Phonix Park

Phonix Park är en av väldens största inhägnade offentliga parkerna i någon huvudstad i Europa.

Den var lite för långt bort och för stor för en promenad för mig, men Hop-on-bussen gjorde att jag fick se lite av den. Parkens namn kommer från ett irländskt ord som betyder klart eller stilla vatten.

Parken bildades ursprungligen som en kunglig jaktpark på 1660-talet och öppnades för allmänheten 1747.  Här i parken ligger också Dublin zoo, dit gick vi inte.

Här finns en stor flock dovhjortar, jag såg dem men de var för långt bort för att kunna ta någon bild. 

Áras an Uachtaráin, som betyder presidentens hus eller bostad på irländska, är är den officiella bostaden för Irlands president. Tittar man noga på ett av de små fönstren mellan pelarna, så ser man Tilley Lamp. Det är nog Irlands mest kända lampa. Det är en symbolisk fyr som ska lysa upp vägen för de irländska emigranterna och deras ättlingar och välkomna dem tillbaka till sitt hemland. Den första som placerade ett ljus där var president Mary Robinson.

Här i parken finns också USA ambassaden, då vi var där flaggade de på halvstång för att hedra offren i skolskjutningen i Texas.

Den 62 meter hög obelisken, är The Wellington Monument. Den byggdes för att fira segrarna för Arthur Wellesley, 1:e hertig av Wellington. En brittisk politiker och generalen, även känd som "järnhertigen", han föddes på Irland. Obelisken började byggas 1817. Men när byggmedel (pengarna) tog slut 1820 fick den stå ofullbordad ända fram till  den 18 juni 1861.  Det fanns också planer på en staty av Wellington till häst, men till det fanns det inga pengar.

Parken är upplyst med vackra gaslyktor.

När vi lämnar parken passerar vi en liten park men en staty med en dam som ligger ute i en damm. Det är Anna Livia, hon ska vara en förkroppsligande av floden Liffey. Tidigare fanns den statyn  på  O'Connell Street, men togs bort för att ge plats åt Dublins Spire. I folkmun kallas hon för The floozie  in the jacuzzi.

Hungrig

På resa så är det kul att utforska landets matkultur och visst finns det en del maträtter som är typiskt irländska, som Irish stew, den testade vi naturligtvis, fast inbakad i en paj, den var så god. Vad vi inte testade var en typisk irländsk frukosträtt, black & white pudding. De ser ut som små runda kakor. Black pudding är gjort på blod, spannmål och olika kryddor. White pudding är liknande black pudding men görs på fett eller grislever istället för blod.

I övrigt så dominerar engelsk matkultur på Irland, men det Irland saknar i matlagning har de i pubmiljö. Så ett självklart val var att äta på puben. Att välja pub är inte lätt för det finns hur många som helt och i Tempel Bar trängs de med varandra. 

Vi valde en familjeägd för dagens middag, Ha’penny Bridge Inn.

Den amerikanska flaggan som skymmer skylten lite, har inget med puben att göra.

En trevlig typisk pubmiljö och här passade vi på att äta fish and chips, inte en måltid som räknas som "god mat" , men den är fortfarande en otrolig del av det irländska livet.

Med pubmiljön, stämningen, en shandy för mig och öl för maken, räknar man in det så blev det en utmärkt och god middag.

Skylten på puben uppmuntrade till att testa irländskt kaffe, så det var självklart att vi måste.

Det här var nog den godaste, irish coffee jag fått. Snygg var den också.

En liten kul detalj var killen vid bordet nära oss, han gillade visst att vara med på bild.

Resans stora missräkning i matupplevelse var det på Bunsen. Jag bukar försöka testa en hamburgare på våra resmål, den bästa jag ätit var nog i Järvsö. Tänkte nu att jag skulle utnyttja internet och se var den bästa hamburgaren i Dublin fanns. På tio i topplistan låg Bunsen, deras hamburgare var så lovprisade att det nästan var ett måste att testa dem.

Deras menykort är lite roligt, de är i storlek av ett visitkort.

Jag valde cheeseburger och shoestring. Efter lång väntan och där andra bord som kommit in efter oss redan fått sin mat, så kom "underverken".

Ska bli spännande att testa. Bilden gör inte hamburgaren riktig rättvisa, den ser större ut än vad den var för friesen är verkligen smala som skosnören.

Hur gott var det här då? Jo, jag har nog inte blivit mer besviken över en hamburgare. Degigt, svampigt bröd, osten är nästan bara det som syns i kanten och själva burgaren var smaklös. Pommes frites var dessutom inte ett dugg krispig. Gick därifrån mycket besvikna.

River Liffey-fortsätter promenaden.

Vi promenerar vidare utefter floden Liffey, solen skiner och det är en fin dag utan några regnmoln. Uppe på den gamla Scherzer Rolling Lift Bridges sitter duvorna och håller vakt. Några av dem bråkade med varandra, men en äldre gentleman sa till dem att sluta och de löd honom.

