Dubbelexponering i photoshop

En kväll fastnade jag i photoshop och pillade med en variant av dubbelexponeringar där man blandar två helt olika motiv. Det var en artikel i förra numret av FS magasin av Kristoffer Relander som ledde mej in på den här typen av bilder. Det var svårt och för mej helt omöjligt att lista ut hur slutresultatet skulle bli. Alltså blev det mycket testande.  Den första bilden fick i alla fall bli ett födelsedagskort (efter lite mer trixande). 

Jag har många bra örnbilder med stor kontrast dvs örn mot vit eller nästan vit bakgrund, men det visade sej vara väldigt svårt att välja en lämplig bild att lägga ihop örnen med. Det här är nog egentligen inte min grej men det är ju kul att testa någon gång ibland och nu fräschade jag upp lite tekniker i PS som jag hade glömt. 

Hälsningar Lena

Tysslinge del II

Jag kröp under täcket tidigt på ett motell utanför Örebro, för jag ville ju vara på plats när solen gick upp nästa morgon. Längs vägen var det mängder med rådjur som åt frukost när jag passerade strax före sex på morgonen.

Nästan samma plats som i första bloggen och det var väldigt stilla. 

När jag kom fram till platsen där svanarna får mat var det helt tomt. Det var två fotografer där men inte en enda svan. Men de var på väg. Så fort solen kommit över horisonten började svanarna anlända.

Jag gillar att jag nu kunde fånga dem flygande rakt mot mej med min nya kamera. Jag hade antagligen fixat enstaka bilder med min gamla utrustning (för svanar är ganska långsamma) och det räcker ju med en eller två. Nu blev alla bilder  i en serie skarpa.

Den vackra svanen kommer in för att njuta av frukosten (eller kanske lunch beroende på när matningen sker). 

De stora fåglarna gjorde ofta en loop runt området innan de kom in för landning. 

Här bromsar de in för att landa bland sina kompisar.

Just denna bild bjuder jag på för att jag gillar den lilla stugan till vänster i bakgrunden. 

Hälsningsceremonierna var förstås översvallande och de trumpetade glatt i den kyliga morgonluften.

Det var också en hel del vingflaxande...

Det var då som jag insåg att jag kanske skulle vara lite mer kreativ och ta några dubbelexponeringar. Den härliga röran av sångsvanar kanske skulle kunna bli något om man la ihop två bilder.

Jag gjorde några försök och det var kul, men dubbelexponeringar är svårt.

Kanske är det bara vissa utsnitt man vill ha...?

Kanske så här?

Hälsningar Lena

Tysslinge

Nina påminde mej om att det är så här års man ska åka till Tysslinge och titta på sångsvanar. Denna gång hade jag bestämt mej för att övernatta för att få både en solnedgång och en soluppgång. Vädret såg lovande ut mitt i veckan och jag tog en semesterdag från "lunch till lunch". Bilden ovan är tagen några kilometer från Tysslinge naturcenter, som egentligen ligger i Rånnesta.

Solen strålade med det var kallt. Det låg is på vattnet, samt snö i skogen och på skuggiga platser.

Framme vid naturcentret gick jag in i den stora byggnaden där det finns bl a café. Insåg när jag kom in att det varit en gammal ladugård och en del av inredningen fanns kvar, samt kotavlor över "foderbordet". Här pågick också en utställning med akvareller av Stefan Gunnarsson, som nog är mest känd för sina sångsvanar, men som även målar andra fåglar. Vi har sett hans svanar på ett annat ställe men då var alla sålda. Nu slog jag till och tog en av de höga rektangulära bilderna som sitter på kortväggen.

På väggen utanför var det holkutställning. Specialdesignade holkar för alla möjliga  fåglar samt fladdermöss, fjärilar och humlor längst till höger. Men det var ju sångsvanar jag kommit hit för och jag gick vidare mot den kakafoni av "svanesång" som jag hörde en bit bort.

När jag kom ner mot matningen kom ett äldre par med en hund. Mannen väntade med hunden en bit från fåglarna, medans hans sällskap gick ner med en kikare och räknade svanar. Jag fick en känsla av att de nog kommer hit ganska ofta och hade en rutin.

Sångsvanarna gör verkligen skäl för namnet och de trumpetade högljutt när jag kom ner till fältet där de får mat. Ovanligt få svanar har anlänt än så länge, bara 121 hade räknats in denna dag, men det är mer än tillräckligt om man vill fota dem. Man spekulerar i om det är kylan som gjort att de ännu inte anlänt i de mängder som normalt brukar finnas här så här års.

De har en typ av dansritual med ljudlig sång, sträckta halsar och vingflaxande. De gör det tillsammans i grupp. När ett par börjar hakar några andra på, men det var inte helt ovanligt att någon inte gillade alla i sällskapet och högg till mitt i dansen.

Det var flera som fick sej ett rejält nyp, även om det nog mest resulterade i en näbb full med förlorade fjädrar.

Det här ser ut som "gåsmarch" tycker jag, men svanarna hade också ett sätt att stega runt och flaxa med vingarna. Svanen längst bak gör nu ett smygande utfall.

