Snabba kast i bildverkstan

Härom veckan pysslade jag med fotopolymer, och nånstans där i den grafiska verkstaden dök tanken upp att slipa upp och skärpa mina bildhuggarjärn. Att  slipa en skölp, en getfot och de andra nödiga verktygen som behövs för  att skapa tryckformar i högtryck. Från en sak till en annan ytterlighet, om man så säger. Men annat kommer emellan.

Denis Stéen. Grafiker. 1929-2020

Som  att skapa ett bildspel över tjugo års fotodokumenterande av en verksamhet dök  plötsligt upp. Inte helt heltäckande, luckor finns. Porträtt, dokumenterande bilder och kanske bilder som anger tiden, tonen. I nån slags om inte linjär så dock utmed en tidslinje. Och jag ska inte använda ljud eller musik som klister. Att hitta rytmen, takten i klippen. Att få till de spontant uppkomna porträtten, för det är i de porträtten projektet fann sin början. Om det nu finns en genre som heter spontanporträtt, bilder tagna mer eller mindre i ögonblicket, inte så mycket tid för en överenskommelse med subjektet. Ibland blir det serier som kan komplettera. 
   Och frågan, ska jag använda abrupta klipp eller med övergång eller toning. Och hur avgöra längden på klippen. Hur lång tid behövs för att läsa en specifik bild? Om alla är exakt lika långa blir det lätt monotont. (Jag har gjort sånt här tidigare så jag känner mig inte osäker, tvärtom rätt taggad.) 
   Bildspel associerar gärna till andra tider, Kodak Carousel och andra lösningar. Det här var stort, och kostsamt på den tiden det begav sig. Bildspelsprojektor och de tekniska lösningarna runt dem var på något sätt också  diapositivets grande finale, låt vara rätt utsträckt över tid. Men efter bildspelet kunde diapositivet inte utvecklas så mycket längre. Ja, bortsett från att sedan länge vara material för färghantering i bild till tryckmedia.
  I dagens digitala verklighet är ett bildspel redan implimenterat i datorn, paddan eller smartphonen. Och visning på en skärm eller via en projektor.
    Jag pysslar ihop mina bilder i Adobe Premiere, egentligen ett filmredigeringsprogram men som funkar utmärkt. Jag råkar ha det tillgängligt. Men lite störande att kortkommandon är rätt få, och det är många operationer för att få till en sekvens.

Tjugoårs samlade bilder. Kvaliteten är skiftande, milt sagt. De första stapplande digitala stegen, minns ni dem? Till dagens knasterskärpa och dynamiska omfång. Som för mig, jag gör allt i svartvitt, har stor betydelse. Och ställer frågan, hur mycket handpåläggning för att få ett likartat uttryck, eller låta skillnaden finnas och betrakta det som en berättarkomponent?

Femtio år senare och det som rinner bort förbi horisonten.

Den här bilden dök upp i mina mappar som ett slags memento mori. Att det mesta redan är gjort. Det är nu inte jag som är fotograf. Fotografen sitter i mitten, han med blockflöjten. Han är egentligen basist och efter det att den här bilden fotograferades nån gång i mitten av sjuttiotalet startade han sin karriär som fotograf med produktfotografi som specialitet och levebröd. Och alla allvarsamma herrarna gick vidare åt olika håll.
   Historien är den att tio ynglingar, i en fuktskadad källarlokal startar ett musikkollektiv och tillika skivbolag. Kompletterande kompetenser skulle man kunna säga. Från vänster, en vissångare och gitarrist som senare doktorerade på Olle Adolfssons musik och  senare studerade ljudets inverkan på upplevelsen av olika miljöer, på nåt sätt jag inte riktigt har koll på. Den andre gitarrristen gjorde karriär som musikproducent och aktiv musiker, mannen bakom Cornelis Wrejsviks Sommarkort och Monica Zetterlunds Under vinrankorna och en hel massa andra grejer. Knäsittande saxofonist är undertecknad (tänk vad ung och söt man kunde vara upplyste mig en närstående med en viss återhållen sarkasm), strax ovan en inte helt okänd musikfixare och senare tryckeriägare, numera boende i Gnesta. Som sagt, en fotograf och basist, därefter en läkare och såväl inbiten som framstående och framgångsrik fritidsmusiker, en trummis journalist, producent och mannen bakom ett av Sveriges Radios stora scoop, det om självdöda djur i hund och kattmat, det som på nåt sätt hängde ihop med galna kosjukan. Och en hel massa annat. En trubadur och livsnjutare som hamnade  i Grekland. En basist till, kompositör och pianist som la instrumenten på hyllan och lever ett gott liv. En trumslagare och tillika röjdykare i det militära, en av de batterister som spelar trummor, inte slår på dem, som borde fått mer uppmärksamhet kan man tycka. Och allt det här sker i en tid som är fullständigt analog. Revox rullbandspelare, vinylskivor. Nikon F och tri-x. Those where the days. En detalj i vänstra kanten av bilden; även om det bara var tio personer behövdes präntade ordningsregler.

