Kortkommandon kan vara rätt bra att ha.

På den tiden när min yrkesutövning gick ut på att bibringa kunskaper i bildbehandling och typografi var utlärandet av kortkommandon en av mina käpphästar. (Tråkigt nog delades inte min faibless för tangentbordets mysterier och möjligheter av eleverna. Kan bäst själv, liksom.)
   Och hur många av mina kollegor visste och förstod att i Word döljs ett system av arbetsbesparande kommandon, som inte bara sparar tid utan även uppkomst av tennisarmbågar och mikroskador i händer och leder. Ingen större framgång i missionen där heller. Men det kanske är fler än jag tror som använder tangentbordet. I så fall är allt bra.
   Ctrl Z, X, C och V har nog satt sig hos de flesta men hur många använder alt-kommandon i Officepaketet? Eller möjligheten att skapa egna kommandon i Adobe?

Den som håller ner alt-tangenten i Word kommer bli varse att alla kommandofält markeras med en bokstav. Tryck ner den på tangentbordet och det som fältet indikerar händer. Utan musförflyttning eller annat. Ibland kommer man in i en ny meny. Minns då att understrukna bokstäver via tangentbordet leder vidare till nya kommandon. Memorera gärna såna bokstavsramsor, till exempel alt W I 8 = dölj/visa dolda tecken. Alt-kommandon finns även i Excel och Powerpoint.

I Adobeprogrammen, här med exempel från Photoshop CS6 64bits kryllar det som bekant av kortkommandon och möjligheten att skapa egna är inte dumt. Alt-kommandon finns även där. En understruken bokstav betyder som bekant att om man håller ner alt-tangent och trycker ner den bokstavstangenten aktiveras det fältet och man kan bläddra vidare i det, så klart med piltangenterna. Att hoppa framåt mellan fält görs med tab-tangent och backa med shift+tab. Fast det där är allmängods och funkar även i Officeprogrammen samt i  de flesta webläsare.(För ett antal år sedan hade jag nöjet att diskret påpeka det för en rätt snorkig banktjänsteman som under illa dolda suckar navigerade igenom en blankett om nåt som hade lån att göra.)

Fönstret kortkommandon får man fram med alt+shift+ctrl+K. Ligger i redigera. I fallet ovan väljer jag att använda Skift+ctrl+L till exponering istället  för det i mitt fall sällan använda automatisk toning.
   Lager f7 tangent. Till visa/dölj Justering väljer jag  ctrl+shift+alt+7. Duplicera lager ctrl+J. Och så där kan man hålla på,  och gymnastisera hjärna och minne.

Och glöm föralldel inte, växla mellan aktiva program på skärmen med alt+tab eller alt+shift+tab om man vill bläddra baklänges. Växla mellan flikar i webbläsare med ctrl+tab.

Och, jo jag vet, för många är det här vardagsmat men det är väl ingen skada skedd om någon tjatar om det en gång till.
( Applemänniskor använder sina tangenter, mina exempel är i pc-miljön)

Ofrivilligt pyssel

Oförmodat och kobrasnabbt angripen av en förkylning förändrade planeringen och en Stockholmsvisit frös inne. Mary Ellen Mark på Kulturhuset pågår dessbättre januari ut, och Strömholm på Nationalmuseum också betryggande länge. Vasaris teckningar inte att förglömma. Och de där satinmatta akvarellpappren som är så sköna att teckna på skulle inhandlas... Hade rent av blivit ett besök på Tårtan. Men så icke. Det får bli en snörvelsittning framför skärm och lite pyssel med gamla bilder och negativ i stället. 

Okay Temiz, slagverkare i gruppen Sevda. 1973 kanske. Pentax Spotmatic 50mm tri-x 1600 ASA. (Bilden beskuren.)