Det här är samma gäng några ögonblick senare. De två längst fram ser ju ut att bara ha ögon för varandra, frågan är och det är en svartsjuk fågel som passar på att hugga i ryggen (eller bara en mänsklig tolkning).

En och annan svan anlände men det var inga stora grupper som kom inflygande medan jag stod där. Kanske är det en trånande partner nere i högra hörnet...

Det kom däremot en hel del gäss, gräsänder och en stor flock kajor. Finns det mat så finns det matgäster. En ensam trana passerade också, men den landade inte. Lite senare hörde vi dock ett tranpar på håll.

Även om solen faktiskt värmde blåste det iskalla vindar och det blev väldigt kallt att stå stilla. Jag hade ju ambitionen att stanna kvar till solen gått ner, men var tvungen att ta en rask promenad, med fotoryggsäcken på, för att få upp en gnutta värme. Svanarna skulle ju inte dra medan jag var borta. 

Förutom att äta och vila passar svanarna på att dricka. De har inte särskilt höga krav på vattenkvalitén.

Solen sjönk allt närmare horistonten och ljuset blev varmare (jag kallare). Det här var ju vad jag hade kommit för. Stora vita vingar i motljus.

Vinden fick fjädrarna att blåsa upp runt rumpan på fåglarna, men de verkade inte särskilt generade över det.

En del tog verkligen i från tårna och för en gångs skull var det inte en svanhals "i vägen". Trots att det inte var så många svanar var det svårt att få till bilder utan alltför många störande huvuden eller rumpor mitt i huvudmotivet. 

En till svan glider in och landar bland sina kompisar. 

Gässen gjorde också en del väsen av sej och även en gås kan ju vara praktfull i motljus.

I de sista solstrålarna blev den blöta marken till guld och jag fångade en sista praktfull svan på bild. Jag kan också meddela att ögonautofokus inte är lämpligt i en sån här samling av fåglar, men det hade jag inte förväntat mej heller. Här fick jag förlita mej till gamla hederliga metoder att få skärpa på rätt fågel. 

Solen gick ner och jag tvingade mej att vara kvar en halvtimme för att se om det skulle bli några fina färger på himlen. Men det var för lite moln. Jag missade också att det var norrsken på natten. Jag skulle ju upp före soluppgången och kröp under täcket rätt tidigt.

Hej så länge och trevlig helg allihopa,

Lena

Hur bra är ögonautofokus?

Jag håller inte på med tester och jag har ju dessutom bara en kamera att referera till, en Canon R5. Just nu håller jag på och bekantar mej med den samt hur det är att använda ögonautofokus och elektronisk slutare. Jag kan bara jämföra med hur jag tror att det skulle ha gått om jag använt min Canon 5DmkIV. Den här nötskrikan flög upp och satte sej med rumpan mot mej och jag hade antagligen lyckats sätta fokuspunkten på den med min gamla kamera, men det troligaste resultatet hade varit skarp bakdel och ett aningen oskarpt öga.  

Jag fick en chans till på nötskrikan och den här hade jag nog fixat med den gamla metoden. Fågeln sitter ju stilla på en gren, men bara ett kort ögonblick.

De här hade jag utan tvekan tagit lika skarpa med min gamla kamera och Canon EF 100-400mm f/4.5-5.6L IS II USM. Den här rödhaken poserade så länge någon ville fota den. När jag förstorar dessa bilder syns jag i reflektionen i fågelns öga. 

En flygande fågel mot en mulen himmel hanterar R5:an blixtsnabbt, blå himmel går förstås också bra. De stora kontrasterna gör att fokus låser direkt på fågeln och följer med när den flyger. Det här hade jag klarat med min gamla kamera också, men jag tappade fokus betydligt oftare än vad jag hittills upplevt med R5. Men det här är egentligen inte svårt, det gäller bara att öva med jämna mellanrum för att hinna med (med gamla kameran alltså :-).

Men så till det som är den stora skillnaden. Koltrastarna har fått vara försöksobjekt hela helgen. Fint väder med bra ljus och korta tider för att fota flygande småfåglar. Koltrastarna är ju ändå lite större och inte alls lika snabba som t ex blåmesar. Den här bilden kanske jag hade tagit med gamla kameran, men då hade jag betraktat det som en lyckträff (ISO 800, bländare 5,6, 1/3200 s). 

Ögonautofokus i R5 ger nu resultat som är milsvida från vad jag hade fått med min gamla utrustning, ffa är det antalet "actionbilder" som blir skarpa. Det är ett större skutt framåt än jag någonsin upplevt vid någon tidigare uppgradering av kamerahus eller objektiv. 

Jag blir faktiskt helt förbluffad över resultatet när jag tittar på bilderna från koltrastarnas små sammandrabbningar. 

