Bilddokumentation långt före fotografins tid
I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande. För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.
I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år.
Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen.
Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.
Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt.
Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten.
Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.
Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).
Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.
Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats. Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.
Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.
Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...
...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna.
Hej så länge,
Lena
Fin og informativ dokumentar. Læses med stor interesse.
Fortsat god rejse.
Med mange venlige hilsener fra Erik.
det här var en mycket intressant plats och vi stod ofta och tittade på "bildgåtorna" tills kylan tvingade oss vidare.
Hälsningar Lena
jag tror absolut att det fanns ett driv att uttrycka sej och skapa konst, ibland kanske en form av utsmyckning som även förevigade en historia. Att det finns så mycket just här vittnar nog om att det var någorlunda "lätt" att leva här dvs det fanns gott om mat så man hade tid att skapa konst och föreviga sina berättelser. Så var det t ex längs nordvästa amerikas kust där just de goda levnadsförhållandena gjorde att totempålar och annan utsmyckning bara går att finna i dessa regioner.
Hälsningar Lena
Hälsn!
att knacka fram en bild genom att slå loss små skärvor av sten med en annan sten...det tar tid och inger viss respekt. Det gällde att ha motivet klart för sej från början. Jag blev mer intresserad av detta ju längre vi gick. Synd att det var så kallt för det är "utomhusdelen" som kittlar fantasin mest. Den tillrättalagda inomhusutställningen kan man se var som helst (eller på nätet).
Hälsningar Lena
Och ser fram emot dina kommande inlägg.
det här var mer intressant än jag trodde från början, men det blev kallt att stå ute och lösa bildgåtor. Det fanns även ett museum inomhus men det kändes som något som man kan ta del av var-som-helst (eller på nätet). Det var bilderna "on-site" som var det bästa.
Hälsningar Lena
Hälsningar, Bjarne
ja hällristningarna kommer nog att bestå ett bra tag till även om de nog långsamt skadas av att vara frilagda. Krigshistoria finns det väldigt mycket av i Norge men jag har mest inriktat mej på den del som jag har dykt på. Senare på resan blir det mer fokus på naturen.
Hälsningar Lena
kul att du gillar båten för jag ändrade mej och insåg att jag måste fota den. Jag blev också förvånad över denna enorma samling med hällristningar så långt norrut men det var en bra plats att bo på, med mycket mat.
Hälsningar Lena
Hällristningarna är häftiga och det är trevligt med bilder från er resa norrut.
det blir mer fokus på naturen i senare inlägg men vi försöker också se annat när vi är ute och reser. Kör man bil blir det ju lite för långtråkigt annars. Norge har väldigt mycket att bjuda på, men vägnätet är ju inte alltid det bästa.
Hälsningar Lena
//GöranR
jag blev mer intresserad av hällristningarna är jag trodde från början. Det är spektakulära bildsamlingar. Vissa har flera hundra djur och människor i olika scener. Många av djuren går också att känna igen. Symbolen för hälleflundra var helt perfekt och "linan" ner till hälleflundran var dessutom väldigt lång.
Hälsningar Lena
Trevligt att få se bilder och läsa om Alta, dit har vi inte varit ännu, har ofta bilat norrut både i Sverige, Norge och Finland men då vi kommit till Narvik så har vi vikt av mot Kirunatrakten och släkten. Måste passa på att fortsätt länge någon gång.
Hällristningar utan den röda färgen har jag inte sett förr.
vi läste och såg en del bilder på inomhusmuseet om hur det gick till att göra hällristningar. Inget lätt jobb direkt och man förstår att det tog tid. Eftersom det fanns gott om mat i området hade man tid. Vi såg inte så mycket av själva Alta mer än katedralen. Alta Museum hade högst prioritering och så vill min sambo absolut till Tirpitzmuseet. Det är dock Finnmarks största stad så det finns nog en del att se för den som söker.
Hälsningar Lena
MvH
Johnny
det var mer intressant än jag trodde med dessa hällristningar. Guideboken var riktigt bra och hade det inte varit så kallt och blåsigt hade vi nog stannat ännu längre. Vilka bildgåtor de visade upp för oss.
Hälsningar Lena