Hospitalet
I ett litet meningsutbyte häromsistens dök det upp minnesbilder från en tid när jag jobbade extra på Ulleråkers sjukhus, ett av alla stora mentalsjukhus som lades ner på sjuttio och åttiotalen. Nu har jag många andra bilder från Ulleråker. Här trycker jag grafik när andan faller på, här arbetade jag - Både bildsal, musiksal, drama och hela särskoleenheten var lokaliserade där i den gymnasieskola jag tjänstgjorde i sexton sjutton år innan jag blev friherre. Nu finns det en hel del andra verksamheter där, bland annat ateljéer för konstnärer, författare och andra kulturskapare.
Huvudbyggnaden är anslående. Den kallas för vingmuttern. För att förstå det ska man helst se byggnaden ovanifrån. De modernare byggnaderna är nu rivna, till förmån för i huvudsak nybyggna bostadsrätter, känns mönstret igen? Om jag inte missminner mig var det till vänster om granen, i fönstren där det lyser som jag oftast tillbringade min arbetstid, mestadels dagtid (även om ett och annat inhopp på kväll och natt plussade på kassan lite extra).
I några salar håller Uppsala Konstgrafiska verkstad till. Just nu är estetelever från Viks folkhögskola där och trycker högtryck. Och i korridoren, en sinnebild för allt vad sjukhusvård innebär, hänger trycken på tork
Trots att jag är sällsynt bekant med miljön blev det litet av ett återbesök i dåtiden, mycket beroende på att jag tittade in på Medicinhistoriskt museum som också ligger inom det gamla sjukhusområdet. Värt ett besök om man har vägarna förbi. Bortsett från en imponerande samling av gastuber, rör, slangar, apparater och verktyg, med betoningen verktyg finns också en ganska ny museiavdelning som handlar om psykiatrin. Välgjord och speglar inte bara psykiatrins utveckling också sjukhusets utveckling från att vara en liten värld i sig, med trädgårdar, köksträdgårdar, växthus, verkstäder med mera, till en lite mer modern syn på psykisk ohälsa.
Det finns mycket bild och konst skapat av de då intagna. Bland andra Augusta Strömberg som är aktuell med en utställning på Bror Hjorts museum här i stan.
En av de mer namnkunniga patienterna, han syns näst längst ner till höger, Gustaf Fröding. Patienterna fotograferades så klart, allihop.
I det avslutande rummet ställs en relevant fråga till framtiden.
En grupp som helt klart kommit i kläm i det "nya" tänket är de som är för sjuka för att egentligen klara sig själva i samhället, många har gått under.
/Affe
I andra fall etiketterar man av - och svårt sjuka människor tvingas ut i ensamhet och går under.
Det andra fallet är det just det fenomenet som jag har framhållit för Gunnar tidigare: Visst kan man hitta på nya benämningar och känna sig modern och tillvänd - men dom psykiska åkommorna tenderar att förbli dom samma - dom ändra sig inte för att vi hittar på nya namn.
Och samtidigt ha två bollar i luften, för visst finns det självskadebeteenden, allmänfarliga beteenden, som inte ska negligeras. Knepiga saker det här.
/Gunnar S
Hälsningar Lena
/Gunnar S
det som kallas psykisk ohälsa
är ofta
ett eller fler symtom
på
dom uppväxtvillkor ett barn haft under sina grundläggande år
ett spädbarn föds utan annat än olika egenskaper,
en tom hjärna som kopierar omvärlden lugn eller motsägelsefulla förvirring
en otrygg omogen hjärna
i en vuxen kropp
det kallas psykisk ohälsa
grovt sagt
men alla påstår sig ha haft en lycklig barndom
inte rota i det gamla
vi ser ju hur världen ser ut idag, lyckliga barndomar skapade den
/inger
/Gunnar S