Det är ofta tjejerna som bjuder på de finaste uppvisningarna. Dessa två bilder är valda ur en serie med riktigt häftiga bilder där alla har samma skärpa som dessa. De förflyttade sej inte nämnvärt i djupled, vilket förstås bidrar, men jag hade aldrig lyckats hålla fokus på fåglarna så bra med min gamla kamera. Jag hade kanske fått en riktigt bra bild. De här två bilderna är ändå tagna med mekanisk slutare och då är det 12 bilder/s som gäller, i övrigt ISO 800, bländare 5,6, 1/2000 s.

Om jag använder elektronisk slutare tar R5 20 bilder/s och den är helt tyst. Toppen om man fotar vilda djur och fåglar, en kamera som är helt tyst. Javisst, men jag förstår också den frustration jag läst om när duktiga naturfotografer önskar att kameran haft någon form av diskret ljud när man tar bilder. Man förstår ju inte ens att man tar bilder, innan man insett att man har tagit 150 st!

När jag tog dessa bilder var solen tillfälligt skymd på matplatsen men det var ändå bra ljus och jag kunde ha i stort sett samma inställningar som jag angett ovan. Jag har dock dragit mer i spakarna i LR när jag tog fram dessa bilder och de följande tre. 

Jag har aldrig någonsin varit i närheten av att ta såna här bilder. Någon kanske tänker på de dansande hägrarna som jag visat i flera bloggar. Men hägrar är jättestora fåglar och jämfört med koltrastar rör de sej väldigt långsamt, åtminstone för en fotograf. Min 5DmkIV tog 7 bilder/s och det räckte bra för att få många fina bilder på hägrarna.

Efter helgens sittningar med koltrastarna har jag fått mer bilder än jag någonsin kunnat drömma om och ett visst begrepp om vad kameran kan prestera. Nu ser jag fram emot våren och alla fototillfällen med mer iver och glädje än någonsin. 

När jag tagit dessa bilder har jag haft kameran på stativ, vilket jag inte brukar ha när jag fotar ute i naturen. Det kommer att ge ett visst bortfall men utan stativ är man också mer flexibel och den nya kameran med Canon RF 100-500mm F4.5-7.1 L IS USM är tre hekto lättare än min gamla kombo. Det kommer ändå att behövas åtskilligt mer träning och testande innan jag fått kläm på vad som fungerar och vilka svagheterna är med den här typen av autofokus. En liten fågel i en rörig miljö t ex en buske har jag redan insett är en svårighet, men det är mycket lätt att ändra till en fokuspunkt och jobba som jag är van att göra. 

Jag har ju förstås testat även med mindre och snabbare fåglar än koltrastar. Här går det undan och jag bryr mej inte så mycket om att vingarna inte är skarpa, det är huvudet som är viktigast.

På nästa bild i serien är inte huvudet riktigt skarpt. 

Småfåglarna har varit en utmaning som jag hittills bara har nuddat vid. Jag har testat lite. När en fågel satte sej på pinnen till vänster låste kameran snällt och snabbt på pippin. På denna plats var ljuset inte alls så bra och jag fick gå upp i ISO till 2000 eller mer för att få slutartider på 1/3200 s. Sen gällde det att försöka se när fågeln skulle flyga och ta bilderna. Jag slängde mer än 500 bilder som bara hade en tom pinne, så det är inte lätt.

Blåmesen är skarp så länge den sitter på pinnen.

Ögonblicket efter ser det ut så här. Huvudet och ögonen är inte skarpa, men jag tror inte att det här är gränsen för vad som går att åstadkomma. Bättre ljus och kortare slutartider. Det kanske också är någon inställning i kameran som kan göras mer optimal för den här typen av snabba händelser. Jag ska läsa på lite mer. De här små fåglarna är en utmaning och jag ser fram emot vad den kommande säsongen kan ge.

Hälsningar Lena

Så blev det vinter igen

Det snöade ordentligt i slutet av veckan och med minusgrader hela helgen så ligger snön kvar. Det blev väldigt mycket vinter igen.

Frostigt och fint var det till en början, men det kändes ändå rätt onödigt med en massa snö nu. 

Hacke alternerade mellan mataren och talgblocket. Hackspettarna kan precis pressa sej igenom nätet runt talget, åtminstone honorna.

Koltrastarna levde rövare vid matplatserna. Det gick helt plötsligt åt stora mängder frö igen, efter att ha mattats av när det var barmark och vårvibbar i luften.

Lördag morgon var våra fyrfota fröälskare på plats. De hade puttat så mycket på fågelautomaten att nederdelen, ett fat under automaten, hade lossnat. 

De älskar mina små fotoarrangemang och slickar helt rent samt föser undan pinnar och mossa som jag lagt ut.

Bilderna är tagna från vardagsrummet, genom fönstret och det som skymtar svagt grönt i nederkant är en pelargon på fönsterbrädan. Jag var ju inte riktigt förberedd på att de skulle stå precis utanför fönstret.

Nu ska jag gå ut och återställa mina arrangemang. Om jag sitter ute kommer de inte upp på tomten, men så fort jag går in är de framme och slickar i sej fröna. Jag tror att de står och väntar bakom en gran. Men de är ju rätt fina ändå och det finns nog några äpplen kvar i garaget...

Hälsningar Lena