Att söka sina rötter. Extra viktigt om man heter Roth.

Tanken med den här semestertrippen var lite att få komma till mina barndomstrakter. Bodde i Ångermanland då och har många minnen därifrån.

Första platsen var Flo som numera tydligen heter Österflo. Vi kom till Långsele först, och jag är osäker på om jag skulle ha hittat rätta vägen till platsen vi flyttade ifrån 1953, utan GPS. Flo ligger vid Faxälven och på den tiden fanns det en hängbro som gick över älven, det var ett spännande äventyr att gå över den.

 Vår GPS klarade bra av att visa vägen och överraskningnen var stor då jag såg vårt gamla hus. Det är nästan 60 år mellan dessa två bilder. På den övre sitter jag och min bror på trappen till min pappas butik. Jag minns det så väl för vi hade nyligen fått en hundvalp. En liten tax som vi döpte till Sickan, inte så lätt att se henne men hon sitter i min brors famn. Något förändrat var huset och jag ser att grusvägen numera har fått asfalt och  även blivit breddad.

Närmaste grannens gård fanns kvar men såg övergivet och ganska förfallet ut. Där bodde våra lekkamrater Gertrud och Gunhild Stolpe. Det roligaste minnet därifrån var nog då jag fick gå ner med äggskalen och ge till deras höns. Det var därifrån jag fick min önskan om att bli bondmora när jag blev stor, jag tror att den drömmen lever kvar än. Får väl se vad det blir av mig då jag blir stor. Ett starkt men mera obehagligt minne är  från deras utedass då dragkjedjan i mina byxor hade hakat upp sig. Var inte så roligt att traska hem då.  Tittar man noga på den övre bilden så ser man oss ungar komma pulsandes i snön upp mot vårt hus.

En annan lekkamrat bodde i det här huset, Åsa Edblad har jag för mig att hon hette. Det huset hade också genomgått en hel del förändringar. På den övre bilden är det, det högra huset. Hade varit kul att ha haft de gamla bilderna med på resan men så långt tänkte jag inte. Kul hade också varit att få samma vinkel på motiven men jag tror inte de nya ägarna hade uppskattat att jag trampade omkring på deras tomt för att leta rätta vinklar.

Till Ivar uppe i backen gick vi för att hämta mjölken, det var min brors jobb. Ivars mjölkpall ses till höger på den övre bilden och hans ladugård kan skymtas på det gamla kortet uppe i vänstra hörnet. Den ser sig ganska lik ut fortfarande.

Massor av minnen kom förståss upp till ytan när jag var här i Flo. Minns den gången jag smet ut för att såga ved. Jag hade vattkoppor och fick inte gå ut och såga ved fick jag inte heller göra, men det var ju så kul. Pappa upptäckte mig men han hämtade kameran istället för att skälla ut mig.

Kommer också ihåg alla våra utflykter både på sommaren och på vintern. Min spjuver till storebror kunde inte låta bli att spexa framför kameran. Jag står bakom honom och framför min mamma. Min pappa är den med vit anorack.

Så kommer jag naturligtvis ihåg alla mina vänner och undrar så vart de tagit vägen.  Här har vi några av gänget samlat i björkbacken. Är det någon som händelsevis kikar in här och känner igen sig eller känner igen någon på bilden så hör av er. Jag hette Margareta Roth då.

Sedan flyttade vi till Lökom, det ligger vid Ångermanälven lite öster om Solefteå. Lökom betyder "Platsen där det är blött". Det var det i dag också. Där fanns det ingen hängbro över älven utan man fick åka färja. Även där hittade jag vårt gamla hus.Här i Lökom började jag skolan. Skolan letade jag men kunde inte hitta och tyckte det var konstigt att minnet svek mig men fick förklaringen senare då jag hittade en sida på Facebook om Lökom. Där fick jag veta att skolan var flyttade till Norrtälje.

Även järnvägsstationen, som låg på andra sidan vägen till vårt hus, var riven. Där på lastkajen lärde jag mig att cykla.

Bensinpumpen, en sådan där av den gamla sorten med ett handtag som man pumpade upp bensinen med, var borta. bara sockeln fanns kvar.

 Gissar att något hade hänt med pappas kamera för från den här tiden finns det inga bilder. Inga som han hade tagit i alla fall. Men jag har några få bilder som en av traktens tidningsfotogafer tog vid en luciafest i hembyggdsgården. Jag fick vara ängel i luciatåget. Tror att jag var så gripen av stundens allvar så jag glömde bort att gå sakta och skrida fram. Här böjer sig min pappa fram och ber mig att gå lite saktare.

