Hospitalet

I ett litet meningsutbyte häromsistens dök det upp minnesbilder från en tid när jag jobbade extra på Ulleråkers sjukhus, ett av alla stora mentalsjukhus som lades ner på sjuttio och åttiotalen. Nu har jag många andra bilder från Ulleråker. Här trycker jag grafik när andan faller på, här arbetade jag - Både bildsal, musiksal, drama och hela särskoleenheten var lokaliserade där i den gymnasieskola jag tjänstgjorde i sexton sjutton år innan jag blev friherre. Nu finns det en hel del andra verksamheter där, bland annat ateljéer för konstnärer, författare och andra kulturskapare.
   Huvudbyggnaden är anslående. Den kallas för vingmuttern. För att förstå det ska man helst se byggnaden ovanifrån. De modernare byggnaderna är nu rivna, till förmån för i huvudsak nybyggna bostadsrätter, känns mönstret igen? Om jag inte missminner mig var det till vänster om granen, i fönstren där det lyser som jag oftast  tillbringade min arbetstid, mestadels  dagtid (även om ett och annat inhopp på kväll och natt plussade på kassan lite extra).

I några salar håller Uppsala Konstgrafiska verkstad till. Just nu är estetelever från Viks folkhögskola där och trycker högtryck. Och i korridoren, en sinnebild för allt vad sjukhusvård innebär, hänger trycken på tork

Trots att jag är sällsynt bekant med miljön blev det litet av ett återbesök i  dåtiden, mycket beroende på att jag tittade in på Medicinhistoriskt museum som också ligger inom det gamla sjukhusområdet. Värt ett besök om man har vägarna förbi. Bortsett från en imponerande samling av gastuber, rör, slangar, apparater och verktyg, med betoningen verktyg finns också en ganska ny museiavdelning som handlar om psykiatrin. Välgjord och speglar inte bara psykiatrins utveckling också sjukhusets utveckling från att vara en liten värld i sig, med trädgårdar, köksträdgårdar, växthus, verkstäder med mera, till en lite mer modern syn på psykisk ohälsa.

Det finns mycket bild och konst skapat av de då intagna. Bland andra Augusta Strömberg som är aktuell med en utställning på Bror Hjorts museum här i stan.

En av de mer namnkunniga patienterna, han syns  näst längst ner till höger, Gustaf Fröding. Patienterna fotograferades  så klart, allihop.

I det avslutande rummet ställs en relevant fråga till  framtiden.

2024-12-06 20:22   alf109

Intressant att ta del av och som sagt jag undrar om det är bra att sätta bokstavskombinationer på allt? Dessa diagnoser kan givetvis hjälpa ibland, men jag undrar om de inte ofta även stjälper? Dels får du själv en stämpel på dig att "du inte är frisk och därmed sämre än dina kamrater" lätt att hamna utanför med olika diagnoser och dels kan du hamna i en ej självvald särbehandling. Detta följer med genom livet skulle jag tro. På "min tid" fanns också några i varje klass som kanske hade svårt att sitta still och kanske hade svårt att hänga med, eller var tysta och inbundna, eller nördiga osv. men åtminstone de jag känner kom vidare i livet utan större problem utan att få etiketter på sig.
En grupp som helt klart kommit i kläm i det "nya" tänket är de som är för sjuka för att egentligen klara sig själva i samhället, många har gått under.
/Affe

syntax 2024-12-06 21:09

Om jag förstår dig rätt, så menar du att risken finns att man etiketterar folk i onödan (bokstavskombinationer) och det mera stjälper än hjälper när man jämför med den gamla ordningen. Det finns en stor potential för att lite psykiskt svajande rättar till sig av sig självt under uppväxten.
I andra fall etiketterar man av - och svårt sjuka människor tvingas ut i ensamhet och går under.
Det andra fallet är det just det fenomenet som jag har framhållit för Gunnar tidigare: Visst kan man hitta på nya benämningar och känna sig modern och tillvänd - men dom psykiska åkommorna tenderar att förbli dom samma - dom ändra sig inte för att vi hittar på nya namn.

Svar från mombasa 2024-12-07 16:31

Diagnoser är nog i grunden rätt men det kan bli, som professionen själv uttrycker det, fråga om överdiagnostik. Det annorlunda, det avvikande är kanske just bara annorlunda och avvikande. Hur mycket ryms i normaliteten egentligen.
Och samtidigt ha två bollar i luften, för visst finns det självskadebeteenden, allmänfarliga beteenden, som inte ska negligeras. Knepiga saker det här.
/Gunnar S

2024-12-07 11:20   Lena Holm

Intressant att få se och tack för tipset om museet. Jag har inte ens varit förbi och tittat på den pampiga byggnaden fast jag jobbat så nära den i många år.
Hälsningar Lena

Svar från mombasa 2024-12-07 16:26

Tisdagar torsdagar 13-17 har de öppet. Ligger på Eva Lagervalls väg. Ibland fåår man göra senap där, i apotekshistoriska avdelningen.
/Gunnar S

2024-12-07 13:20   morgondotter

intressant hur psykiatri blir kultur, lokalerna alltså

det som kallas psykisk ohälsa
är ofta
ett eller fler symtom
på
dom uppväxtvillkor ett barn haft under sina grundläggande år

ett spädbarn föds utan annat än olika egenskaper,
en tom hjärna som kopierar omvärlden lugn eller motsägelsefulla förvirring

en otrygg omogen hjärna
i en vuxen kropp
det kallas psykisk ohälsa

grovt sagt

men alla påstår sig ha haft en lycklig barndom
inte rota i det gamla

vi ser ju hur världen ser ut idag, lyckliga barndomar skapade den
/inger

Svar från mombasa 2024-12-07 16:34

Hej. Ja det finns mycket att reflektera om när det gäller det här hörnet av livet. Vilket arv har vi i ryggäcken egentligen? Det sociala, det genetiska eller en oförutsägbar blandning av det hela. Knepiga saker det här
/Gunnar S