Khan Bogd Ger camp

Efter att ha utforskat Yol valley och dess kanjon återvände vi till vår Ger-camp. Den är omgiven av fyra kullar med varsin stor djurskulptur på. Vår reseledare som jag börjar misstänka  har varit bergsget i sitt förra liv eller besitter en hemlig dröm om att bestiga alla världens höga berg, föreslår redan när vi hoppar ur bilen att vi ska kila upp på björnens kulle. Visserligen befinner vi oss på 2000 m.ö.h redan, men den utmaningen att komma ändå högre upp antar vi direkt. 

Något anfådd kommer jag upp på kullen och belönas med en fin utsikt över omgivningen. 

Där borta är en till kulle med några djur på.

Åt andra hållet får vi en överblick av vår Camp. 

Nya gäster anländer, det dammar rejält när de kommer.

Nallen där uppe på kullen ser mer ut som en isbjörn, fast det ska vara ett av de djur som finns i området så det är säkert en brunbjörn.

Vi hasar oss ner från kullen för nu är det middag.  En av rätterna, i den traditionsenliga fyrarätters middagen, är en klassisk mongolisk soppa på lamm. Solongo berättar att då man fött barn så är det just den här soppan ska ska serveras till den nyblivna mamman. Den får inte saltas och då får den inte heller innehålla grönsaker. Bra kött och buljong. Den nyblivna mamman får inte duscha eller bada på 30 dagar.

Den Ger-camp vi bor på är en av de äldre,  de gamla husen står kvar. Där bor personalen, som ofta är skollediga ungdomar. Fast så värst gammal är den nog ändå inte för turismen har bara funnits i 20 år i Mongoliet.

Nu är det dags att gå upp på nästa kulle och njuta av solnedgången.

Solen sänder sina strålar över omgivningen och skapar nya mönster.

Stenbocken här uppe börjar få lite problem med sina horn.

Nästa kulle är inte så långt borta så vi skyndar över dit innan solen går helt ner.

Amdraa och Solongo kommer och vill vara med och njuta av solnedgången.

Kvällen sänker sig över vår camp.

                                                              föregående ---

Att fånga in en häst.

Att vara en tuff häst i Mongoliet och bli avdelad till att bära tutister i en stilla lunk måste väl i ett hästsinne anses vara rejält trist och kanske även förnedrande, det är väl klart att man försöker sig på en utbrytning då och vill fly till friheten. 

Hästskötarna tycker inte att det var någon bra idé och gör tappra försök att fånga in rymlingen.

Hästkillarna är unga,  bara barn i mina ögon, men de ser ut att lyckas med infångandet.

Ha, ha, tycks hästen tänka och gör vilda krumsprång. 

Dammet yr och en stund ser det ut som om hästen ska vinna. 

Men hur tuff hästen än är och hur lockande friheten än känns, så är det de unga pojkarna som vinner.

                                                             Föregående --- nästa

Yol valley en svalkande upplevelse.

Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.

Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu. 

Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.

Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den.  Fritt fram för tolkning. 

Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd,  problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken. 

Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon. 

Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas. 

Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.

Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.

En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också  slingrar sig fram och korsar bäcken då och då. 

Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig. 

Jag får nöja mig med kossorna,  inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon. 

Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här. 

Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.  

Lite fåglar träffar vi på.

En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten. 

Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset. 

Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor,  de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.

Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.

Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar 

Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.

Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer. 

Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.

Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten. 

Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.

Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.

Vi hoppar ner till isen

Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.

Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.

Det droppar rejält på undersidan. 

Rune och vår guide Solongo. 

Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka. 

Några pipharar underhåller oss på återvägen.

Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi. 

Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår. 

                                                                  föregående --- nästa

Vilse i öknen och Tsagaan Suvarga

Efter att ha kollat in staden Tsetserleg så bär det av ut i öknen igen. Vår chaffis Amdraa sjunger och trallar med i bilradions låtar och vi får veta att de flesta sånger här handlar om kärleken till föräldrarna och naturen. Den sång han nu trallar med i handlar om en kamel som tappat bort sin lilla unge och hur tårarna trillar, men av musiken att döma så kommer de nog hitta varandra igen.

