De sjungande sanddynerna.

Vår punktering är lagad och det är nu dags för oss att utforska Khongor sand dunes, dessa brukar populärt kallas för "De sjungande sanddynerna". Sjungande sand är sällsynt för det finns få platser i världen som har sand med rätt mängd och kvalitet för att producera ljuden. Dessa sanddyner är de största i Gobiöknen. Många tror att Gobiöknen är ett stort område med bara sanddyner, men vi har nu sett hur varierat det är där ändå. Khongor är ett av de få områdena med sanddyner.

Den här sanddynen är 6-12 km bred och 180 km lång och har dyner som är 300 meter höga. Här bildas skap kurvor i sanden som avslutas med en skarp kant som bildar vågmönster i sanden.

När man står här nere och spanar upp så ser den vandringen ganska lätt ut, men lita på mig det är en tuff vandring uppför. Sandkornen är små och fina och sanden är torr, vilket gör att det är väldigt mjukt och man sjunker ner i sanden.

För varje steg du tar framåt så glider man tillbaka en bra bit, känns ibland som om man står och trampar på samma ställe.

Det är dessutom varmt och vattnet i vattenflaskan blir snabbt så varmt så det känns kokt. Jag kämpar mig uppför, bit för bit.

När man kommer högre upp så blir det dessutom  brant, inte bara brant utan väldigt brant. Ser att man måste ta till både händer och fötter för att komma vidare

Jag har kameran med mig och vill inte riskera att få den full med sand, så när jag ser det så bestämmer jag mig för att bara gå dit där det brantaste börjar.

Visst är det säkert bättre utsikt där uppe på toppen, men jag ser bra redan på den här höjden.

Fin utsikt över området med sina camper och bosättningar.

Ser att morgonens regnskur har gjort betet lite grönare nere vid vattenhålet.

Ser kanske inte så brant ut där uppe ifrån den här vinkeln, men jag lovar det är både brant och hett.

Många ger upp, pustar ett tag och vänder sedan nedåt. Förutom att det är varmt så är det också vindstilla så vi hör inte att sanden sjunger för oss.

Jag vänder nedåt. Där nere är det också varmt och utan skugga, smart hade varit att vi fått bilnyckeln, men de är på väg upp till toppen av dynen, och kunnat vänta i skuggan i bilen. Rune och vår guide tar en promenad och jag blir inviterade till några kanadiska damer att sitta i deras bil och vänta, får en trevlig pratstund. En av damerna har varit i Sverige flera gånger.

Fast de allra tuffaste fortsätter ända upp till toppen.

Vår chaufför Amdraa är en av dem, han står här längst till vänster.

Sedan är det dags för dem att också vända ner. Det är då det händer. Sanden börjar sjunga, det är när sanden kommer i rörelse som man kan höra sången.

Ett franskt team har förklarat detta fenomen som på grund av en tunn ytbeläggning av skiffer över sandkornen som gör att sanden gör ett resonansljud. Ljudet är också hänförligt till värme, väderförhållandena i öknen och till lavinverkan som orsakas av sandpartiklarna som rör sig harmoniskt. Detta ljud jämförs också med ljudet från ett flygplan under start och landning.

Sandkornen måste vara runda och mellan 0,1 och 0,5 mm i diameter, den måste innehålla kiseldioxid och vara en aning fuktig för att ljudet ska bildas.

Jag tar en liten filmsnutt, men är nog för varm och trött för den blir så kort att det är svårt att hinna med  att höra ordentligt. Men vill du höra hur det låter då sanden sjunger så klicka på länken sist i inlägget.

I början på vandringen få vi tipset att ta av skorna och känna den mjuka, sköna sanden mellan tårna. Hade nog varit skönt, i början. Solen låg på och värmde ordentligt, sanden blev varmare och varmare och de som gick utan skor brände sig rejält under fötterna. Amdraa hann nästan ända ner innan han tvingades sätta sig ner  och svalka av fötterna.

