En kulturell dag på Västkusten.
Med väldoftande inköp till lunchen, från Solberga stenungsbageri tänkte vi passa på att vara lite kulturella innan vi återvänder till Kvarnen.
Första stoppet blir vid en äng i Asige. Där finns det fyra stora bautastenar, de ska vara resta för ungefär 3.000 år sedan.
Det är rejäla stenar, fyra meter höga och väger ungefär fyra ton vardera. På flera av stenarna finns det inristningar. Den som syns tydligast är en så kallad solristning, de andra är inte lika tydliga.
Stenarna närmast vägen är de som gett platsen sitt namn, nämligen Hagbards galge.
Om dessa stenar finns det en sägen som har sin historia tillbaka till vikingatiden. Sägnen börjar med att Hagbard, en norsk prins från Trondheim, ger sig ut på vikingatåg. Utanför Hallands kust möts han av en stor flotta under ledning av den lokale kungen Sigvard. De strider utan att någon vinner, men sluter ändå fred. Sigvard bjuder hem Hagbard som då möter kungens dotter Signe. Hagbard och Signe blir blixtförälskade men som i många historiska kärleksberättelser så finns det en hake. Familjerna ligger i fejd med varandra så något giftemål är otänkbart för de unga tu. Men de är uppfinningsrika ungdomar. Hagbard klär ut sig i kvinnokläder för att kunna träffa Signe, han lyckas ta sig ända in i sängkammaren. Där anar en av Signes jungfrur oråd och larmar kungen och Hagbard blir gripen.
Straffet blir hårt, Hagbard döms till döden. Innan straffet ska verkställas hinner de unga tu att lova varandra trohet intill döden. När så snaran ska läggas runt halsen på Hagbard, då ber han att de ska hänga upp hans mantel först. Han vill testa Signes kärlek, låter lite elakt i mina öron, men Signe som spanar från sitt fönster ser manteln dingla i galgen och tror att det är Hagbard. Hon sätter då eld på slottet och hänger sig själv. När Hagbard ser röken stiga mot himlen är han inte längre rädd att möta döden utan låter sig utan fruktan hängas.
Han hängs mellan de här två stora stenblocken.
Finns en hel del liknande stenar och andra kulturarv i trakterna runt omkring. När vi åker vidare ser vi flera ställen med resta stenar.
Vi kommer förbi en stor och pampig kyrka, Årstad kyrka. Det är dags för en bensträckare och kyrkan ser så speciell ut att vi stannar. Trevligt är alla dessa QR-koder som finns på en del sevärdheter. Här kan jag scanna av den och få kyrkans historia berättad i mobilen.
På själva kyrkan kan man läsa att den uppfördes 1888-1890 under konung Oscar II:s regering.
Vi fortsätter till Glommens hamn.
Fortsätter till Glumstenen som är ett stort flyttblock vid Morups Tånge. Några tjejer har fest där, vet inte om det är möhippa eller vad de firar. Champagnekorkarna flyger i luften så något firas.
Stenen har en egen historia, den omnämns redan på 1000-talet som ett sjömärke för vikingarna. I berättelsen om kung Harald Hårdrådes örlogsfärd 1061-62 och vidare i berättelsen om kung Håkon Håkonsson krigståg till Halland på 1250-talet. Den berättas även om i gamla isländska skrifter och då som Glausteinen. Innan fyren byggdes på Morups Tånge användes Glumstenen av fiskarna för orientering.
Stenen har ett inhugget budskap om havsytans medelnivå i september 1816 men eftersom jag inte vill störa de festande tjejerna vill jag inte gå runt stenen för att se om jag kunde se texten.
Stenen kom hit med inlandsisen som ett stort flyttblock. När isen smälte vid den nuvarande halländska kusten var det i ett ungefär 70 meter djupt havsvatten. På grund av landhöjningen hamnade Glumstenen så småningom på land.
Sedan 1700-talet hade det pågått en debatt om den så kallade "vattuminskningen" i haven. Somliga menade att det var landet som steg upp ur havet, medan andra föreställde sig att havsvattnet uppslukades av hål i oceanbotten. En tredje gissning föreslog en kontinuerlig avdunstning av havsvattnet. Först långt in på 1800-talet då det kunde förklaras som en landhöjning efter istiden.
Stenen är nog ett bra vindskydd för de festande för det blåser en hel del trots det fina vädret. Märker det för min solhatt blåser iväg men som tur är får jag fatt på den innan den når havet. Den låga växtligheten är inte mycket till vindskydd.
Här finns det en hel del fåglar, men med 70 mm på kameran blir det bara bilder på håll och miljöbilder.
Några fåglar seglar omkring i vinden.
Andra tycker att stenen är en bra landningsplats, eller kan det var de som börjat duka upp mat bakom stenen som lockar dit dem.
På ett bord har någon samlat ihop lite strandfynd, eller kan det vara ett barns dyrbara skatter som ligger där.
Sedan återvänder vi till vår boende vid Kvarnen, äntligen är det dags för lunchen vi inhandlat. Brygger oss en god kopp te och njuter av den vid stugans uteplats.
Kvällen avslutas sedan med middag och i kväll blir det räkor.
Bra, mycket bra.
Ha det gott
Bob
Jag har haft lite paus i att läsa bloggar på Fotosidan men nu är pausen slut och jag har läst om din/er resa och njutit av såväl bilder som text. Det har varit intressant att få veta en hel del om de olika platser och städer du har bloggat om. Platser jag själv inte varit på.
De fyra bautastenarna är imponerande och det måste behövts en stor arbetsstyrka för att få dem på plats. Nog måste man beundra dåtidens människor som vinnlade sig så till den grad för att arrangera stora stenar till gudarnas ära. Detta oavsett var i världen dylika monument finns.
Jag har trevligt med att följa med på resan genom dina bloggar 😊, så stort tack!
Hälsningar Christina
Kul att du är här igen.
Finns så mycket att se och uppleva bara man ger sig lite tid och stannar till.
De fick nog slita en hel del för att få dessa stenar på plats.
Mycket sten där.
Fin natur och goda räkor.
Hälsningar Jörgen
Många intressanta sägner och platser i dessa trakter.
Hälsningar Lena
De var verkligen stora dessa stenar, de fick nog slita en hel del.
Räkorna var riktigt goda, kändes att de var purfärska.
Håller med, det var fina dagar där på västkusten och lite annorlunda natur än här hemma.