Mannen med boken

Att låna titeln från en av Georg Oddners bild låter sig väl göras. Och att låta den ligga kvar som den är när den är scannad med den brunton som kan uppstå när man inverterar negativ. Och att kombon Nikon FG med ett lite glappigt Nikkor 28/3.5, en aning begynnande starr, Fomapan 400 i D76 och ett lite vinterdiffust väder ger sitt bidrag. Normalt sett brukar man rätta till, korrigera, styra upp och sånt. Men om man inte gör det utan låter det bli som det blir? Jag tycker det funkar, åtminstone i den här berättelsen. Formen är liksom versmåttet. Kompositionen är kanske grammatiken. Eller?

Om tankar vid Museo Nazionale Rom.

Den här bilden har hängt med i min ”bildkatalog” väldigt länge. Fotograferad i ett hörn av Museo Nazionale i Rom, senare  som förlaga målad, såväl som akvarell och olja. Men. Det var inte det som det skulle handla om den här gången. 
En ständig diskussion och fråga inom fotografiet är hur sparar man sina bilder för eftervärlden? Rent tekniskt, vilket är en källa till oändliga trådar på fotografiskt orienterade sociala medier. Mer sällan om varför bilder ska sparas. Är de inte geniala så som de är? Borde de då inte vara för evigt? Men nuet är nuet och framtiden är framtiden.
  Men när våra  bilder oundvikligen sjunker ner i den kollektiva glömskans ocean? För det gör de oavsett vilka tekniska lösningar, avancerade lagringssystem eller vad det vara månde. Och när gör de det? Betydligt snabbare än vad vi kan och vill tro. Bilderna, berättelserna är inte eviga. Låt vara att tematik och genre kan hjälpa bilderna vidare, en liten stund i alla fall. Eller var det inte Kristina Lugn som skrev något om ”att så länge du minns mig är jag inte död”. Och så är det kanske med bilder också.
Det finns nåt slags bäst-före-datum på bilder också.
Vissa bilder håller längre i det allmänna medvetandet. Prova gärna att räkna upp tio-tjugo bilder som du med säkerhet kan tro håller i ett par hundra år. Och då menar jag inte det tekniska sparandet av själva bilden, utan bildens berättelse, tilltal, angelägenhet. Jag har mina kandidater till ”the Hall of Fame”.

I ett hörn av Museo Nazionales trädgård. Alla antika skulpturer är kanske inte något att spara på. Nån gång kommer tidpunkten då bilden saknar betydelse. Det finns helt enkelt de som är bättre, skulle man kunna säga. Förfallet, nästan som på en gammal bilskrot om man gillar metaforen. Jag gillar bilden. På nåt sätt.

(Nikon F.  28/3,5 Plus-X. )

Inget mörker utan ljus

(Eller inget ljus utan mörker? Eller inga bilder utan ett mörkrum? Om än ett digitalt sådant. Eller att i denna mörka tid finns ändå ljus. Och att kulturen överlever. Och att vi snart blir vaccinerade, och Trump försvinner ut i mörkret. Och andra tankar klockan 04.15.)

Rensar 2019 och 2020 års hämtningsmappar för ny säkerhetskopiering. Inte så mycket konsertbilder men den här från en konsert på Konstmuseet. Goran Kajfes Tropiques  med Christer Bothén på basklarinett var en mäktig musikstund. Lyhörd improvisationsmusik brukar det heta.
Och en del oskärpa i bild som sig bör.

Men alltså, hur oskarpt får det va?

är en replik jag överhörde på Fotografiska för nåt år sedan eller så. Jag ska inte avslöja vilken fotograf det rörde sig om men jag kan gå i god för att vederbörande kan prestera knasterskärpa om så önskas.
Men nu gick mina tankar till Martin Bogren och ”August Songs”. För om vi bortser ifrån att det här är ett poetiskt, sammansatt och mycket skickligt genomfört projekt så dyker naturligtvis frågan upp. Hur oskarpt får det va egentligen? Signaturen vän av ordning.
Ja, det får väl vara hur oskarpt som helst. Men frågan är, den fråga som kan tänkas engagera en kader av fritidsfotografer, hur oskarpt får det vara med en fotografisk heder i behåll. Ja, om man betänker att det är lika svårt att åstadkomma bra oskärpa som  bra skärpa finns det i varje fall inget som kan ifrågasätta handaskickligheten i oskärpa. Och i en digital värld, hur gör man då? Att skapa bra oskärpa är nämligen inget man snyter ut i brådrasket. Om man inte har ett riktigt risigt objektiv tillhands vill säga. Eller en leksakskamera. Men att skapa oskärpa så att säga i efterhand är en grannlaga uppgift.
Jag fick anledning att plocka ut Martin Bogrens Lowlands ur bokhyllan. En liten fin volym med mycket poetisk känsla, tycker jag. Och läste i samma veva ett reportage i den norska fototidskriften Fotografi om just Bogren och hans projekt ”August Songs”. Där oskärpan är en viktig och nästan nödvändig berättarkomponent. En intressant aspekt på det hela är att i Bogrens bilder får oskärpa ett absolut egenvärde, den kan läsas som inte bara ett tonfall utan till och med som ett eget språk. Titta gärna på länken här nedan.

https://youtu.be/glhrLRhVV8E

(En kuling från NNV härjade på morgonen. Vi ligger i lä. En bild från morgonturen och sen hem i värmen och mixtra i datorn. Det gick åt tre oskärpemetoder och en plug-in för att åstadkomma bilden. Det hade förmodligen varit mer rätt och riktigt att göra bilden analogt. En tanke väcks att mycket oskärpa inte är helt överens med Sölvesborgsdoktrinen den heller.)

Apropos skärpa och ett lite annorlunda sätt att förhålla oss till tekniken.

Jag är tecknare och fotograf. När jag tecknar har jag ett flertal parametrar att förhålla mig till. Om jag Exempelvis väljer ett papper (Steinbach 250gr) med satinyta och hyfsat hårda blyertsstift HB eller kanske ner till 2B och ser till att de är ordentligt vässade (antagligen använder jag i stället min stiftpenna 0,5mm) kan jag teckna mig fram till små detaljer och vad som i fotografikretsar kan uppfattas som skärpa. Väljer jag i stället ett papper med lite mer gräng (varför inte Caslon lanaquarelle 250gr eller möjligen ett Fabriano om det finns nåt kvar på lagret) och mjukare bredare stift kommer det att resultera i ett lite mer ”oskarpt” intryck. Jag har alltså möjlighet att skapa bilder med olika uttryck. Jag kan driva det till sin spets och teckna med en 0,1mm Rotring på bestruket papper, då snackar vi helt plötsligt om kontrast. Så det finns olika möjligheter att skapa olika uttryck i linje och svärta.
Men i fotografi verkar bara skarpaste tuschpenna och hårdbestruket papper vara det enda som gäller. Vilket naturligtvis är lite trist eftersom det finns så många fler uttryckssätt i fotografi. Men det är klart,  man säljer inga nya kameror på oskärpa.

(Ni som funderar på vad en Rotring är eller Steinbach och Caslon  är så är det tecknarbegrepp liksom lite grann som HP5, Plus-X, Rodinal,D76, Fomapan med mera.)

(Bild: Greenwich Village. D300 24-75mm. Intensivt rådbråkad och oskärpad. Eller lite som grängat papper, stift mellan 3B och 6B.)