Men är man bara sex år så kanske man gör lite som man vill, vilket resulterade i att jag kom upp på scenen allra först och ensam. Då togs den här bilden. Den är egentligen i svartvitt men någon lokal konstnär har målat den för hand.

 Huset som vi bodde i stod tommt och övergivet, såg ganska förfallet ut. Jag upptäckte att dörren stod på glänt så vi gick in. Av butiken på nedre botten var det inget kvar men övervåningen var sig ganska lik även om det var i stort reparationsbehov. Där bord och stolar står, där hade vi vår kökssoffa. Lite konstigt att gå in för det såg ut som senaste hyresgästen stängt dörren och kastat nyckeln. T.o.m brödfatet stod framme.

Inte mycket som var sig likt i den byn och jag kommer inte ihåg  mina kamraters namn ens. Vi Lämnade ett regningt Lökom åkte vidare till nästa by.

Då hade vi flyttat till Sand som ligger nära Forsmo. Här är huset som vi bodde i då. Tittar man noga på husfasaden så kan man fortfarande se att där stått Koperativa.

Även Sand ligger vid Ångermanälven. Där nedanför nipan brukade vi bada men det blev inte så långa dopp. Det var kallt i vattnet men älven är vacker.

Tänk så litet allt blir då man återkommer efter så många år. Backen bort i vägen tyckte jag då var väldigt brant, speciellt då man cyklade dit och sedan susade nedför den i full fart.

 Cafet var också ett minne blott. Här brukade traktens ungdommar hänga och även vi som inte nått upp till ungdomsåren var ofta där.

För att komma till min skola som låg på andra sidan älven i Ed var jag tvungen att gå över den  här bron. Jag minns hur rädd jag var då de stora lastbilarna kom och stod då tryckt med ryggen mot broräcket. Trodde att det var fntasier i en 6-7 årings hjärna, men såg nu att den var smal. Har ett minne då jag och min kamrat var på andra sidan bron och plockade hallon. På vägen hem mötte vi en tant som vi inte kände men på landet hälsar man på alla så vi knixade och neg och hälsadse God dag på henne. Sedan tänkte vi till riktigt ordentligt och sa " Tänk om vi bodde i Stockholm, då skulle vi få niga hela tiden".

Många minnen väcktes från den här tiden uppe i Ångermanland, därefter flyttade vi till Forsmark i Uppland. Där fick jag veta av min fröken att det heter inte Jo utan Ja. Sedan skulle hon ha mig att visa de andra barnen hur man åkte skidor i en backe, konstigt tyckte jag det är väl bara att åka  det.

Nog med bardomsminnen, långt blev det men det var också många minnen. Den här natten visste vi var vi skulle sova och behövde inte bli oroliga för att få en säng till natten, även mat visste vi att det vankades. Väldigt god mat dessutom.

Här ska vi sova i natt. Björkudden vid HögaKusten.

Maffig utsikt hade vi över HögaKusten bron, från fönstret på vårt rum.

Jag var tvungen att hålla mig vaken länge så att jag skulle få en kvällsbild också. Sent blir det eftersom det var ljust väldigt länge.

2011-07-30 22:51   enanse

Härliga minnen och bilder. Sista bilden är verkligen suverän!
/Anna

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2011-07-31 19:16

Tack Anna, det lönade sig att vänta in kvällsmörkret.

Svara

2011-07-30 23:17   SiU

Visst är det spännande att resa i tiden så där! Gjorde nåt liknande för två år sen till mina barndoms somrar hos släkten i Finland men inte fullt lika långt hopp tillbaka i tiden... Numera bor jag i ett gammalt torp och det händer då o då att det kommer äldre och frågar om lov att gå runt här och fotografera då dom har bott här eller haft släkt som bott här en gång i tiden ;-)

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2011-07-31 19:20

Jag ångrar att jag inte tänkte på att ta med mig de få bilder jag har från den tiden, hade nog varit kul för dem som bor där att se nu. Men utan bilder kändes det inte bra att knacka på och gå runt på deras tomter. Men min tidsresa var berikande för själen.

Svara

2011-07-30 23:48   Tomasz

Underbart blogginlägg, det här vill jag nästan spara. Jag tillbringade mina sommarlov i Graninge, som inte ligger så lånt därifrån och någon gång åkte vi till både Långsele och Sollefteå. Men de ställen du visar kände jag inte till.

