Strosa på Rabida

Välkomstkommittén på Rabida är några strandskator.

På en sten sitter en härmtrast och kvittrar. 

Stora delar av ön är bevuxen av de grå träden som ser helt döda ut, lite svårt att tro på att de vid nästa regnperiod vaknar till liv igen och grönskar för full.

En liten ödla kikar lite nyfiket på oss.

Jag kikar ner från de branta klipporna, där nere simmar ett stim tonfisk, de blänker under ytan.

Havet bjuder på ett underbart ljus i dag.

Det prasslar i en buske nära mina fötter. Nu är det jag som kikar nyfiket in bland det torra gräset och riset.

Se där, några Galapagosduvor pickar omkring i riset. 

Den här utsikten har jag svårt att se mig mätt på.

Även de grå träden är fascinerande. 

Tillbaka nere på stranden möts vi av några sjölejon.

Den här passar på att visa upp sig inför våra beundrande blickar.

Helt orädd patrulerar den omkring. Vi måste hålla ett säkerhetsavstånd på tre meter från djuren,  men det bryr sig djuren inte om.

Jag tror att den bevakar sitt revir. Men den såg inte oss människor som något hot och körde inte bort oss.

Fast det var väldigt jobbigt, måste nog sova lite.

En sista titt på de grå träden och den gröna växtligheten nere vid stranden. De gröna är växter som kan avsalta havsvattnet och tillgodogöra sig vatten därifrån.

Bartolomé

Nu ska vi bestiga berg på ön Bartolome. Först en pangatur in till land.

Här har man byggt landgång och trappor upp till bergets topp, allt för att inte slita på marken för mycket. 

Mycket bra, för med många fötter som trampar på den här lösa marken kan inte vara så bra.

Den här stora och vackra kaktusen är en lavakaktus. Hur den fått sitt namn är inte så svårt att förstå.

Spåren som man ser på berget är så kallade lavatunnlar. Det är lava som runnit nedför vulkansidan, stelnat utvändigt medan varm lava fortsatt rinna invändigt och på så vis bildat en tunnel. De här är ganska små rännilar och de har mer eller mindre fallit ihop.

Den här lavatunneln är lite större men har en liten öppning där taket har rasat. Det finns andra tunnlar som är så stora så att man kan gå i dem och ändå större som bildar enorma slukhål då de rasar samman. Fast det är en annan historia.

Klättrar vidare uppför berget och får fin utsikt ut över vulkaner och lavafältet på andra sidan. Det lavafältet som vi ser bakom kraterkanten här, det såg inte Charles Darwin då han var här eftersom det är resultat från ett utbrott som var för ungeför 120 år sedan.

Motljus uppifrån berget.

Allra högst upp på berget finns en fyr.

Sedan går vi ner igen. Många människor i trappan, det är inte vår lilla grupp utan de på Coral I som varit dit upp före oss.

På kvällen går vi igenom dagens händelser.

Den elfte i samlingen

Vi ska iland på Bartolomès strand för snorkling. Adam och Sven gör sig i ordning.

Jag är ivrig att komma iväg men eftersom det finns en liten chans att få se den första Galapagospingvinen så ska även kameran med. Maken ska inte snorkla, så han tar väskan med kameran. Här lär jag mig en viktig regel; se till att hamna i samma gummibåt som din kamera. Det blev inte så nu och det gjorde jag aldrig om...för naturligtvis så får vi syn på den allra första Galapagospingvinen redan på väg in till stranden. Jo, jag såg den och jag kunde inte fotografera den. Ni vet hur det känns.Det här är en bild med min kamera,  men med Adam Rheborg som fotograf och det är ju inte det samma.

Snorklingen var helt underbar igen, fiskar som jag bara sett i akvarium tidigare, hade jag runt omkring mig nu. Helt fantastiskt. Nu var det bara att hoppas på att pingvinen inte gett sig iväg,  det hade den inte. Den hade väntat troget på att vi snorklat klart och vår förare av pangan (som gummibåtarna heter här) var snäll att ta vägen förbi den även på återvägen,  för min skull.

Pingvinen hade blivit lite trött och lagt sig ner, men det gjorde inget, viktigaste var att jag fick fota den.

