En gång var jag till Rom IV
En gång var jag till Rom, då gick jag till Vatikanstaten. Dit var det långt att gå.
Vi startade med Vatikanmuséerna.
Har man tagit sig in här så måste det förevigas. Fast en del hade lite svårt att samla sig till en gruppbild.
Så där, det blev visst en bra bild.
Att ta sig fram inne i museerna är mer som att vandra i en labyrint, man kunde se platsen man var på väg till men var tvungen att gå en lång omväg för att komma fram. Gissar att denna labyrint var gjord för dagar då det var mer besökare än en oktoberdag och kanske med tanke på corona. Nu kändes det mest konstig och som om jag gick fel hela tiden.
Fast huvudnumret för vårt besök här var nog de hus som skymtar fram bakom träden.
Vi tråcklar oss bort mot utgången och hittar den berömda spiraltrappan. Jag undrar förstås varför jag inte kan få folk på alla varv på min bild tills jag inser att det varvet är vägen upp och den vägen är avstängd, man får bara gå ner.
Ner kommer vi och tar oss vidare till den mer heliga delen. På vägen träffade vi på några trevliga Schweizergardister, såg tyvärr inga i den färgglada paraddräkten endast de som hade den här dagliga dräkten. Den här dagen kom det lite regnskurar då och då så de hade dessutom en kappa över.
Framme vid torget där både Peterskyrkan och Sixtinska kapellet ligger så blev besvikelsen ganska stor. Vi hade förköpta biljetter där man skulle slippa köa in, vad vi inte visste var att dessa tog oss inte förbi säkerhetskontrollen utan kö. Jag satte mig ner och begrundade kön dit. Den ringlade sig runt hela torget, insåg att där kommer jag inte stå. När kroppen inte längre vill vara med, så får man välja sina strider.
Sväljer besvikelsen och tittar på härligheten utifrån. Fontana Maderno.
Många stolar var det där. Där kan man få sitta på söndagarna då påven visar sig.
Sedan 2019 finns det en bronsskulptur här på torget. Den heter Angels Unawares.
Dags att återvända till Rom och vårt hotell, vi tar nu Via della Concillazione och där tråcklar vi oss fram mellan alla försäljare som försöker "skänka" oss armband som de anser att vi inte kan vara utan. Deras försäljningstaktik är att de nu ska åka hem till sin familj i Afrika och har en del armband över som de nu vill ge till just mig. Fast den gåvan kostar förstås en hel del.
Rom är en väldigt religiös stad, överallt kan man träffa på både munkar och nunnor.
Ajdå, det är nog kragen som klämmer och sitter lite för hårt.
Så där, det var ju skönt att få loss den.
Är man på shoppinghumör så kan man även passa på att köpa sig en ny mässskrud eller påvekräkla. Den här butiken låg vägg i vägg med vårt hotell.
Spiraltrappan har jag aldrig sett (på TV) och den är ju mycket speciell. Som ett snigelskal som håller på att rulla upp sig. Jag menar inget illa med att säga det, utan det var det första som kom för mig när jag såg puffbilden. Tack vare människorna i bilden ser man hur stor den är.
Bronsstatyn är också imponerande i storlek och otroligt detaljerat gjord.
Dagens leende framkallades av den lilla bildsviten på de tre nunnorna och kompletterande text.
Hälsningar Christina
Mycket kände jag igen där, men blev nog lite ledsen över att inte komma in och se målningarna i Sixtinska.
Hälsningar Lena
Jag var inte ensak om att fota trappan, men förvånansvärt många av de som fotade sig själv överallt, brydde sig inte om trappan.
Ovanliga butiker hade det, fanns flera med sådana kläder.
Min fru och jag traskade runt i Rom så att åtminstone jag behövde inköpa en fotfil för att trimma ner valkarna. Vi missade spiraltrappan, men nu har jag i alla fall fått se den på bild.
Peterkyrkan är en speciell upplevelse då man går fram till den. Man tror att man är rätt så nära, den tar stor plats synfältet, men man måste gå lite till och då blir den enorm!
Dit hade jag nog behövt åka när jag var mer gångbar än nu.
Behövdes friska fötter och god rygg för den staden och även tålamod om man skulle köa.
MvH
Johnny
Trappan var häftig.
Jag hade för några år sedan förmånen att få jobba på en konferens där de hade fått låna påvens konferenscenter i Vatikanen. Då fick man gå fram till en sidoport i muren och visa fram sitt passerkort så släppte Schweizergardisterna in en. Det var en väldigt speciell känsla.
Vi sneddade över torget framför Peterskyrkan på mornarna och insåg då att tidigt på morgonen är det ingen kö. Tvärtom så är det en härligt luftig stämning med kyrkans folk på väg till sina jobb och nästan inga besökare alls. Klart värt besväret att plåga sig upp tidigt och gå dit före frukosten!
Kul att få låna påvens konferenscenter.
Vi hade köpt tidsbestämda biljetter insåg inte att de inte tog oss förbi säkerhetskontrollen utan kö. Sedan orkade jag inte ta promenaden tillbaka till Vatikanstaten, hade för ont för det. Annars har jag inget problem med att gå upp tidigt.