Invigningen av Nadamfestivalen.

Äntligen är det dags för invigningen av festivalen, vi har tur som har våra sittplatser under tak, för regnet hänger verkligen i luften.

In tågar musikkår och soldater.

Det är pampigt värre när hela arenan fylls med folk och hästar.

Allt speakerljud är på mongoliska, så vi andra får gissa oss till vad som händer. Plötsligt rusar alla fotografer åt ett och samma håll, i alla fall de som förstår vad som ska hända.

Jag zoomar in platsen framför fotograferna och upptäcker att dit upp på scenen, har den mannen som jag strax utanför arenan höll på att springa omkull kommit. Då visste jag inte att det var mongoliets president som nästan snubblade över mig.  Nu vet jag att mannen där nere i blå rock och hatt är presidenten.  Han håller ett invigningstal.

In kommer en massa folk och jag får nästa en känsla av att vara på en OS-invigning när elden tänds. Klicka på länken här så kommer du till en liten filmsnutt. Elden tänds.

Flera drönare cirklar över arenan, tänk om jag fått ha med min där också. Men det är bara arrangörerna och TV-utsändningen som får det.

Det händer saker hela tiden och vi kan mest bara gissa oss till vad det är.

Det här förstår jag att det ska symbolisera den fermenterade hästmjölken. Hästmjölk hälls i sådana här skinnsäckar, varje gång någon går förbi den inne i Geren så drar man pinnen upp och ner några gånger. När den är klar har den samma konsistens som yougurt och är lika stark som öl.

Samtidigt paraderar olika figurer och skulpturer på löparbanan, de här under är bara en bråkdel av dem.

Det här är inte så svårt att förstå, utan det är berättelsen om renskötarfolken och deras liv.

Shamaner och renar kommer in.

En till filmsnutt här HÄR

Det händer saker hela tiden och mycket av det handlar om livet i Mongoliet,  både nu och förr.

Varför de här dansar och skakar på trädet, vet jag inte men det mesta nere på arenan är både underhållande och fartfyllt.

Mera parader och det här ska nog vara från förr.

När det är dags för barnen att komma in så börjar det regna, en rejäl skur kommer. De som sitter utan tak får det rejält blött.

Men barnen är tuffa och genomför sitt program. De är utklädda till olika djur, de bruna är kameler.

In kommer en stor häst...

Ut ur hästen kommer ett gäng med små brottare.

De har en liten uppvisning.

Som avslutas med att de använder de vuxna som dominobrickor. Effektfullt när de faller en efter en.

Nu är det dags för de olika yrkeskårerna att visa upp sig. Här följer några av dem.

Hela tiden är det musik, ibland även sångare. Då det är välkända mongoliska sånger så sjunger publiken med i.

När poppartisterna äntrar scenen så blir det riktigt fartfyllt.

Då dundrar ett gäng ryttare in i en väldig fart.

Förutom att rida fort så utför de konster på hästryggen.

Kameler måste ju vara med också. 

Alla medaljprydda är ju för härliga,  skulle vara intressant att veta vad de gjort för att få alla dessa medaljer.

Mödrarna får medaljer när de fött fyra barn, det vet jag.

När hela invigningscermonien är avslutad, då är det dags för brottarna att komma in. För nu börjar deras tävling och vi lämnar stadium för att åka iväg och äta lunch och se på hästkapplöpningen.

Mycket bilder blev det och ändå är det här bara en bråkdel av allt som var och hände. Det var verkligen en fantastisk upplevelse att få vara med på. Trots den rejäla regnskuren som kom så var ändå stämningen hög.

                                                                    föregående

                                                                        nästa

Naadamfestivalen

Vi är tillbaka i Ulaanbaatar och i dag ska vi gå på festival. Det är Mongoliets nationaldag och även Naadamfestival. Trafiken denna dag är kaotisk och man måste ansöka om tillstånd för att få köra bil, företaget vi åker med har bara fått tillstånd till en bil så vi får åka med en grupp till festivalområdet. För att överhuvudtaget komma fram så måste vi åka till dit tidigt. Busvädret som försenade vår flygning i går, har även ställt till det i trafiken med rejäla vattensamlingar. Vi blir varnade för att ibland kan vattenpölarna vara rejält heta, eftersom de vattenledningar som kommer från kolkraftverket är i ganska dåligt skick och läcker då och då.