En bild med lite miljö också.

Nöjda och glada återvänder vi till vårt flytande hem. Mest nöjd var nog jag som fått fotografera min elfte pingvinart.

Större Fregattfåglar

När vårt fartyg är i rörelse så kommer ofta de stora fregattfåglarna och följer oss, de seglar i vindarna bakom båten.

I bland som svarta silhuetter mot himlen.

Ibland så nära att de inte får plats i sökaren.

När de är så nära ser man den röda påsen som de kan blåsa upp för att imponera på damerna. 

De är lite speciella dessa fåglar, för när de befinner sig över hav vilar de samtidigt som de flyger genom att sova i omgångar av tolv sekunder, ibland med en hjärnhalvan åt gången. Tänk om vi kunde göra så också, så mycket man skulle hinna med.

Med hjälp av denna metod sover de i ungefär 40 minuter under en 24-timmarsperiod, vilket gör att arten ibland kan flyga oavbrutet i flera månader åt gången.

Istället för att vila gör vi oss i ordning för resans första snorklingstillfälle. Utrustning provas ut.

Bara att välja bland alla storlekar. 

Så där, alla har fått sitt, nu ger vi oss iväg.

Med råd och tips från vår expeditionsledare Adam, så gick snorklingen riktigt bra för mig nu. Var så otroligt häftigt att glida omkring och se alla fantastiska fiskar och varelser under ytan. Sjölejon, sköldpaddor och hajar kom och var nyfikna på oss. Det enda som kändes frustrerande var att bara kunna titta, tänk att kunna fotografera där under.

Landleguanerna på Galapagos.

Ser du den?

-Nä, kunde just tro det.

Förstorar man bilden och tittar  in i riset till höger så går det att se ett öga som kikar fram där.

Från sidan syns den lite bättre. Men när jag får se min allra första landleguan så måste den förevigas, finns ju ingen garanti att det finns fler. Så här på långt håll ser den inte så imponerande ut, men den är ganska så stor.

Vi träffar på en till och med grenarna går det att få till en fin inramning .

Fast flyttar jag på mig så syns hela leguanen. Den ser ut att ha det ganska så skönt där i solen.

Jag tycker om att ha några bilder som även visar miljön där djuren lever. Ser ut att vara gott om leguaner här,  men än så länge har vi bara sett hanar. 

Men det är även kul att zooma in och se dem på lite närmare håll. Visst är den söt.

Om de skulle få för sig att krypa ner i sina bon, fick vi inte se så mycket av dem.

En härmtrast prasslar omkring bland grenarna.

Titta en galapagosfink till, en hona den här gången.

Den har visst sällskap.

En stor och vacker landleguanhona.

Den ligger nästan mitt på stigen och vi bör undvika att gå i terrängen, därför så vi börjar smyga förbi den. Trots ett försiktigt tassande så reagerar den och börjar resa sig upp.

Men vi oroade den inte för mycket, den kollar in oss och börjar lägga sig ner igen när vi passerat.

Det är inte bara sällsynta djur som lockar att åka till Galapagos, även naturen är värd en resa hit.

Träden som ser helt torra och döda ut, de vilar sig bara tills regnsäsongen, då väcks de till liv igen och grönskar.

Kaktusarna är stora som träd.

En del intar mänskliga former.

Andra ser lite ledsna ut.

Medans andra är riktigt ståtliga.

Innan vår promenad är slut träffar vi på ytterligare en leguan. Den här låg och spanande in en vacker hona, men hon verkade något avvisande och kröp in och gömde sig i en tät buske.

Dags för återfärd till vårt fartyg.

Coral I och Coral II följs åt eftersom vi fått samma rutt. Här väljer man inte vilka öar man ska besöka utan de olika fartygen blir tilldelade rutter som de följer, samma rutt får inte användas två veckor i sträck. Allt för att minska på slitaget på öarna. Vi är bara 13 passagerare på vårt fartyg, Coral I är lite större så de är fler ombord och de har samma rutt som vi, men vi anpassar landstigningarna så att vi sällan träffar på de från det andra fartyget när vi är iland.