Strax innan bron finns statyn The Famine Memoria, även kallad Hungerstatyn. Skulpturen har sex figurer i naturlig storlek klädda i trasor, bärande på sina tillhörigheter och barn.

Dessa statyer är en symbol för den stora hungersnöden i mitten av 1800-talet. Under svälten dog cirka 1 miljon människor och ytterligare en miljon emigrerade från Irland, vilket fick öns befolkning att minska med mellan 20 % och 25 %. Ingen händelse i historien har haft en mer djupgående effekt på Irland och den världsomspännande irländska gemenskapen än den stora irländska hungersnöden (1845-1849). Orsaken till hungersnöd skylls på en potatissjukdom. En tredjedel av den irländska befolkningen var helt beroende av potatisen för mat, orsakade av en mängd politiska, sociala och ekonomiska faktorer.

En miljon irländare flydde från Irland under svälten.

Sitter en stund och begrundar dessa människors öde innan vi fortsätter över Seán O'Casey Bridge.

Fartyget, Jeanie Johnston som ligger där vid kaj är en kopia av de hungerssnödskepp som transporterade människor som flydde från hungersnöden till Nordamerika i hopp om ett bättre liv. Man kan besöka skeppet. Det sägs att engelsmännen erövrade världen men irländarna befolkade den.

Vi närmar oss Samuel Beckett Bridge. En modern skapelse där formen på sparren och dess kablar sägs framkalla en bild av en harpa som ligger på sidan.  Guldharpan har sedan 1400-talet varit en irländsk nationalsymbol. Den finns på Irlands riksvapen och är där en harpa av guld med strängar av silver. Den är dessutom en symbol för Guiness.

Det märkliga huset som ser ut att tippa över ända är The Convention Center.

Det är inte bara vi som tittar på bron.

 Sedan passerar vi en märklig sak, finns ingen skylt om vad det är, men då vi åker  bil på andra sidan floden så ser jag att där på flodens mur finns en stor text,  Diving bell, och förstår att det är en gammal dykarklocka. Den som vill läsa mer om den så finns det en artikel HÄR,

Här nere utefter floden så samsas gamla hus med nya flotta byggnader.

Men för att inte få för långt tillbaka till vårt hotell så viker vi av för att komma in till Grand Canal Dock.

Skönt att sitta där en stund på Grand Canal Square och njuta av utsikten.

En mås spatserar förbi och jag frågar om jag får ta en bild, det går bra trots att jag inte hade något ätbart med mig till den.

Dags att återvända mot hotellet.

Nere vi floden Liffey träffar vi på  The Linesman. En påminnelse om tiden då handelsfartygens trafik var livlig här.

Min maskot gör sitt bästa med att hjälpa till.

Custom House ser bra ut från andra sidan floden.

Det på taket som jag på håll trodde var en åskledare , visade sig vara en enhörning.

Trött men glad över att kunnat ta en promenad utefter floden känns det skönt att slå sig ner för en god lunch. men det tar vi sedan.

River Liffey

En dag i Dublin tog vi en promenad utefter floden Liffey. Mina promenader numera har blivit där det finns bänkar att sitta en stund på och som tur är har promenadstråket utefter floden många bänkar. Där kan man sitta en stund och tänka sig in i hur det såg ut på  840-talet. Då kom det ett gäng norska vikingar seglandes uppför floden. Det var höst och de gillade tydligen platsen för de bestämde sig för att övervintra där. Den tillfälliga boplats som de byggde upp fortsatte att växa och är idag Dublin.

Den första vikingakungen på Irland var den norska kungen Torggils. Han erövrade Dublin med 120 vikingaskepp.  Den sista vikingakungen på Irland var den norska kungen Magnus Barfot. Han gjorde anspråk på kungariket eftersom hans farfar varit kung där och Magnus seglade till Irland för att ta över riket. Det gick inte så bra. Magnus slutade sina dagar i Ulster, nordligaste Irland, med ett spjut genom bägge benen och en yxa begravd i halsen.

På många platser i trottoarer och gator finns sådan här små rutor med minnen från vikingatiden.

Men nu fortsätter vi vår promenad utefter floden. Börjar vid bron Seán Heuston Bridge, den är döpt efter efter en ung Dublinhjälte från 1916

Den hette tidigare både King's Bridge och Sarsfield Bridge. Bron öppnades med namnet Kings Bridge för att fira ett besök av kung George IV 1821. Den designades för att bära hästdragen trafik, nu är den öppen för gångtrafikanter och spårvagn.

Vi fortsätter promenaden mot Grattan Bridge. Den är uppkallad efter Henry Grattan, en brittisk politiker som är mest känd för att ha lyckats genomdriva handelsfrihet för Irland.

Vackra lyktstolpar har de på den här bron.

