Promenad runt Qeqertarsuaq

På eftermiddagen träffade vi Dannie som skull berätta om Qeqertarsuaq och livet där, vi hade vilat lite efter förmiddagens promenad. Då var det mycket lugnt, vi träffade på några personer men någon storstadsrusning var det inte. Nu när vi kom ut så undrade vi vad som hänt. Vägen ner mot butiken var nästan som vid lunchrusning på Drottninggatan i Stockholm.

Är det fest på gång, eller vad? Tog ett tag innan jag förstod att det hade anlänt ett kryssningsfartyg. Det var för stort för att komma in till hamnen utan körde in passagerarna i livbåtar. Bor ungefär 500 personer i Qeqertarsuaq,  tror nu att folkmängden fördubblades på några minuter.

Men det var inte kryssningsfolket vi skull titta på nu, utan stan. Dannie väntade vid hotellet och han började med att berätta hur Qeqertarsuaq uttalades. Det första Qet ska uttalas som ett A långt nere i svalget. Redan där tog mina försök att uttala namnet slut. Grönländska är svårt, tur att många även kan danska. Danska läser de i skolan som andraspråk.

Vi gick iväg på promenaden istället. Första stoppet blir bara några steg bort, här vid annonspelaren. Där sätts aktuella anslag upp om vad som händer i staden och om det är någon fest på gång. Då skriver man bara vad det gäller, födelsedag,  dop eller liknande,  då är alla i stan bjudna. Bara att komma.

Sedan stannar vi  till vid några kanoner, de är inte till för att jaga bort kryssningsfartyg utan har använts till att skrämma bor tjuvjagande valfångare, nu mest för saluter då prominenta gäster som kungligheter kommer på besök. Kryssningsgästerna är inte bara till nackdel, för i dag då vi går gatan fram har många stånd med hantverk poppat upp. Ett tillfälle för ortsborna att få in en liten extra slant.

De här containrarna är ungefär som stans postsorteringsstation, här  läggs paket och post som kommer med båtarna..

Den där svarta saken, undrade jag vad det var. Såg dem under vår promenad på förmiddagen. Trodde att det var något att förtöja båtar vid, men de stod på platser där inga båtar fanns. Det visade sig att det var askkoppar. Man askar i hålet högst upp. De behövs nog, för många på Grönland röker.

Det här huset som ligger på andra sidan viken, är ett av de äldsta husen i Qeqertarsuaq, det hade en viktig funktion under WWII. På taket fanns det siffror och bokstäver som flygvapnet hade som identifiering då de skulle släppa ner förnödenheter.

Finns en polisstation här också, två poliser jobbar där, de har en polisbil och två snöskotrar men inte så mycket att göra. Brottsligheten är mycket låg. Ingen låser sina dörrar här och bilarna är inte heller låsta. Ofta sitter nyckeln kvar i bilen. Fast å andra sidan varför skulle man stjäla en bil här, finns inte så många ställen att åka till.

Poliserna verkar vara trevligt folk, den här fint målade stenen står vid ingången.

Efter polisstationen så kommer vi lite högre upp och får en överblick över staden.

Vid så gott som alla hus står det en svart låda, vi gissade på att det var något med sophanteringen att göra för vi såg en lastbil som åkte runt och hämtade upp påsarna som var i lådorna. Nu fick vi veta att det är en latrinlåda, där ställer man ner sin latrinpåse som sedan hämtas upp.

Här berättar även Dannie om alla de rör som går genom staden. De tjocka är för vatten och är isolerade och har även el för att inte frysa på vintern. Vattnet kommer från en kallkälla strax utanför staden. De tunnare rören som ser lite rostiga ut är för el. Elen kommer från ett oljekraftverk.

När vi tog förmiddagspromenaden så undrade vi lite om varför alla hus hade dubbla nummer. Nu kom förklaringen.

Fyran här berättar om att det här huset var det fjärde som byggdes på ön och ettan är numret på den väg den ligger.

Medan Dannie berättar om livet på ön, kan vi titta ut över området, Här uppe håller en mängd draghundar till, men de kommer vi till senare.

Vi får bl.a  höra om valfångst och veta att där uppe vid bänkarna långt ute på yttersta klippan finns det en liten stuga som valspejarna använder. 

Det fanns en där förut som var byggd av valben, den blåste bort i en storm. Den nya är byggd i trä men i samma form och nu väl förankrad.

Vandrar man iväg förbi den här lilla sjön så kommer man till valvaktarstugan.