Lyssna

                                                                       föregående --- nästa

2018-08-02 14:42   Vibybo

Låter som att åka en DC3:a. Hett reportage en het dag, har aldrig hört om semester i Gobiöknen förr.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2018-08-02 14:56

Tack Stefan!
Bland det bästa jag gjort.

Svara

2018-08-02 14:58   Khalad

Spännande bilder från en "riktig" sandöken, sjungande dessutom! Och varmt förstår jag att det är!/ Björn T

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:39

Tack Björn!
Varmt var det, men vi har nästan lika varmt här nu. Fast där fick vi lite regn ibland.

Svara

2018-08-02 17:09   gertphoto

Synd med punktering Men mycket fina ökenbilder Är det inte värmt att vandra så i öken i dessa sanddynor Ha en skön dag i solen // Gert

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:40

Tack Gert!
Punkan fixades snabbt, fast nu måste vi till en verkstad snart för att köra med reservdäck i den här terrängen är inte bra.
Det var väldigt varmt där vid sanddynerna.

Svara

2018-08-02 19:37   ehrsa

visst är det jobbigt att gå i lös sand, jag promenerade runt Gotska Sandön 1988 och det var extremt jobbigt, två steg framåt och ett bakåt var känslan hela tiden.. Vackra bilder här!
Hälsn!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:41

Tack Jan!
Jobbigt var det att gå i den lösa sanden och uppför extra trögt.
Varmt var det så en vattenflaska förslog inte långt.

Svara

2018-08-02 22:27   aasaboe

Sanddyner -och snödrivor också- ger fina tillfällen för fascinerande bilder!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:43

Tack Christer!
Jämförelsen med snö var bra, om du kollar i kvällsinlägget där vi gick i sanden efter en rejäl regnskur så var det nästan som att gå på skare.
Jag gillar de linjer och skuggor som blir i sanden.

Svara

2018-08-02 23:25   Lena Eriksson

Vilka häftiga bilder igen!!! Och kul med de sjungande sanddynorna - hade jag ingen aning om.
Tycker att den här resan ni gjort känns väldigt speciell...

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2018-08-03 08:45

Tack Lena!
Det var kul att sanden började sjunga till slut, inte någon låg och tveksam sång utan ganska så högt.
Extra kul med den här resan eftersom vi planerat allt från grunden och inte åkte i någon grupp. Här kunde vi styra ganska så mycket själva var vi skulle stanna och framförallt HUR länge vi ville stanna vid vår stopp efter vägen.

Svara

2019-08-29 02:06   Gertie Granvik

Hej Margareta!
Ibland kommer ödet till en, eller kanske det rentav är så att det styr våra liv?
Jag sitter i Traverse City och ser ut över Lake Michigan...och jag googlar på sanddyner.
Vad hittar jag då om inte denna, din sida och jag får ett leende på läpparna.
Jag minns att jag läste om er Mongolietresa på FB, men detta har jag inte sett och läst tidigare och jag tar till mig, njuter och förundras över vår värld, vår vackra och oförutsägbara.
Jag tror att jag skrev till dig då, på FB, att jag så gärna vill åka till Mongoliet...men kära maken vill inte! Han var där 1986 när han åkte Transsibiriska...och har ingen längtan tillbaka...men, vi får se, sista ordet är inte sagt...
Härliga bilder och dito berättelse gör att jag vill extra mycket...

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2019-08-29 11:09

Kul att du hittade hit.
Måste säga att Mongoliet ligger på topp bland våra resor.
En av de bästa, kanske den allra bästa. Så många varierande upplevelser och ett så mångfacetterade land. Vi har funderingar på att åka dit igen.
Har en vän som åkt transsibiriska dit och säger att den lilla glimt han fick av landet då var inte så upphetsande. Lite tillrättalagda besök och på kort tid. På tre veckor hinner man känna landet lite mer.

Svara