Vägen rakt ut i öknen är en genväg till vår nästa camp, fast genvägar kan tendera att bli senvägar och då vi snurrat runt här ett tag och bytt mellan olika spår, så börjar vi undra om vi är vilse. Inte lönt att fråga den lilla jungfrutranan omvägen.

Det är den minsta av tranor och mycket mindre än de tranor som besöker oss i Sverige. Vi lämnar tranan och kommer till en bosättning.

Tänker fråga efter vägen där, men ingen är hemma. Dörrarna på deras Ger står på vid gavel, så gör man här. Gästfriheten är stor och de öppna dörrarna betyder att den som kommer förbi är välkommen in, får ta för sig av vad som finns att äta och dricka.

Vi åker vidare och hittar en till bosättning, där är en person och en ettrig hund hemma. Efter lite artighetsfraser berättar den mannen att de håller på och flytta. Växtligheten är för dålig och de har inget bete till djuren. han vet i alla fall var vår camp ligger och sedan tar det inte så lång tid innan vi har den i sikte. Om vi var vilse?  Oh nej, Amdraa försäkrar att han hela tiden visste var i var.

Det blir en sen lunch, men det godaste av maträtterna i dag är något som heter khuuser, eller hästskor. En köttfylld pirogliknande maträtt.

Sedan installerar vi oss i  Ger nummer 2.

Den är lite enklare inredd men här har vi fått mjuka kuddar. Istället för den traditionella stenen som håller fast takringen är det en krok i golvat och ingen lyx med lyse eller att ladda batterier. Ladda kan vi göra ikväll inne i matsalen då strömmen slås på mellan 20.00 och 22.00.

Efter det beger vi oss till Tsagaan Suvarga eller ”white stupa” som den också kallas för. Det är en stor klippa som på håll lite liknar ruinerna av en gammal stad.

Men det är leravlagringar i många färger. För några miljoner år sedan var det ett stort hav här, när havet torkade upp skapade väder och vind detta landskap.

Vi beger oss in i landskapet för att titta lite närmare på klippan.

Det är ett spännande landskap i mångskiftande färger, att det varit havsbotten kan man se eftersom det finns snäckskal i jorden.

Stigar ringlar sig fram mellan den kuperade marken.

Ljuset och färgerna skiftar beroende på från vilket håll man kommer.

Det går relativt lätt att klättra upp för att komma upp ovanpå klippan, men marken är grusig och det är lätt att halka. Jag är lite feg för att gå nedför i sådant underlag och avstår från klättringen upp. Finns nog med backar på den här sidan att halka i ändå.

Och vem skulle annars fota dem där uppe på toppen annars.

Vad jag inte visste var att från andra hållet kunde man köra ända upp, så jag hade aldrig behövt gå den vådliga vägen nerför. Men jag fick en fin promenad och även bild på vår bil när den kom ner.

Vår chaffis Amdraa visste att det fanns grottor i närheten och de ville vi också kolla in.

Efter lite letande så hittar vi grottorna.

Klart att de måste utforskas lite närmar.

Det är trånga och långa gångar där inne så vi avstår från att krypa igenom.

Dags för middag och att återvända till campen för natten.

Den här campen är också  liten och familjeägd.

När jag tassade upp i mörkret på natten för att gå på toa, så upptäckte jag att under de solcellsladdade lamporna var det populärt för igelkottarna att hålla till. De mumsade på insekterna som drog sig till ljuset. Blev inga bilder, eftersom det var lite väl mörkt och så brukar jag inte ta med kameran på liknande nattliga promenader.

Gulliga barn som var hemma på sommarlov.

Min lilla maskot ville också vara med.

                                                                       föregående  -- nästa

Öknens faror.

Gobiöknen är en av världens största öknar som med en medelhöjd av cirka 1 000 m över havet upptar större delen av Mongoliet. Den svenske forskaren Sven Hedin var med och kartlade Gobiöknen, den östra delen var då outforskad medan den västra delen var ganska väl känd. Hedin kom med kunskap om den första gången 1897. Även den svenske upptäcktsresanden Lorenz Lange vandrade genom och beskrev Gobiöknen redan 1715 på uppdrag av Peter den store.

Gobi betyder "vattenlös plats" och bara det säger lite om hur tufft det är för djuren som lever där, dessutom är det snö och kallt på vintern och det kan bli ner till -40 grader C.  Även om det kommer snö så gör vindarna att det torkar upp väldigt fort.Jag förundrades många gånger över att de kunde hitta något att äta över huvud taget. Alla klarade inte heller de tuffa förhållandena.