Utsikten här uppe på höjden domineras så klart av isbergen, det går bara inte att låta bli att ta några bilder på dem.

Några från kryssningsbåten har tagit sig upp på ett annat berg för att titta på isbergen.

Vi promenerar vidare. Hoppas du orkar följa med.

I de här husen fanns en räkindustri, tyvärr flyttade den in till Aassiaat och över tusen personer blev arbetslösa. Närapå en katastrof för staden, det fick många följdverkningar bland annat att butiker inte bar sig längre och fick stänga.

Det här var Dannies mormors butik som hade öns godaste godis, den är tyvärr stängd numera.

Befolkningen på ön är nu ganska konstant, de yngre flyttar ut och de äldre flyttar tillbaka. Fast många yngre måste bo kvar ändå för öns skola har alla årskurser. Skolan ligger precis bakom kyrkan. 

Förr fanns det bestämmelser om vilka färger husen fick ha, Röd var kommunala hus, Blå var industrier och Gula för vård, men numera är det fritt att ha vilken färg som helst. 

Dekoren på det här huset är en hyllning till kvinnan som skapade dekoren på Grönlands nationaldräkt. Det är små målade träplattor som är lagda i samma mönster som pärlbroderiet på dräkten.

Det finns en legend om Diskoön också och jag gillar legender
Legenden säger att två jägare på jakt efter säl på södra Grönland tröttnade på att ön låg i vägen för dem, så de drog upp den till norra Grönland. De släpade helt enkelt ön bakom sina kajaker med hjälp av ett enda och, uppenbarligen, riktigt starkt hårstrå från ett spädbarn! När en häxa i Ilulissat såg ön närma sig kastade hon en förtrollning på ön, så att den slog i marken innan den nådde Ilulissat. Och det är därför Disco Island ligger där den är idag.

Vi tackar Dannie för promenaden och alla berättelser.

Kanske han och vi är värda en öl nu. OBS! Priset är inte för alla tre, det är grönländska priser och är för en öl. Blir ungefär 128 i svenska kronor, men man får en väldigt fin etikett.

Nästa om Grönland

.

Diskobay och isberg

I dag ska vi åka båt, vädret ser lovande ut så det ska bli trevligt.  Hotellet sköter om transporten av väskorna till bryggan, det är skönt för även om det inte är så långt att gå till bryggan så är det inte slät väg precis. Vi lämnar våra väskor och går iväg.

Bryggan är inte så stor så jag funderar lite på hur båten ser ut för de kallar den för färjan. Lite storstadsvibbar får man om man tittar ner i vattnet.

Tidtabeller fungerar lite som en rekommendation här, båtar och flyg kommer när vädret tillåter. Ibland lite för sent och ibland före, så det är alltid bra att vara på plats i god tid.

Det är lite svalt ca +5 grader, vinterkläderna är på så jag fryser inte,  hinner titta lite på vad som finns runt omkring. Hörde att en räkindustri hade flyttat hit från en annan ö, antar att det är de som exporterar sina räkor i dessa container.

Färjan är på ingång, den ser inte så stor ut. Den färjan ska ta oss över till Diskoön.

Båten lägger till och hopp-i-land-tjejen lastar ur lite paket och post,  i ett skåp på kajen hämtar hon två säckar med PostNords logga på. Båten fungerar inte bara som färja utan även som postbåt. Våra väskor lastas ombord och försvinner ner under däck.

Båten tar 12 passagerare så vi har inga problem med att få plats.  Skepparen har en liten säkerhetsgenomgång, berättar var flytvästar och räddningsdräkter finns. Vi får också veta att det är fritt fram att gå ut för att fota och titta, men om sjögången blir för stor och larmet börjar tjuta måste vi gå in.

Vi passerar det gamla fiskeläget som ligger på en liten ö utanför staden, verkar inte vara mer än fåglarna som håller till där nu.

Längre ut ser vi lite övergivna byggnader.

Det börjar dyka upp små isflak i vattnet. Det här ser nästan ut som en vattenskoter på drift.

En del öar vi passerar ser helt obebodda ut.

Fast alla är inte obebodda, några verkar vara mycket populära.

Vi kommer fram till första och enda stoppet på resan mot vår ö, på Kitsissuarsuit (en gammal valfångststation) ska vi hämta deras avgående post och lämna inkommande.

Man tager vad man haver till postbil.

Det har varit ganska ljust ett bra tag, men på styrbords sida börjar  vi ana en soluppgång. 