Det svåra är att få fram någon slags trohet. Gamla inte alltför skarpa negativ, dammiga som öknar, ofta lite tråkigt exponerade. Är det möjligt att få till något, en kvalitetsförbättring? Jag är nog inte först med den frågeställningen. Och att i sammanhanget förstå filmkornet, upplevelsen av filmkorn utan att försöka återge ett korrekt historiskt korn. Och också ett korn som känns någorlunda adekvat för händelsen, situationen, berättelsen. Ungefär.
 De flesta har nog sin metod som fungerar bra. Jag gör ofta så att jag grundbearbetar bilden i CR oavsett om det är en rawfil, jpg eller tiff, ställer en kurva, grundskärper rätar upp och beskär. Öppnar bilden i PS och här är det frestande att börja pricka dammkorn och annat slitage, men det bör man vänta med tills senare i proceduren. Eventuella kontrasthöjningar, skärpemetoder som dessutom alltsom oftast tekniskt sett handlar om kontrasthöjningar de med, kommer att leda till att dammkornen återvänder.
  Eftrsom negativet redan är svartvitt så är procedurer i Silver Efex egentligen onödiga. Då måste bilden dessutom tillbaka i rgb för att fungera. 
   Jag duplicerar bilden till ett lager och lägger på oskarp mask lite mer än vad som behövs. Skapar en lagermask så att jag kan "måla" fram lite extra skärpa där det behövs. Den skärpan kan jag finjustera med lagrets opacitet eller genom att sudda bort lite effekt. När man gör den här proceduren är det så klart bra att man har lite koll på var skärpedjupet i bilden faktiskt ligger. Sen duplicerar jag lagret igen och gör högpass-täcka över-manövern. Det går att göra en lagermask på den också men oftast räcker det med att sänka opaciteten så att effekten precis tittar fram runt hörnet. Nu är det dags att pricka dammkorn och det tar en stund. I bilden ovan finns det fortfarande lite damm kvar i den nedre delen av bilden (av rent pedagogiska skäl). Därefter konverterar jag bilden till Gray Gamma 2.2 ställer in möjlig storlek och sparar som jpg. Åtminstone om bilden ska visas på skärm. Ska den eventuellt till tryck ställer jag in storleken så att den får rätt storlek uttryckt i ppi och 15% punktförstoring.
  Alternativet är, och egentligen mycket bättre, att försiktigt tvätta negativet. Repor och liknande går så klart inte att reparera. Femtio år sätter kanske sina spår.

Några tankar runt ett gatufoto

Mottagning i röntgenbussen. Harald Broander. (Ronehamn Gotland augusti 1943. Rolleiflex 1/50 f 5.6. Årets bilder-Svenska turistföreningen 1943.)

Om den här bilden är ett gatufoto eller ett dokumentärt foto är sannolikt en definitionsfråga. Bilder på människor som av en eller annan anledning står i kö är ett ganska vanligt motiv, jag tänker lite osökt på en av de mest berömda köfotografierna, MargarethBourke Whites välkända bild. Men det finns fler. Nånting speciellt med köer som motiv måste finnas. Vad berättar de om? Varför står folk i kö? Nånting ska hända, nånting fattas dem. Utsatthet, utsållning. Något gemensamt. Berättelsen ligger helt enkelt nära och tillgänglig för läsaren. Kanske är det kontexten som är ingången, en rubrik, en tydlighet i bilden, eller en polarisering som i MBW:s berömda bild.
   När Harald Broander tog bilden var kanske hans syfte att dokumentera en händelse, skärmbildsbussen i Ronehamn var väl en stor sak i sig och Roneborna har säkert gått man ur huse för att bli skärmbildade. Tuberkulosen är fortfarande en realitet i landet. Hur många här på FS har för övrigt fått sina lungor röntgade i sjukvårdens jakt på tuberkulos? Kan bildens första syfte vara att hamna i Gotlands Allehanda? Och därefter skickats in till Turistföreningens årsboksredaktion. Och där vunnit intresse, som en spegling av tillståndet i Sverige 1943.
  Men visst uppfyller bilden gatufotots regelverk. Handen på hjärtat, något mästarskott är den inte även om det går att utläsa en hel del om samhället i stort och i smått i bilden. Den är idag ett  tidsdokument. Vilket är nog så viktigt och inte är att förakta. 

Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Muu

En sanning är att allt det som syns i en bild är att betrakta som berättarkomponenter. Och frågan blir då, vad uppfattar betraktaren/mottagaren? De väsentliga bildelementen borde väl inte vara något problem men det kan finnas undanskymda, sådana som kan bli till bildens punctum. Den här bilden saknar ett punctum och det är heller inte tänkt att den ska ha nåt heller.

Men om man räknar in färgen som en berättarkomponent, och det bör man göra eftersom den faktiskt syns, så finns det ett problem. Hur receptiv är betraktaren inför en ändring av bildens färg, som i det här fallet en relativt subtil ändring. (En mjuk s-kurva med vitpunkten indragen och sänkt ett par steg, klarheten ökad och mättnaden sänkt. Plus lite grundskärpa. Allt utfört i Camera raw.) Det är alltså inte den mest förekommande justeringen om man tittar på bildflödet i våra vanligaste sociala medier. Däremot vanligare i tryckmedia. 

Som sagt, hur uppfattar betraktaren den här färgförändringen? Gissningsvis som en liten, liten irritation i den "perceptuella maggropen". Om ens det. Om man skulle be betraktaren att beskriva färgen så sätter jag min gamla keps på att utlåtandet blir "Tråkig". Möjligen dyster.
För att överhuvudtaget se vissa förändringar behöver man kunna jämföra. Antingen genom att se de olika alternativen samtidigt, eller att man så att säga, har möjliga alternativ i bakhuvudet. Alltså en viss erfarenhet och därtill hörande kunskap om hur bilder kan förändras. Och att bilder kan förändras i vissa syften. Ibland grumliga.

Ibland väljer man att gestalta verkligheten i gråskala. Väl medveten om att verkligheten är i färg. Åtminstone här ute på Kungsängarna.