Vi är på festivalområdet i mycket god tid och hinner gå runt och titta innan det är dags att bänka sig på stadion. 

Festivalen är också lokalt benämnd "eriin gurvan naadam" som betyder  "de tre matcherna av män", som i sin tur syftar till de tre sporter som utövas under festivalen. Brottning, bågskytte och hästkapplöpning.

Vi börjar med att gå till brottarna som har samlat sig i en stor hall och håller på med sin lite speciella uppvärmning.

Man sitter i små grupper och spelar det traditionella spelet, ankelbensspel som har anor från 1300-talet. Samtidigt sjungs det olika hyllningssånger. 

Vi tittar på brottarna och deras spel och sång och går vidare till bågskyttarna. De är redan i full gång med sitt skytte.

Bågskyttarna står på ena sidan av ett stort fält, de ska träffa några klossar som är uppställda på andra sidan av fältet. Där står det också en rad kvinnor som samlar upp pilarna och med olika gester visar var pilen träffat.

En skytt gör sig klar...

...kvinnan visar var träffen blev.

Lite taktiksnack.

Väntar på sin tur.

Ingen alkohol får säljas på festivalområdet,  men en speciell drink av jäst hästmjölk (airag) servers. Den brukar ibland kallas för mongolernas öl. Traditionellt ska den servers ur skinnsäcken som hänger på ställningen.

Poliserna samlar sig för dagens arbete.

Vid en sådan här högtidlig dag klär de flesta upp sig i sina nationaldtäkter.

Några poserar stolt då jag frågar om en bild.

Soldaterna har en speciell dräkt.

Har du fått någon medalj så bärs den med stolthet i dag.

Även om det är risk för slagsida.

TV är här och sänder olika program.

De tre på scenen är kändisar i Mongoliet och Solongo (vår guide) är så glad över att få se dem.

Även ett matlagningsprogram  sänds härifrån.

Känd tv-kock som lagar den traditionella rätten som kallas för hästskor och är en mycket populär festivalrätt.

Det lagas även mat i de olika stånden på området.

Kallt kött och någon slags korv. Det skärs i småbitar och serveras som snacks i en plastpåse.

Mitt i folksamlingen kommer en ryttare.

Grillarna är i full gång och förföriska dofter sprider sig.

Hatt ska man ha då det är festival, gärna en vit hatt för männen.

Dessutom kan man ta det traditionella familjefotot dessutom i fina traditionella kläder. Den lilla killen låter sig tålmodigt kläs ut till krigare.

Poserar sedan med morföräldrarna.

-Först klär de på mig konstiga kläder så jag ska se ut som en krigare, sedan ska jag sitta i den här konstiga tronstolen och en massa människor står och tittar på mig och säger att jag är så söt. Vadå SÖT jag är ju en modig krigare

Nu äntligen har det blivit dags att gå in till arenan och leta reda på våra platser....men

                                                                            föregående

Uushigs gamla hjortstensmunument - Danzandarjaa Khiid tempel - Flygplatsen

I dag ska vi flyga hem, höll jag nästan på att säga, det stämmer inte för vi ska flyga till Ulaanbaatar. Men innan det är dags att bege sig till flygplatsen så hinner vi med några besök. 

Vi börjar med det så kallade Hjortstenarna. De är från bronsåldern.

Hjortstenarna är gamla megaliter med symboler inhuggna. Namnet hjortstenar kommer från att det finns inhuggna skildringar av flygande hjortar bland annat på dessa stenar.

Stenarna har olika höjd, många är över 3 meter.

Formen på stenarna varierar från att vara platta, runda eller krossade, vilket tyder på att de ursprunglig toppen av stenen avsiktligt förstörts.

Hittade även ett litet kryp här bland stenarna. Formen ser nästan ut som en handgranat och uppe på ryggen ser det ut som ett ansikte.

Mönstren snidades in innan stenen restes, fast några stenar visar tecken på att ha snidats på plats. Mönstren hackades eller slipades in i stenytan,  djupa snitt och vinklade ytor tyder på att något metallverktyg har används och sedan har skarpa kanter filats ner med sten.

