Att bli berörd av en bergsgoilla.

Vi har förflyttat oss till ett annat berg än där vi vandrade upp till bergsgorillorna för två dagar sedan. Under natten har jag gruvat mig för hur jag ska göra i dag, om mitt knä ska hålla och kom på att eftersom jag inte har något bandage med mig för att stötta upp knät så tar jag en tröja och klipper den i remsor som jag kan linda knät med. Har dessutom inget ont då jag vaknar så med lindat knä bestämmer jag mig för att åka med på dagens vandring. Hoppas på en lättare vandring och inte fullt så brant för nu är det tredje dagens vandring och det var inga finpromenader de två tidigare.

En typisk vandringsdag, för att se bergsgorillorna, börjar med en stor frukost innan man går till rangers och guiders huvudkontor tidigt på morgonen. Här är det endast vår lilla grupp på sex personer som ska vandra iväg. Första lilla delen av vandringen, den som går upp till huvudkontoret är ganska knaglig av kantiga lavastenar. Ganska backing, men inte så den avskräcker i alla fall. 

Huvudkontoret är mer en liten stuga en bit upp på berget, där får vi fylla i en del formulär innan vandringen kan starta. Vincent ser ut att förbereda sig ordentligt.

Den första delen av vandring känns inte så jobbig, den följer stigar som visserligen går uppför och det enda vi får springa för är myrorna. De är av en aggressiv art som gärna ger sig på oss människor. Min porter tar mig i handen och ropar ANTS och rusar iväg då vi kommer till någon myrstig. Kontrollerar mig noga efter och när det sitter någon myra på mig plockar han bort dem. Bra att ha byxorna instoppad i strumporna då.

Men det dröjer inte så länge innan stigen försvinner och vår väg framåt måste röjas med machete och det blir brantare och brantare.

Två dagars tuff vandring börjar kännas i mitt knä, vi är på hög höjd ungefär 2.800 m.ö.h så även det ger sig till känna på flåset.

Bra att stanna och beundra utsikten då och då och samtidigt få hämta andan lite. Terrängen blir nu också brantare, så brant emellanåt så att mina ben är för korta för att nå upp till nästa plats som det finns fotfäste för. Det är så brant och högt att min porter faktiskt får dra upp mig i visa passager.

Vi ser lite fåglar och djur på vägen upp som guiderna pekar ut. Min porter är lite kul, han pekar uppåt och säger något som jag först inte hör. Jag letar efter någon fågel i träden, men han pekar högre upp och säger "airplane". Jo, där är ett flygplan. Troligtvis lite ovanliga att se här.

Jag som hade hoppats på en kort och lätt vandring, nu blev det en betydligt tuffare och brantare vandring än de två tidigare. Mer som en klättring. I dag hade vi inget regn utan strålande solsken. Efter tre timmar uppför så säger någon, gorillorna är hittade, bara en kvart kvar. Ny energi strömmar genom kroppen med de orden, jag kommer få träffa på bergsgoillorna även i dag. Vi vandrar på, fast kvarten var lite glädjebesked, det tar ungefär en halvtimme innan vi är framme. 

Rejält trött, men att åter få komma så nära dessa stora gorillor är så fantastiskt. Här ligger de inte i någon stor hög, men en stor vacker silverback ligger väldigt nära mig och slappar.

En liten bit bort sitter en ung gorilla och kikar på mig.

Om gorillorna på förra stället var lite trötta av sig så är det mer aktion på det här sällskapet. Här finns 8 stycken bergsgoillor och de är lite utspridda. Den stora silverryggen som låg och vilade reser sig plötsligt upp i sin fulla längd, ungefär 180 cm. Banar sig väg fram emot där jag står. Vi som står där backar lite förskräckta in i buskarna, men han ska inte så långt. Har sett ett träd där han vill åt det goda i toppen och är man en stor gorilla, då bryter man bara av trädet för att komma år godsakerna i toppen.

Här ser det nästan ut som om han vill erbjuda mig ett smakprov. Men det var förvånansvärt så oberörda dessa gorillor var av vår närhet.

Ibland grymtade de till, som en harkling och vi fick veta innan att det är deras sätt att hälsa och då bör vi hälsa tillbaka på samma sätt. Så det blev lite harklingar då och då.

För att vi turister ska få komma upp och möta dessa bergsgoillor är det en lång tids arbete innan. När rangers har hittat en gorillafamilj, närmar de sig dem väldigt försiktig. Bryter lite grenar som de slår i marken, låtsats äta lite blad och om gorillorna äter så gör även de det. Kliar sig gorillan så kliar sig även människorna, harklar sig gorillorna så gör även de det. Så håller de på i två år innan någon turist släpps upp. 

Mums så gott!

Ser ut att ha varit riktigt gott det som fanns i toppen på det trädet.

När det är färdigätet från det trädet ställer sig den här killen rakt upp, jag har precis plockat upp min mobiltelefon för att ta några bilder. Den har lite svårt med sol och skugga i samma motiv.

Men tur ändå att mobilen var framme för den här gorillan har fått för sig att gå mot det håll där jag sitter ner. För nu är han innanför närgränsen för mitt kameraobjektiv. Jag sitter alltså ner och ingen ber mig att flytta på mig när gorillan kommer närmare. Jag hinner kasta en blick mot vår guide och han nickar att jag kan sitta kvar. Gorillan kommer närmare och närmare går förbi mig på bara en cm avstånd. Han snuddar min hand med pälsen, klart det rycker i handen för att sträcka ut och klappa lite mer. Men jag har hört vad gorillorna kan göra om de blir retade så jag avstår. 