Ha det gott! /Thomas

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2011-07-31 19:22

Tack Kaj.
Fina trakter där runt Ångermanälven. Minns allt timmer som flottades på älven och speciellt kul var det att se när de sprängde timmerbrötarna. Även de det fdrogs not, då stod vi barn och andra på Forsmobron och tittade på.

Svara

2011-07-30 23:52   Bostromi

Roligt att se och läsa. Visst är det lite sorgligt att landsbygdens förändring är lika med försvinnande företeelser? Bort affär, bort bensinmack, bort postkontor osv.
Från min barn- och ungdom och fram till idag har jag upplevt detsamma. Min by hade tre affärer, post/telegraf(!), och tidvis en kiosk trots att det bara var/är 15 km till ett större samhälle. Allt är borta och i det större samhället har det mesta försvunnit, där finns inte längre, som tidigare, bokhandel, färgaffär, banker (i pluralis), postkontor, fotoaffär. TV och radiohandlarn har lagt av.
Det var kanske inte bättre förr men det är nu det är sämre.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2011-07-31 19:18

Tack Per.
Håller med, det var tråkigt att se allt förfall och hur mycket som försvunnit där uppe men samtidigt väldigt roligt att få komma åter. Så många minnen som vaknade. Vi får väl skylla på bilen att det avfolkas och att butiker och annat försvinner. Vem ville sedan handla i lilla Konsumbutiken när det fanns fina varuhus i staden intill, Då åkte man mest buss eller gick dit man skulle.

Svara

2012-10-21 21:17   Anders Eliasson

Hej,
jag lekte med din bror, tror att han hette Karl Gunnar, när ni bodde i Flo.
Bilden på dej som Lucia har jag också i min ägo.
Kommer ihåg att vi var till Lökom och hälsade på er.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2012-10-22 08:29

Hej Anders!
Kul att du hittade hit.
Jag var inte så gammal då men jag tror jag kommer ihåg dig.
Ser du det här så sänd mig gärna ett meddelande

Svara

2013-12-17 12:42   Caroline Johansson

Hej!

Jag har vuxit upp i det hus i Flo som nu är gult. Jag och min familj flyttade dit i mitten av 90-talet och ägs fortfarande av min far. Det är väldigt trevligt att få se några gamla bilder ifrån Flo.

Jag har även liksom dig bott i Lökom. Min familj och jag bodde då vid Lökom skola. Vi bodde där i några år innan vi flyttade till Flo.

Jag arbetar nu på bilddatabasen i Sollefteå där vi samlar in och lägger upp gamla bilder på kommunens hemsida. Det vore trevligt att få lägga till dina gamla bilder ifrån Flo.

/Caroline

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2013-12-19 22:03

Kul att höra ifrån någon som bott på samma platser som jag. Var ju så liten då vi flyttade därifrån att jag har tappat kontakten med alla men även funnit några genom Facebook. I Lökom började jag skolan men gick där bara en termin innan vi flyttade.
Hör gärna av dig, förjag ser inte din e-post här, å kan jag sända över lite bilder. Min e-post hittar du i min portfolio här på fotosidan.

Svara

RolfM1 2016-12-14 12:47

Hej igen margareta,nu har jag skaffat en profil så att du kanske kunde sända någon bild?
Mycket spännande...rolf.

Svara

2016-12-12 12:31   rolf malmström

Hej alla nostalgiker,är född i gävle men blev förflyttade som fosterbarn till sigtom,så vi gick i lökoms skola.
Har åxå åkt förbi för att sniffa gamla minnen,men allt bara förfaller,och vad som är tristast är ju att det finns ju knappt några bilder att tillgå från den tiden....Har även härjat en massa i forsmoby eftersom många klass kompisar bodde i just forsmo när man började på vallaskolan.Sjukt rolig läsning,tack för din spännande historia.Mvh rolf.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2016-12-12 12:53

Tack Rolf!
Kul att du hittade in till min blogg även lämnade ett avtryck.
Alltid roligt att få veta vem som varit in och kikat.
Även jag är född i Gävle, men eftersom min far hade lite svårt att rota sig (efternamnet till trots) så
flyttade vi en hel del när jag var liten. Tyvärr måste jag säga för barndomsvänner är det få av på det viset.

