme för att stå vid sidan om. Men icke, hade jag stått kvar framför det nedfällda stånd där jag stod så hade jag nog mosats av tåget. Tåget är bredare än man först tror.

Hoppa undan var inte så lätt, för där var det ett bord och bredvid mig tre japaner som inte ville flytta sig. Blev att knuffa undan både dem och mig själv för att vi fyra inte skulle bli tågmos. Framför salladen i den blå bunken stod jag, tur att damen som håller i pinnen visade att det inte var någon bra plats att stå på.

När tåget tuffat förbi fälls alla paraplyer och markiser upp igen.

Korgar och mat flyttas tillbaka.

Och spåren fylls med folk och det är som en vanlig marknad igen.

En del har fiffiga rälsanordningar för att dra tillbaka sina varor.

Vi lämnar den här marknaden för att åka iväg till en annan och nu har vi tänkt åka båt.

På vägen därifrån doftar det gott, här steks det en slags risplättar.

Livets salt

Thailand är helt egenförsörjande av salt. En dag i förra veckan när jag var på besök i  Bangkok,  skulle vi ut och åka tåg och på vägen dit träffade vi på ett av alla de ställen där de tillverkar salt.

Vi hade turen att komma strax innan arbetet för dagen var klart och passade på att stanna för att få se lite av det.

Man har grunda fält som plattats till med hjälp av traktor, dit leder man saltvatten. När man fått in vattnet i fälten stänger man av så att vattnet stannar kvar och avdunstar sedan i värmen. Kvar får man då saltet, det tar ungefär tio dagar för allt vatten att förångas.

De som arbetar med att skyffla upp saltet och transportera det till saltladorna är i huvudsak människor från Burma. De bor väldigt enkelt, lagar alla sin mat själva och sänder hem pengar av sin lilla inkomst till familjen i Burma. Lönen ligger på 100 skr för en åttatimmars arbetsdag.

Det som ligger vid strandkanten ser ut som snösörja men är salt.

Trots att vi är där mycket tidigt på morgonen så är de nu klara för dagen med sitt arbete.

Tack vare det får vi även gå in i saltladan och titta.

En sista blick ut över fälten innan vi beger oss till tåget.

Hjärtligt

Tog mig en liten promenad till vårt lilla torg här i Bromma i dag, behövde hälsa på hos apoteket för att hämta lite piller. Har gått den vägen så många gånger förr tittat på hur naturen förändras med årstiderna, men har aldrig sett det lilla hjärtat i stammen förr.

Tittade väl kanske för högt upp. Årets första bild för mig blev ett av naturens hjärtan.

Lite skevt kanske, men dock ett hjärta.

Kan det vara en önskan om att det blir ett hjärtligt år.

Bara ett lite onödigt inlägg.