Men känslan att få vara så otroligt nära en bergsgorilla, en silverback dessutom, den känslan är obeskrivlig. Fota just då känns överflödigt, det är ett ögonblick att njuta av och bevara i minnet. 

Min man stod bakom mig och försökte fota det hela, men gorillan var så nära att det blev bara päls på bilden. Dessutom tyckte han att gorillan var lite för närgången, då han med sina närmare 200kg, klev en cm från min fot. Turligt nog såg jag inte det utan satt bara lungt kvar.

Men den här bilden hann jag ta innan jag förstod att jag skulle få sådan närkontakt med honom. Foten som syns där är Karine som är med i vårt sällskap hon stod bredvid mig.

Gorillan satt en stund och åt intill mig, men gick sedan vidare och jag förflyttade mig också för att få se fler av de gorillor som höll till här. Fast känslan av det jag nyss fått uppleva var svår att släppa.

Den här gorillan hade just plockat en vacker blomma, slängde bort själva blomman och kalasade på stjälken.

Han såg nästan ut att säga att den var god då han slängde iväg ett öga mot mig. Vi fick inte titta gorillorna rakt i ögonen, det kunde de uppfatta som ett hot och provokation, men genom kameralinsen kunde man få ögonkontakt.

Sedan fortsatte han äta i godan ro.

Dessa gorillor äter bara växter så det går åt en hel del för att de ska få i sig tillräckligt med näring.

Den blicken gillar jag!

Min man passar på att ta en bild, där man ser hur nära var när vi fotograferade dessa stora gorillor utan att de brydde sig speciellt mycket om vår närvaro. Fast då han gick förbi mig visste han väl inte om att det skulle vara sjumeters gräns.

En timme fick vi umgås med de här vackra gorillorna, sedan var det bara att vandra ner igen. 

Fast bara och bara nu protesterade mitt knä ganska högljutt. Men ner kom jag och trött var jag. 

Äntligen nere. 

2020-02-28 14:38   Bob Bovin

Hej,
Bra bildreportage. De är lika oss.
Ha det väl
Bob

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-06 12:36

Tack Bob!
De lär var lika oss till 98%

Svara

2020-02-28 16:03   Mats Axelsson

Ett sådant äventyr! Måste varit väl värt mödan! 😀
/MA

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-06 12:37

Tack Mats!
Nog var det jobbigt, men värt varenda andetag och ansträngning.

Svara

2020-02-28 18:55   pdahlen

Intressant berättelse med fina bilder. Man blir ju nästan trött när man läser om dina vandringar, även om man ligger i soffan.

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-06 12:38

Tack Peter!
Synd att störa i vilan ;) men så jobbig som den vandring var så ville jag få med det också. Var sååå häftigt då den store kom så nära.

Svara

2020-02-28 20:04   Lena Holm

Wow, vilket möte! Jag blir helt tagen när jag läser din berättelse och ser bilderna. Förstår att det var en tuff vandring och rejäl stigning. Inser att jag har nog missat en del inlägg för vi har varit på hemresa de senaste dygnet och sedan även hunnit jobba en dag.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-06 12:40

Tack Lena!
Lite svårt att i ord beskriva känslan när han den store kom så nära. Mäktigt var det.
Det där var nog en vandring som jag borde gjort för 20 år sedan. tog rejält på krafterna.
Har varit borta den senaste veckan där jag knappt haft internet, så nu ska jag kolla om du lagt ut något mer från din resa.

Svara

2020-02-29 09:12   lersaker

Vilken upplevelse! Måste ha varit fantastiskt att få den här stunden så nära gorillorna!
Dokumenterat med väldigt fina bilder, hoppas verkligen att mötet uppvägde alla strapatser med klättringen för att komma dit!

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-06 12:41

Tack Anne-Sophie !
Det var verkligen fantastiskt att få uppleva detta, förmodar att det här var min sista stora ansträngande resa så den karamellen får jag suga på ett tag. ;) Trodde inte innan att det skulle vara så tuff vandring för att komma dit och hade fått information om att vi inte skulle behöva gå så långt, tur kanske för annars hade jag inte åkt.

Svara

2020-03-01 19:25   Stican

Fantastiskt fina porträtt du tagit av Gorillorna och jag kan förstå att man blir tagen av att få komma så nära de fina djuren, jag är mycket imponerad av ditt bildreportage.
Ha det gott/Stig

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-06 12:43

Tack Stig!
Det var en helt fantastisk upplevelse.
De är så stora och mäktiga dessa bergsgorillor, man blir tagen bara av att se dem.

Svara

2020-03-08 18:07   Bjarne

Wow, vilken upplevelse! Jag tror och hoppas att det var värt mödan och lite smärta i knäet. Fantastiska bilder på dessa imponerande djur! Och vägen dit också.
Hälsningar, Bjarne

Besvara

Svar från Margareta Cortés 2020-03-11 11:54

Tack Bjarne!
Det var verkligen något av det häftigaste jag varit med om i djurmöte. Mött elefanter på nära håll, men när gorillan kom så nära slog det också.
Enda som jag hade kunnat önska mig av den här upplevelsen vore väl lite lättare väg upp. :) men vill man något så går det till slut.
Vet inte om kroppen hämtat sig ännu, men vad spelar det för roll.

Svara