Nära vårt hotell som har det trevliga namnet Zanzibar...

...där finns en bro som heter Ha'penny Bridge. Egentligen heter den Liffey Bridge, men det är det nog få som känner till för alla säger Ha'penny Bridge. Innan den bron byggdes fick man ta båt över floden. Det är den första gångbron över Liffey och namnet kommer sig av att man fick betala en penny för att gå över bron.  Nu går man över gratis.

Kommer man tidigt på morgonen så finns det chans att se den så här tom.

Andra tider ä det full trafik och trängsel där.

Mitt för O’Connell Bridge står O’Connell Monument. Daniel O'Connell är mer känd som Befriaren. Efter att ha säkrat godkännandet av den katolska frigörelselagen 1829, valdes han till överborgmästare i Dublin. O'Connell själv står omgiven av en fris av figurer som skildrar delar av det irländska samhället.

Under dessa sitter fyra änglar, tog bara en bild på den med hunden eftersom jag tycker den var finast. 

Vid Talbot Memorial Bridge slår vi oss ner  på en av bänkarna.

Tydligen finns det fortfarande vikingar kvar här i stan, de här verkar fredliga de tjoar och vinkar åt oss.

Vi sitter här en stund innan vi fortsätter promenaden utefter floden.

Glimtar av Tallinn

En något ovan känsla infann sig förra veckan. Vi åkte ut till Arlanda och skulle ut och flyga.

Eftersom Finnair nu finns på terminal 5 så kunde vi starta resan på Pontus in the air. Åker man med det bolaget brukar avresan annars ske från tvåan, den terminalen var nu stängd.

Här bjöds det bl.a på coq au vin. Gott var det.

Mätta och belåtna  kunde vi bege oss till gaten och där gällde det, munskydd på. Det blev ett genomgående tema på den här resan.

Vår resa till Tallinn kunde börja.

På flygplanet var det noga med munskydd. De som inte hade det ordentligt över näsan blev tillsagda att dra upp munskyddet. 

Vi hade mellanlandning i Helsingfors, där var betydligt mer med folk än på Arlanda och det kändes trångt eftersom stora delar av flygplatsen var avstängd. Passagerarna lotsades fram i långa led och delades upp med vaccinerade och ovaccinerade. Flest verkade vara vaccinerade, för det var ganska glest bland i de som lotsades in för att visa PCR-bevis. Vi fick visa vårt covidpass och kunde gå till gaten.

Till skillnad från Arlanda så hade nästan alla munskydd på. Eller mask, som nog är ett mer passande namn eftersom det täcker både mun och näsa.

Framme i Tallinn kunde vi se att vissa flygplan fick vila och var parkerade med tofflorna på och även de hade munskydd.

Vid incheckning på hotellet var de också noga med att få se vårt covidpass. Där fick vi ett armband som bevis på att vi var vaccinerade och det  måste vi visa för att få komma in till frukost och lounge. Dessutom var rummet förseglat för att visa att det var ordentligt städat och desinficerat.

Tydliga instruktioner för hissetiketten.

Även mask på.

Orsaken till vår lilla utflykt var att vi skulle till vår trevliga och duktiga tandläkare Jana. Blev ingen årlig kontroll av förklarliga skäl, utan mer vartannat års.

Men vi hade klarat oss bra ändå.

Ett vackert hösttallinn lockade till en promenad. 

Här behöver man inte tveka om var cyklisterna håller till. Ilsket röda markeringar visar var deras körfält är.

Ordentliga markeringar för övergångställen också.

Tallinn är inte överbelamrad av de där elsparkcyklarna. De fanns, men tror jag såg bara ett tiotal på vår promenad. Dessutom finns det parkeringsrutor för dem.

Trots att jag just nu har problem med att kunna ta ordentliga promenader så kom vi till gamla stan ändå. Där var det sig inte likt. Damerna som brukar stå vid stadsmuren och sälja sina stickade produkter var borta. Vår favorit gastropuben Clayhills hade slagit igen likaså flera andra restauranger. Många populära turistmatställen hade kvar sina uteserveringar och hade även utökat dem rejält. Ganska glest med turister var det också.

Men Pierres Chocolaterie fanns kvar och där slank vi in.

För att gotta oss åt deras helt underbart goda romrussinchoklad och tequilachoklad.

Halloween närmar sig och Tallinn förbereder sig. BUUU!!!  

Den här lite  skulpturen hittade jag på flygplatsen i Tallinn. Den bestod av mängder av knoppar, och mönstret som bildats där är avtryck av en mängd barnhänder.

I väntan på avgång slank vi in till  loungen, där  var det lite annorlunda. De små mackorna var förpackade i små burkar, vi slog oss ner framför brasan, visserligen en fuskvariant men ändå stämningsfull. Kändes nästan som om vi var på picknick.

Sedan åkte vi hem....