Fast vi får en bra frukost innan vi ska ge oss ut på vägarna igen. Men undrar vad Solongo fick, hon ser lite förundrad ut.

Min frukost var det inget fel på. Stekt ägg och mongolisk pannkaka.

Den vanligaste frukosten i Mongoliet är annars den här. Fårkött kokt i buljong med pasta, den frukosten brukade chaufförerna välja. Det ser inte så gott ut men smakade inte så illa och hade varit godare om köttet fått koka mer.

Stärkta av maten ger vi oss ut på vägarna igen,  ja vägar och vägar, ibland är det lite svårt att veta om det är någon väg vi åker på eller om vi faktiskt bara är ute och snurra i öknen. Men hur nu Amdraa än bär sig åt för att hitta så kommer vi fram dit vi ska.

Kargt och torrt landskap men jag tycker det är vackert.

En stor och givande del av resandet är mötet med människor och deras sätt att leva. Människorna här i Mongoliet är dessutom så vänliga och sociala. Här träffade vi på några män som var ute för att se till sina djur.

En av deras hästar hade det riktigt besvärligt, den skulle de hämta till en annan plats.

Först ska de försöka få den att dricka lite.

Det går lite trög, kanske är den för trött, men till slut när de motat bort korna så dricker den ordentligt.

Medans korna också dricker sig otörstiga får vi en pratstund med dessa nomader, fast vi måste prata via vår guide för ytterst få kan engelska här.

Getterna uppe på kullen får mig osökt att tänka på indianer och bakhåll. Som tur var ,så var dessa getter fredliga.

Jag gillar det här karga ökenlandskapet, kargt och sterilt men ändå så varierande. Skulle nog kunna fylla ett helt minneskort med bara landskapsmotiv, men vi har minst fyra timmars bilfärd framför oss och vill hinna se mer på turen till nästa Ger-camp.

Kolgruvorna är inte lika vackra. Det är ofta utländska företag som driver gruvorna i Mongoliet. Visserligen ger de arbete åt befolkningen, det dras vägar och el till samhällena i närheten men för även med sig en hel del problem. Det går åt mycket vatten för gruvdriften så det blir vattenbrist i ett annars så torrt landskap och då minskar betet för djuren. De floder som finns förorenas och lastbilar och maskiner river upp damm, damm som ger andningsproblem. Så även om landets BMP ökat med 17% så sker det på bekostnad av miljön.

Plötsligt när vi åkt timmar utan att se någon människa kommer vi fram till en dalsänka och där nere breder en stad ut sig. Överraskningseffekten var stor.

Där stannar vi för en bensträckare och för att kolla in det lokala utbudet i Tsetserleg. Trodde det här var Seven eleven, men det var ett caffé.

Kul tavla som de hade där inne, där all världens kändisar och händelser finns med på en och samma bild.

Men vi måste in och kolla den lokala butiken också. Öppet från 8.00 till 24.00 med en timmes lunch.

Lite urplockat på hyllorna, men livets nödtorft som Toblerone och Baileys finns det. Ja, en Snicker också för den riktigt godissugne.

Korv får vi ofta till äggen vid frukost, här är det bara att grabba sig en näve och gå till kassan för att betala.

Små plastdosor att sälja smöret i är inget för mongoler.

Man blir lätt törstig i värmen och på de hyllorna är det välfyllt.

Bäst att bunkra ordentligt när man har långt till affären.

Varför inte passa på att köpa en potta eller en ny hink samtidigt.

Vi lämnar butiken och far mot nästa Ger-camp. I början på vistelsen så undrade jag över alla dessa plank i Mongoliet. Plötsligt ute i ingenstans så kunde det vara ett område som var inhägnat och så bara tomt innanför. Men frågar man så får man veta orsaker, alla mongoler har rätt till en egen liten markbit. Kommer jag ihåg rätt så är det en halv hektar som de får. Slår man upp ett plank eller hägnar in så vet alla att den  marken äger någon. Vill man bygga så kostar det att ansöka om bygglov, i övrigt är det en medborgerlig rättighet.

                                                                        Föregående -- nästa