Bilddokumentation långt före fotografins tid

I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande.  För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.

 I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år. 

Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen. 

Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.

Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt. 

Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten. 

Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.

Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).   

Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.

Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats.  Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.

Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.

Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...

...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna. 

Hej så länge,

Lena