Stenarna är placerade, så att de som är dekorerade med ansikten är vända mot öster. 

Vid de här stenarna bor det en vakt, hans Ger ser lite annorlunda ut.

Vi går in och hälsar på hos honom.

Sedan styr vi kosan in mot Murun för att besöka Danzandarjaa Khiid tempel. Det är ett litet tempel, som byggts på platsen där det fanns ett gammalt tempel som förstördes 1937.

Då bodde det tvåtusen munkar här, nu bor det ungefär 40 stycken här vid templet.

Lord Buddha statyn.

En dörr som inte leder någonstans.

Runt tempelområdet står det en rad med stupor, jag räknade dem inte man gissar på 108 stycken.

Vi går in och sätter oss en stund och lyssnar på munkarnas andakt.

Fast det var nog roligare för den här lilla killen att stanna utanför.

Men nu är det dags för oss att bege oss till flygplatsen.

Något för flygplansfantasterna.

Här finns också ett monument över en buddhistisk lärjunge som hette Bunia. Han ville lär sig flyga, det gick inte så bra och 1745 gjorde han sitt sista försök och omkom, men trots det så blev han så pass berömd att han får stå staty vid flygplatsen i Murun.

Här säger vi farväl till vår chaufför Amdraa, han ska köra tillbaka bilen till Ulaanbaatar.

Vi checkar in våra väskor och klarar oss utan att behöva betala övervikt, trots att vi har tre kilo för mycket. Även handbagaget vägs in i de 15 kg man får ha.

Det blir ganska långväntan för oss, för i Ulaanbaatar är det busväder och planet som vi ska flyga med kan inte lyfta därifrån. Men till slut så kommer det och vi får borda vårt plan.

Här uppifrån kan man se att Murun inte är så stor stad.

Två timmar senare landar vi i Ulaanbaatar och i morgon ska vi gå på invigningen av Naadamfestivalen.

                                                                        föregående

Promenad i Khatgal, Mongoliet

Besöket hos renarna blev inte så långvarigt så vi åkte till det lilla samhället Khatgal. Förr var det här en ganska stor stad som främst bedrev handel med Ryssland, 1921 bodde 121 bosättare här och stan hade över 7000 innevånare.

Nu bor här bara runt 2000 personer och de flesta lever nog på turismen, området är populärt för turister med sin närhet till sjön Khovsgol. 

Det känns som en ganska lugnt och fridfull liten by, där ingen mer än jag höjer på ögonbrynen när en ensam häst kommer promenande genom byn, hästen verkar vilja något för den gnäggar uppfodrande under sin promenad.

Med sitt subarktiskt klimat så är väl Taiga ett passande namn på en restaurang här. Kul lösning för kaminröret. 

Självklart har man även däckverkstad.

Marknad på torget.

En stor supermarket finns det här, fast den var mest stor på utsidan.

Fanns tydligen inte så mycket att annonsera om.

Nästan lite vilda västernstil över det här huset.

Polkagrisrandigt tak.

Röd liten stuga.

Som är byns bageri.

Här hade jag velat gå in och kika lite, tyvärr var det stängt hos byns fotograf.

Jag fick nöja mig med att titta på reklamen.

Några fler hus.

De tycker om färger i den här byn.

Kombinerad brandstation och vedförsäljning. Lite udda kanske, men ändå med en tydlig koppling till varandra.

Berget bakom brandbilen här ovanför, var ett bra ställe för att få lite överblick av byn.

Där uppe satt det en korp och klonckade.

Där uppe har vi fin utsikt över sjön Khovsgol den är 2 620 km², 136 km lång och sträcker sig bort mot Ryska gränsen. Den rymmer nästan 70% av Mongoliets färskvatten och 0.4 % av allt färskvatten i världen. vattnet är så rent att det är drickbart utan någon behandling.

Det är den här sjön som lockar så många turister till trakten. Det är den största sötvattensjön i Mongoliet.Vår guide undrade om vi inte ville bada i sjön, men då får man vara näst intill vinterbadare, för det är väldigt kallt vatten i den sjön.

När jag tittade på  livet där nere vid stranden och alla turister som skulle ut på en båttur, såg jag att det låg två vrak under ytan.