Svara

2017-07-02 15:30   Maya Hedberg

Sent omsider... min mamma kommer från Lökom! Hennes gamla skola var länge sommarbostad för en familj från Norrtälje, de älskade huset och beslutade att flytta det med sig hem! Mormor/morfars hus ligger kvar ... "Sundbergs" kallas det fortfarande och en familj från Botkyrka/Stockholm har det som sommarbostad. Besöker det ibland och känner vibbarna från förr! Har kvar en kusin som bor vid Svartnoranäset/Höga Kusten... fantastiskt läge med utsikt över älven där ångbåten med turister vänder vid varje tur - vid Sandslån brukar jag hoppa på den härliga båtturen!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2017-07-24 08:55

Tack Maya för din kommentar!

Svara

2021-10-22 12:34   Bo-Göran Sjölander

Hej Jag heter Bo-Göran Sjölander född 1957 Skriver på en Novell om det delvis glömda inre landskapet. Vi bodde i stationshuset i Lökom. Vi gick på söndagsskolan i "kapellet"nedanför skolan. Visst minns jag en hel del men: -Mycket höljdes av glömskans skyddande snötäcke. "I denna sin glömskans förrådskammare övervintrade Lorentz (eg. jag) Lorentzon åtta långa vintrar, åtta vårar, åtta somrar, hösten inräknad. Övervintrade ända tills dess han kom upp mot tonårstiden, det var en drömmarnas och ökenvandringens tid. Det var en glömskans skyddande snötäcke över blomster ängarnas sköra fröförråd. Det som stilla skulle väckas av vårsolen och av vår bäckarnas krispiga sorl. Undret av sommarens explosioner i färgprakt och evolution, då när protoner och neutroner talade samma språk Endast fragment kan vi här återge av Lorentz(eg.jag) Lorentzons vandring genom sitt glömda berättar epos. Vad mera är om hans tonårstid, vuxenliv är också till viss del en resa genom ett glömskans landskap. -Hur kan man skriva om det, undrar du. Kanske är fantasin bättre på att omforma, återberätta det glömda, det gömda. Kanske är alla våra återblickar en slags minnets kyrkogård, en fiktion, en dröm om hur det kanske kunde ha sett ut. Den verkliga frågan kvarstår, glömmer vi allt eller drömmer vi allt. Är det glömda, blott drömda som vi återskapar, ger en ny gestalt.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2021-10-22 15:27

Hej Bo-Göran!
Som du läst så bodde jag i konsumhuset tvärs över vägen. Flyttade antagligen innan du föddes. Hade du en storasyster? I så fall var det min lekkamrat då.
Söndagsskolan med sparbössan med figuren som bockade då vi la in en slant, den mins jag. Men hade för mig att den inte låg så långt från vårt hus.
Tiden går och minnen bleknar.

Svara

Bo-Göran Sjölander 2021-10-23 09:15

Mina syskon, fyra yngre var Thomas, Stefan, Lillebror-Göte , Sten-Peter-Georg (här kommer *jag in) de äldre syskonen Lars-Bertil-Bobbe, Hans-Gunnar-Hasse, Krister Maud och Sonny.
En flik av novellen som nu blivit till en roman, gav ett utsnitt i frågan:
-Vem är jag, var kommer du ifrån?

"Mötet som ägde rum var en större händelse, något som en osynlig makt hade planerat sedan länge i det fördolda, planlagt sedan urminnes tider. Gömda och glömda sanningar låg där begravda någonstans där, mitt i Lorentz (*)Lorentzons undermedvetna vegetation.
Någon hade äntligen kommit för att lösa upp den gordiska knuten som han kallade sin barndom. Något som kunde lösa upp glömskans och utanförskapets förbannelse." (* berättarjaget)

Svara

Svar från Margareta Cortés 2021-10-23 10:48

Härligt med så många syskon. Det jag är lite nyfiken på är om din familj bodde där runt åren 1954-56. Vet att vi bodde i konsumhuset då eftersom jag började skolan i Lökom år 1955. Men vi flyttade sedan till Sand (Forsmo).
Kommer ihåg att jag lekte med en jämnårig flicka i stationshuset. Kanske hon var något år yngre.

Svara

2021-10-23 12:42   Anders_67

Mycket rolig läsning ,fast jag inte har några kopplingar till dom trakterna.men kul o kolla gamla bilder parallellt med nytagna.berättelsen är nostalgisk för dig som upplevt dåtiden o även kul o läsa för oss som inte va född då.tidsdokument på riktigt.mvh /Anders

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2021-10-24 11:03

Tack Anders!
Det var en trevlig resa som dessutom återknöt mig med barndomsvänner.
Inte dåligt att hitta sin lekkamrat från femårsåldern efter 57 år. vi är nu vänner på Facebook.
Det var hennes storebror som hittade min blogg.
Lite synd bara att det finns så få bilder från den tiden där.

Svara