Nu måste jag gå ut och fota, såg lättare ut än vad det var att stå bak på båten.  Skepparen håller god fart så det hoppar och skumpar en del. Jag hittar en ledstång där jag kan låsa fast armen igenom och inte studsa omkring.  Fast att hålla kameran stadigt och få stadiga bilder blir ett äventyr.

Men när isbergen börjar synas då måste jag försöka få lite bilder ändå.

Isbergen blir fler och fler och större och större.

Av förklarliga skäl åker vi inte så nära dem, då det endast är 10% av isberget som syns ovan vattenytan och dessutom kan de välta eller brista helt plötsligt.  Så de här isbergen som vi ser, och tycker att de är helt enorma, är egentligen betydligt mycket större.

Solen går upp och fåglarna vaknar.

Vi ombord på den lilla färjan kan inte sluta fascineras av alla isberg vi ser, vi turas om att hänga fast i ledstång och föreviga minnen.

Så många olika former och färger det finns på dessa jättar.

Tycker att berget till höger ser ut som en gubbe med hatt.

Träffar även på en drake.

Vår resa över Diskobukten tar lite drygt 2 timmar, ofta över öppet hav med endast isberg som sällskap.  Men nu börjar det dyka upp små fiskebåtar. Tyder på att vi närmar oss bebodda trakter.

Mycket riktigt, vi svänger in i en vik och där har vi målet för dagen, Qeqertarsuaq på Diskoön. 

Här ska vi stanna i två dagar.  Vi hoppar i land, men först ska postsäckarna levereras.

Nästa om Grönland

.

Aassiaat

Nu börjar det kännas som vi verkligen är på Grönland. 

Flyget till nästa plats tog bara lite knappt 20 minuter. Hit finns det inte någon bilväg. Vi har nu kommit till Aasiaat.

Aasiaat ligger på en ö i Diskobukten och namnet på staden betyder "spindlarna". Vet inte om de har extremt mycket spindlar där, men i stadsvapnet är det ett spindelnät.

Här på flygplatsen ska vi bli upphämtade av någon från hotellet. Han finns redan i den lilla flygplatsbyggnaden och hälsar oss välkomna. Det visar sig att vi är 8 och en halv som ska ha samma resrutt och samma boenden. Ett danskt par, två damer från Litauen en familj från Frankrike med sin 3 åriga dotter och så jag och min man. Vi kommer att bli som en liten grupp som inte har samma planer för dagen men som jag sa, samma resrutt.

Vi kommer lära känna dem under resans gång.

Vi får våra resväskor och kan åka till hotellet. 

Vi bor på hotell Söma, eller Sjömanshemmet som det egentligen heter, men alla säger Söma.

För att inte bli utan middag har vi förbokat bord på hotellets restaurang, vi läst den ska ha bra mat. Kollade på nätet innan och såg att det fanns inte så många alternativ på matställen, tror det var två.

De andra som kom samtidigt hade bokat en valsafari på 3 timmar ut i isfjorden. Valsafari är vi inte sugna på, har varit på det på Island  det enda som vi fick då var sjösjuka och se en säl. När vi dessutom ser att det är en ganska liten båt så känns det bra med middag istället. Det är en av båtarna vid bryggan som de ska ut med. Några valar? Nä de såg inga valar.

Vi får ett rum ned utsikt ut mot havet och den gamla fiskeindustrin...

...och in över staden har vi den klassiska bilden av Grönland med de små färgglada husen. Nu känns det som riktiga  Grönland.  Bara lite snö som fattas, fast är nog lite för tidigt för att få snö.

Nu var vi riktigt hungriga så vilken tur att det var dags för mat. Huvudrätten var Smörångad lokal fisk – panerad blomkål med lime – blomkålsskum – hasselnötter och örtsallad. Den lokala fisken nu i augusti var en ljuvligt god hälleflundra. Blomkål och rotfrukter upptäckte vi var vanliga tillbehör till maten. Naturligt eftersom sallad,  tomater och gurka och liknande ömtåliga grönsaker var svåra att transportera hit. 

Efter middagen tog vi en promenad på stan.

Träffade på ett par som precis kom tillbaka från en fisketur, fiskelyckan hade varit god sa de. Det gäller att fylla frysarna inför vintern då fartygstransporterna inte kommer fram. 

