Femtio år senare och det som rinner bort förbi horisonten.

Den här bilden dök upp i mina mappar som ett slags memento mori. Att det mesta redan är gjort. Det är nu inte jag som är fotograf. Fotografen sitter i mitten, han med blockflöjten. Han är egentligen basist och efter det att den här bilden fotograferades nån gång i mitten av sjuttiotalet startade han sin karriär som fotograf med produktfotografi som specialitet och levebröd. Och alla allvarsamma herrarna gick vidare åt olika håll.
   Historien är den att tio ynglingar, i en fuktskadad källarlokal startar ett musikkollektiv och tillika skivbolag. Kompletterande kompetenser skulle man kunna säga. Från vänster, en vissångare och gitarrist som senare doktorerade på Olle Adolfssons musik och  senare studerade ljudets inverkan på upplevelsen av olika miljöer, på nåt sätt jag inte riktigt har koll på. Den andre gitarrristen gjorde karriär som musikproducent och aktiv musiker, mannen bakom Cornelis Wrejsviks Sommarkort och Monica Zetterlunds Under vinrankorna och en hel massa andra grejer. Knäsittande saxofonist är undertecknad (tänk vad ung och söt man kunde vara upplyste mig en närstående med en viss återhållen sarkasm), strax ovan en inte helt okänd musikfixare och senare tryckeriägare, numera boende i Gnesta. Som sagt, en fotograf och basist, därefter en läkare och såväl inbiten som framstående och framgångsrik fritidsmusiker, en trummis journalist, producent och mannen bakom ett av Sveriges Radios stora scoop, det om självdöda djur i hund och kattmat, det som på nåt sätt hängde ihop med galna kosjukan. Och en hel massa annat. En trubadur och livsnjutare som hamnade  i Grekland. En basist till, kompositör och pianist som la instrumenten på hyllan och lever ett gott liv. En trumslagare och tillika röjdykare i det militära, en av de batterister som spelar trummor, inte slår på dem, som borde fått mer uppmärksamhet kan man tycka. Och allt det här sker i en tid som är fullständigt analog. Revox rullbandspelare, vinylskivor. Nikon F och tri-x. Those where the days. En detalj i vänstra kanten av bilden; även om det bara var tio personer behövdes präntade ordningsregler.

(Vi hade roligt och vi stod med fötterna på startlinjen. Och även om man inte ägde världen så var det väl nånstans ditåt i alla fall.)

bild copyright : S Ekendahl.

Roine Jansson, arbetarkonstnär

Roine Jansson är målare, med en fot i gruvan och arbetslivet däromkring. En konstnär som verkar i konstnärer som Albin Amelins efterföljd. Vi pratar om konst, om Jean Hermansson, om arbetarbilder som verkar vara en bristvara och en massa andra grejer. Roine målar stora saker. Han har djupdykt i Nordfrankrikes arbetarkvarter såväl som i Gruvan i Dannemora. Se gärna hans bilder på Galleri Ett i Uppsala. Och Eva Hesslows fina tuschbilder på Galleri Två. Bättre blir det inte.

(Det blev digitalt den här gången, men Nikon F fick jobba den också. Får se vad det blir av det.)

En positiv upptäckt

Uppsala domkyrka sedd från Gamla torget är ett klassiskt, näst intill sönderfotograferat motiv. Ja, målat och tecknat också. (Jag har ritat av vyn åtminstone ett par gånger själv.) Men nu ska det handla om något annat, denna dag som genom vädrets små krumsprång bjöd på dagsmeja. Ett ord som för övrigt står på listan över svenska språkets vackraste ord. När jag promenerar, på andra sidan domkyrkan litet upp mot slottet till ser jag på ett av kyrktornen, och det här tar en halv sekund, se där sitter pilgrimsfalken! Nu har jag så klart ingen kikare med mig (och på kameran sitter en vidvinkel). En vinkelbedömning säger att avståndet till falken är minst 150 meter. Det känns bra, jag har haft och har lite problem med synen den sista tiden, inget alarmerande men ändå. Det är ungefär som att  varje år i den tidiga augustinatten höra syrsorna. Än hänger grejerna med. ( Det visserligen inte syrsor man hör, såna finns knappt i Sverige, det är gräshoppor. Men det är vackert så.)

Sen slår det mig att den här bilden naturligtvis är gatufoto, om man vill tänka i genrer. Eller kanske townscape. Den som orkar kan söka denotationer och sannolikt upptäcka att konnotationerna är få. Såna bilder finns, öppna bilder utan annan berättelse än den som bildläsaren möjligen kan plocka ihop. HCB har gjort några såna bilder han också.