(Vi hade roligt och vi stod med fötterna på startlinjen. Och även om man inte ägde världen så var det väl nånstans ditåt i alla fall.)

bild copyright : S Ekendahl.

Mer och fler tankar om bilder.

Det behövs fler parametrar för att förstå den fotografiska bilden idag. Inte sällan markerar vi skillnaden mellan bilders syfte och uttryck genom att peka på verktyget. Den "riktiga" kameran versus mobiltelefonkameran där den riktiga kameran får stå för "riktiga" bilder och mobiltelefonkameran för nåt slags resten, allt det andra. Vilket naturligtvis är ett väldigt felaktigt resonemang.
   Den första frågan borde nog vara; Är bilden tänkt att hålla över tid? Redan här kan man sålla bort ett antal milliarder fotografier som har passerat bäst-före-datum sen länge. Vad åt jag till middag, min femtusendesjätte selfie och alla andra bilder som i princip endast publiceras en gång. Där mottagaren sannolikt är definierad av sändaren. Ett slutet växelspel. 

(Mary Ellen Marks på Kulturhuset. Utställningen avslutad. Törs man säga bra? Hellre bilder med stringens, form och tydligt berättande som också förväntar sig ett engagemang från läsaren. Utställningen avslutad mem jag hann se den. Inte uppmärksammad här på FS och ganska sparsmakat i övrig press.)

Men den "riktiga" fotografen då? Den entusiastiske fritidsfotografen. Nu ska man ju veta att från massbilden till de bilder som försöker kommunicera något mer än ögonblickets tillfredställelse råder en glidande skala. Om det tidigare exemplet är massbilden, bildens devalvering är kanske hobbyfotografens det uppriktiga försöket att skapa ett bildens mervärde.
   I fritidsfotografens värld finns mer sällan en bildredaktör, sällan en beställare, sällan en beställning. Sällan ett annat syfte än att tillfredställa fotografen själv, sändaren. Och då gärna med ett önskat gillande när publiceringen är skedd. Eller hur?

Bilder ska nog hanteras som språkliga uttryck. Med grammatik, med behov av stringens och form.

Om att göra böcker och en tanke väcks.

Vissa situationer föder tankar som är ganska långt bort ifrån. Vi stack ner till Kikargrund i Svartlögafjärden. En rätt rivig SSO, 10-12 m/s och då Svartlögafjärden är ganska grund blir det snabbt krabb sjö. Normalt och som den moderna navigatör jag är har jag ett öga i gps-en. men nu ska den av nån anledning inte fungera, och det i ett av flera kniviga passager. Men, med gamla kunskaper och sjökortet i näven går det bra ändå. Det är som att arbeta med bilder, det finns många inbyggda hjälpmedel i bildbearbetningen som gör att de basala kunskaperna så att säga hamnar i skymundan. Och handlar det om typografi, som ligger ganska nära är det säkert ännu längre bort. Ja, nån sån slags tanke födde en ny tanke.

Fotoböcker är en sak att göra men om det handlar om text och bild så är det kanske läge att vässa det typografiska kunnandet. Att justera bilder och göra dem tryckbara är en sak, och idag är profiler och instruktioner näst intill självgående. Men att skapa lika god typografi som bildernas kvalitet är inte riktigt samma sak.
   De flesta hemsidor för fotoböcker har ofta mycket basala inställningsmöjligheter för själva typograferingen. Det finns undantag, Blurb till exempel, men det förutsätter att du har tillgång till InDesign eller liknande. Layoutprogram är inte svåra att förstå men utan typografiska kunskaper kan det lätt bli krångligt. Nu är jag en sån där som undervisat i ämnet i ett par decennier, vigt en liten tårtbit av livet till detta kan man säga. Gjort en del böcker och andra jobb i ämnet.
Så tanken kom att den som tänker göra en fotobok är mer än välkommen att höra av sig till mig för att diskutera olika typografiska spörsmål. Eller att få tips om hur man gör i InDesign (eller QuarkXpress eller andra layoutprogram.)

Omvänt perspektiv, nu med typografiakuten :-)

(bilder helt oredigerade direkt ut ur en Iphone.)