Blommorna här uppe på berget ser ungefär ut som de där hemma.

Har man ont imagen så kan man koka tea på den här blomman, det ska hjälpa.

Vi går ner till hamnen och tittar på båtarna som ligger där.

Tar sedan en promenad, utefter den vackert blåa sjön, tillbaka till vår camp.

Går förbi ett ställe där det låg ett kraftverk fram till 1990.Vi träffarpå några söta jakar.

Dags för lite pedikyr.

Vi går en sväng genom lärkskogen.

Och kommer tillbaka till vår camp, fortsätter vi den här vägen, tills sjön slutar, så kommer man till Ryssland.

Den här bilen använder campen för att hämta vatten nere vid sjön.

Efter middagen ska vi ta en liten ridtur.

En av hästarna ser ut som Pippis häst, men den fick inte jag. Jag fick en som var lite lugnare. Det här är bara min tredje ridtur så jag räknar mig som väldigt mycket nybörjare.

Även maken kom med på en ridtur.

Glad och nöjd efter en fin ridtur i skogen, hästen var ganska pigg ändå och jag fick till och med skritta lite.

Bilderna från ridturen och några från promenaden är med mobilkameran, samma inställning på alla men när jag skulle ta en bild på hästägaren så skämtade tydligen mobilkameran till det. Blev bara skärpa på ansiktet, första och enda gången det hänt.

Sedan kunde vi slappa lite i vår Ger och passa på att njuta av sjöutsikten.

Kvällen sänker sig...

...då är det dags för lägerbål.

Vi har haft två fina dagar här vid sjön, hann med att spela lite pingis också. I morgon bär det iväg österut, för nu kommer vi inte länge norrut.

                                                                                        föregående

                                                                                            nästa

Tsaatan - de som har ren.

Vi ska nu på besök hos renhållarna, fast de är förstås inte några renhållningsarbetare vi ska till utan renägare.

Renägarna i Mongoliet kallas för Tsaatan som betyder "de som har ren" på det mongoliska språket. De var ursprungligen tuvinska renskötare, Tuva är en delrepublik i Ryssland.

När vi kom till renskötarlägret blev jag ganska besviken, det kändes som om vi hade hamnat i något slags nöjesfält eller ett Skansen med souvenirförsäljning. Inte försäljning av hantverk utan bara en massa tingeltangel.

Turister som klädde ut sig i kläder som liknade indianernas klädstil och poserade med renar.

Det här var  inte vad jag hade tänkt mig med ett besök hos renskötarna. Var nog enda gången jag blev lite besviken under resan.

Tsatanska folket tror att deras förfäders andar lever i skogen som djur; som ger vägledning åt de levande, så de utövar shamanism. En religion som grundar sig på naturdyrkan. När han som höll i lägret berättade att deras shaman fanns i en av kåtorna och att vi kunde besöka henne gick jag dit. En fransk kvinna satt där också. Hon var där för att lära sig att bli shaman. När jag såg att shamanen var mest upptagen med att räkna pengar, gick jag ut igen. Visserligen ville de bjuda på soppa och bröd men det där kändes inte genuint.

Visst, jag kan förstå att det här stället där turister kan komma på besök och få träffa och klappa renar är en viktig inkomstkälla för dem. Men jag hade läst och hört om shamanism och var nyfiken på deras religion, som lär vara den äldsta varianten av shamanism. Fast det här kändes inte genuint.

Fast samtalet med den här mannen, som var  som någon slags boss över lägret, var mer givande. Vi pratade om skillnader och likheterna mellan tsaatanerna och våra samer. När jag berättade att min morfar hade varit lappskomakare blev han väldigt intresserad och sa att han sett på TV att man kunde sy skor av renskinn. Jag hade lite bilder i min mobiltelefon och de ville han väldigt gärna se. Han berättade också att de fått fem renar från Sverige men att bara en hade överlevt. Antalet renägande familjer hade minskat i Mongoliet och nu finns bara cirka 40 stycken kvar. Även om lägret kändes som en liten besvikelse så var mötet med människor desto mer givande.

Renarna här var väldigt klappvänliga.

                                                               föregående  ---   nästa