Gata upp och gata ner...

La Iglesia de la Compañía de Jesús  Kyrkan är byggd i vulkansten och invändigt, överdådigt dekorerad med bladguld.

Några gick in och beundrade allt guldet där inne, men jag och maken tog en promenad i den gamla väldsarvsmärkta staden istället.

 Blev lite av det som kallas gatufoto på vår promenad, men i ett land som hyllar färger så är bilderna i färg.

Får man ett plötsligt behov av att veta hur mycket man väger så går det att ordna ute på gatan här. Mannen med vågen står gärna till tjänst.

Om det är arbetslösheten som gör det, vet jag inte, men många, många jobbar med att sälja diverse saker ute på gatan.

Popcorn.

Köp en sjal, jag köpte två.

Jungfru Maria övervakar staden från sin upphöjda position.

Kommer inga kunder så kan man passa på att äta lite själv.

Smaka pappa!

Många försäljare hade frukt.

Lite skvaller.

Kors då!

Knappast rusningstrafik, för det var inte så många som kunde rusa då köerna ringlade långa.

Gick fortare att gå.

Familjemiddag i gathörnet.

Stekta kokbananer, smakar lite som potatis.

Parkeringsvakt med batong.

I morgon reser vi vidare och då börjar det som var den egentliga orsaken till att jag åkte hit.

Ekvatorn - nu vänder vi på kartan.

Landet Ecuador har fått sitt namn från att ekvatorn går rätt igenom landet och om man nu är så nära ekvatorn så faller det sig naturligt att kolla in den också. Ecuador var från början (ja inte den allra första början, utan efter att spanjorerna hade härjat där borta) en del i det stora riket Grand Columbia. När så Ecuador skulle bli just Ecuador så blev det en tvist om vad landet skulle heta, för att göra en lång historia kort så fanns det två falanger som hävdade att deras namnförslag var det bästa, ända tills någon kom med förslaget Ecuador som var neutralt och alla blev nöjda.

På vår väg mot Ecuadors huvudstad Quito har vi så klart väder att vi kan se toppen på det snöklädda berget Chimborazo  (6 267 meter), som är en utslocknad vulkan.

Chimboraxos topp är den punkten som är längst bort från jordens mitt - detta trots att Chimborazo inte är jordens högsta berg. Orsaken till detta fenomen är på grund av jorden har elliptisk form och utbuktning runt ekvatorn vilket kommer att göra att ytan blir längre bort från jordens mitt än andra delar av planeten.

Att det är så här klart väder, så att man ser hela berget är så pass ovanligt att vi stannar till en stund för att fota, lite synd att det är en massa ledningar i vägen.

Hur som helst, så kommer vi till ekvatorn.

Klart vi måste ha den klassiska bilden där man står med en fot på var sida om jordens mitt. José Carlos tar en bild med min kamera.

Linjen måste förevigas också.

Här får vi sedan en föreläsning om ekvatorn och solen, månen och jorden.

Vi får också veta att vi hela tiden har hållit kartan på fel ledd och att vi i Sverige inte alls befinner oss högst upp på jordgloben.

Dags att vända på alla jordglobar.

Jag tar en sista titt på det höga berget innan vi far vidare mot Quito.

Kolibri.

I trädgården på hacienda Cusin så flög det runt en hel del kolibrir, de är inte så lätta att få på bild eftersom de sällan sitter stilla. Dessutom är de så små, bara 5 cm långa.

Fast ibland händer det att de sätter sig på en gren, då får man vara snabb.

Men det är ju inte den bilden man vill ha utan på den flygande med lite fladdrande vingar. Så jag tog med mig kameran och ställde mig på pass. Kolibrin kom, satte sig igen och då fick jag se hur den fäller ut fjädrarna uppe på huvudet så det ser ut som öron.

Ibland satte den sig även när den sög nektar ur blomman, även det var en snabb handling.

Men det var ju fortfarande inte den bilden jag ville ha på den lilla fågeln. Den ska ju liksom hänga i luften och fladdra som en liten dunlätt varelse.

Hacienda Cusin

Jag brukar sällan skriva om de olika hotellen eller de ställen som vi bor på under våra resor, men första stället på den här resan var så mysigt och fint att det är värt att omnämnas. Det heter Hacienda Cusin.

Stället har anor från 1600-talet och Philip III, Kung av Spanien. 

Med tiden blev den här egendomen ganska förfallen och användes mest som en kornbod, men på 1970-talet kom en ung  engelsman förbi på en biltur från New York och förälskade sig i stället. Köpte det senare och började rusta upp för att kunna ta emot gäster. Vi hade turen att träffa på ägaren, Mr Nicholas Millhouse , då vi satt och åt middag och kunde få höra historien om hur det gått till, från honom själv.

Han berättade hur han från 70-talet har renoverat och förädlat stället till det skick det är i dag.

Man bor i en hemtrevlig miljö med äkta vedbrasor i spisarna och med en mysig atmosfär.

Nu låter jag nog som en reklamannons för stället, men det var verkligen så fint och välkomnande där.

Vacker trädgård med mängder av växter finns det också.

Några lamor betar på gräsmattorna.

Hundar lufsar omkring.

Hela stället bara andas trivsel.

Utsikten från vårt rum. Jag gillar de där takpannorna. Förutom  att vi fick mycket god mat och dryck här så var de också väldigt omtänksamma. Extra element på rummen och en lite ovanlig överraskning hade de gått upp och stoppat ner i våra sängar medans vi åt middag...en värmeflaska. Tur att jag vek upp lakanet och fick syn på den så att det inte blev samma reaktion som någon berättade om. Den personen kröp ner i sängen och kände något mjukt och varmt där i bädden. Flög upp lika fort eftersom han trodde att det var något djur som krypit ner i sängen. Fast den här omtänksamheten var lite bortkastad på mig, för jag vill ha svalt när jag sover.

Sist men inte minst, alla dessa fåglar som flög runt i trädgården. Fast jag tror kolibrin ska få ett eget blogginlägg.

Hantverk

Där, in bakom den lilla kyrkan ska vi gå nu.

Där inne hittar vi ett litet hantverkställe. Där väver man fantastiskt vackra bonader, mjuka sköna halsdukar och stickar gosiga tröjor.

För att färga garnerna använder man en liten lus som håller till på kaktusar, för övrigt samma lus som fixar den röda färgen i läppstift. 

Här har vi den lille gynnaren. Den ser ganska oansenlig ut tills den blir krossad...

...då kommer den röda färgen fram.

Sedan blandas lussmeten med lite olika beståndsdelar,  så som vulkanaska, fårurin, lime och annat och får då fram en hel del olika färgnyanser.

Det blir fina garner att väva med.

Vi förflyttar oss till en annan typ av hantverkare. 

Det handlar inte om matlagning och inte ens vitlök,  den flätan och flugan råkade bara vara där just då. Nu ska det handla om musik. Först får vi en lektion i hur man gör en liten panflöjt av några bamburör.

Färdig för provspelning.

Sedan lite uppvisning i hur man spelar på en del olika traditionella instrument. 

Och till slut en musikuppvisning av familjen, även lille sonen är med. 

Fast han är inte så road av det i början,  vill helst hjälpa till och stämma gitarren när mamma spelar.

Fast till slut rycks han med i rytmen och går lös på sin lilla gitarr.

Hittar en del trevliga väggmålningar i den byn.

Mysigt när hönsen går fritt omkring.

Finurligt placerad målning i tredimensionell tappning och integrerad med levande blommor.

Skön slapp stil på hundarna vid fiket.

Å så dessa skyltar.