Vi går runt och tittar lite, kyrkan ser välbevakad ut. Där uppe ser vi en valbensportal, en sådan verkar finnas i varje samhälle. Berget upp mot kyrka är visst en populär lekplats. Ser du barnen där.

Här i Aasiaat bor ungefär 3.000 personer och det är Grönlands femte största stad. Den är ett administrativt centrum med bland annat sjukhus, ålderdomshem, museum, bibliotek och flera skolor. Det här är domstolen. 

Något som vi upptäcker att det är gott om här i Aasiaat är trappor...

...massor av trappor och långa trappor. 

Även polisstationen har trappor. 

Något annat som är utmärkande för grönländska samhällen är alla ledningar som ligger ovan jord. Något som är nödvändigt med permafrosten som gör det omöjligt att ha dem nedgrävda. 

Även tvätt som hänger på tork utomhus är vanligt. 

Vi traskar uppför och kommer upp till det röda huset med den stora målningen på, det är ett slags kulturhus och samlingshus. Inne finns det många traditionella målningar,  fast av parkeringen av många rullatorer utanför så verkar det vara någon pensionärsträff där, åldersmässig så skulle vi nog passa in i sällskapet men vi vill inte störa så vi går inte in. Men på baksidan av huset hittar vi ungdomarnas gästbok.

Ser även en lite annorlunda placeringa av toastolen vid ett hus.

Vi drar oss tillbaka mot hamnen och ser att det är en del rederiarbete och reparationer som görs där.

På en del fartyg är det en hel del kvar att göra för att  få dem sjödugliga.

Kom att tänka på ett gammalt uttryck som min far ofta använde när vi skulle åka bil och jag var orolig för bilsjuka. Han ansåg att en full mage var bästa boten, alltså " Tomma tunnor skramlar mest". Så jag får kanske tänka på att äta en stadig frukost i morgon bitti för då ska vi ut på sjön.

Sover gott och vaknar full av förväntan till en gryende morgon, för nu väntar nya äventyr och intryck. Ser du den lilla vita pricken borta i horisonten, mitt i bilden.  Det är ett isberg, dit ut ska vi snart. 

Nästa om Grönland

När drömmar blir uppfyllda

Även den längsta resan börjar med ett litet steg. Fast den här resan är inte så lång, men innan jag fick resa så var det lite väl många inställda resor och steg tillbaka, så nu när jag äntligen var på väg så kändes det ganska naturligt att ta den i flera steg. I första steget så hamnade jag i Köpenhamn.

Där kom jag inte så mycket längre än till hotellet bredvid flygplatsen,  fast fick en fin soluppgång före frukost och promenaden tillbaka till flyget och incheckning.

Det där med drömmar är lite knepigt för ibland när man längtat och drömt länge så kan förväntningarna växa och besvikelsen bli stor om det inte blir som man tänkt sig.  Nu skulle jag iväg på äventyret fast med lite begränsningar. Operation på ryggen var i maj, var inte färdigtränad men nu var det ingen sjukgymnast eller läkare som sa nej. Så varför sitta hemma.  Man kan uppleva mycket ändå.

Drömmar behöver ju inte alltid bli uppfyllda, en del räcker det att man har. Ända sedan jag såg "Italienska för nybörjare" , en dansk film där prästen kör Maserati,  så har jag drömt om en vinröd Maserati.  Köp en då, var det någon som sa; nä jag vill nog egentligen inte ha den men det känns bara lite bra att ha den som drömbil. Men den här drömresan den ska nu verkligen bli av.

Vårt flyg avgår i tid, inte så mycket utsikt för det är ganska  molnigt,  men när vi passerar Island öppnar sig en liten glipa. Ser ingen aktiv vulkan där nere.

Efter runt fyra timmar blir det molnfritt igen och jag siktar de första isflaken där nere.

Sedan flyger vi in över land som mest ser ut som en stor glaciär.

Vi har kommit fram till världens största ö, där tre fjärdedelar av ön är täckt av is. Tror ingen behöver gissa om vart vi är på väg, vi ska bara flyga över till den västra sidan och sedan landa i Kangerlussuaq på Grönland. 

Där nere syns staden och flygfältet.

Att vi sska landa där är ingen slump utan det är Grönlands störta kommersiella flygplats, den enda som kan ta emot större flygplan. Därifrån flyger man sedan vidare med små flygplan. Finns inte så mycket vägar så transporter är båt eller flyg.

Flygplatsen härstammar från den amerikanska bosättningen under och efter andra världskriget, då platsen var känd som Bluie West-8 och sedan Sondrestrom Air Base.

Känns inte riktigt som om vi kommit till en stor internationell flygplats, väskorna hämtar vi en trappa ner. Ingen hiss bara att bära upp dem, hotellet ligger i samma byggnad en trappa upp.  Har man problem med trapporna upp till hotellet kan man trycka på den här knappen.  Testade inte att trycka så jag vet inte vad som händer då. Kanske kommer det någon och bär upp en. Såg ingen som hade behov av att utnyttja knappen heller.

I presentshoppen kunde man köpa sig en tröja och träna på lite grönländska,  så här ska Kangerlussuaq uttalas.

Vi tar en liten promenad runt i staden som har ca 500 innevånare. Först blir det en bild på den mest fotograferade skylten. Klart att även jag vill veta hur lång tid det tar till Nordpolen.

Vi kikar in i den lokala butiken.

Här kan man bl.a köpa lite fett med lök.

Eller varför inte en middag med boller i kurry.

Det finns myskoxar i området,  men man ska nog ha tur för att få se någon.  Hörde av de som passade på att ta en utflykt till point 660 för att klättra upp på inlandsisen, att de inte sett någon. 

Är kanske vid möte med dess bjässar man behöver ha med sig det här att stärka sig med. 

Vi ska bara ha en natt här innan vi far vidare, det regnar så vi drar oss tillbaka till hotellet och får vårt rum och kånkar våra väskor i lite flera trappor. I en trappa sitter det här konstverket.  Finns ingen skylt om konstnär.

Närbild på ansiktet.

Nästa morgon är det lite dimma,  det ser vackert ut med dimmstråken som ligger över bergen och ner i dalarna. Efter frukost tar jag kameran och vi går iväg för att få lite bilder. 

Sedan är det bara att vänta på att det är dags att flyga vidare, något krånglar med vårt flygplan så det blir lite förseningar. Ingen klagar eller knotar för förseningar och inställda flygturer är vanligt på Grönland.

Vi får lite underhållning under väntetiden.

Någon som jobbat på brandkår och ambulans ska lämna ön och flyga hem, hela brandkårsflotran och ambulanser står uppradade bredvid flygplanet till Köpenhamn.  Som avskedssalut drar de alla igång blåljus och sirener.

Sedan är det vår tur vi flyger med ett betydligt mindre plan.

Flygtiden är knappt 20 minuter,  men flygvärdinnan gör sig redo för servering. På med förkläde och fram med serveringsvagnen. Hon donar och fixar med flaskor och muggar där bakom sitt skynke, jag blir lite nyfiken på vad hon kommer servera. Så dras skynket undan och vagn och värdinna kommer fram och serveringen kan börja. Vad vi får, en plastmugg med vatten.

Serveringen gick ganska snabbt,  för vi var inte så många ombord och alla ville inte ha något vatten. Sedan hade hon en stor procedur med att plocka undan alla flaskor, muggar och vagn. Många klaffar som skulle låsas och kollas om de verkligen var låsta. Sedan måste vattenåtgången dokumenteras innan hon kunde byta om inför landning.

                                                                                                   Nästa om Grönland

Ny kamera

Det gäller att hitta på lite att pyssla med under rehabilitering och då jag inte hade lust att sticka och brodera, ut och fota skulle ha varit kul men fungerade inte så varför inte ta och utnyttja tiden till att bygga en kamera.

Får hem en en kartong med en massa bitar och en flera sidor lång byggbeskrivning.

Är lite försiktig och öppnar bara en påse åt gången för de här byggbitarna är små, mycket mindre än vanligt lego.

Byggbitarna och byggbeskrivningen är så smått att jag får hämta både extra starka läsglasögon och förstoringslampa. Mindre fingrar skulle också ha varbra att ha.

Bit för bit kommer på plats och nu börjar det likna en kamera. Den där gula manicken är till för att bända loss bitar om man satt dem på fel ställe. Händer faktiskt ibland och den behövs, för de sitter rejält fast.

Efter en hel del timmar så kan jag beundra mitt färdiga bygge. Så här blev den.

Jag tog inte tid på hur länge jag höll på, men det tog lite tid men var kul. Den som uppskattade bygget mest var nog äldsta barnbarnsbarnet Harald 5 år. Han testade dem med att fota sin mormor.

Fast nu var det så kul att bygga den första kameran så jag testade en till modell och fick ihop den också efter en hel del pyssel.

Harald uppskattade båda modellerna.