Tankar runt AI

Nu är vi inne i augusti och i min värld står årshjulet och väger. Om en vecka rullar vi in i den mörkljumma delen av augusti med kräftmörker och nattliga bad i viken. Sen kommer september med sin klarhet som i skärgården också innebär ett väder och makroklimat som ligger ett par veckor efter inlandet. Det fotograferas inte särskilt mycket. Bilderna är redan gjorda. Men här sitter Bo S och lirar lite förstrött och kameran greppas intuitivt. Utan all önskad kontroll över rådande ljusförhållande.

Jag läser Per-Erik Åströms blogg med ett fint porträtt av Moustafa Jano. Och ai-generad bild av nämnda konstnär. Det är en bild som sätter igång en tanke och fundering runt just det ai-genererade. Och det ska sägas först som sist; Moustafa Jano är kristallklar med att bilderna är ai-genererade. Ai som ett verktyg och palett helt enkelt. Det innebär också att tolkningen och läsningen av bilden, bilderna överlåts till läsaren-betraktaren ( en tydlig by-line i bildens underkant). Ett sympatiskt förhållande till sändare-mottagare-cykeln.
   Moustafas Janos ai-bilder är ofta präglade av en romantisk grundton inte långt från 1800-talets pictorialism. Den bilden jag vill studera närmare är den här (se länk).
Att bilden inte är dokumentär förstås ganska snabbt och Moustafa har, och utnyttjar rättigheten att utrycka sig poetiskt. Poesi har inga krav på sig att vara korrekt, naturalistisk eller ens rimlig. Men vore det inte bra om vi ändå tittade igenom bilden och söker bildens denotationer. Det finns ett antal denotationer som inte skulle fungera i ett realistiskt seende, men kom ihåg! De här bilden är poesi, inget annat.
   En anmärkningsvärt vacker kvinna i en klänning som associerar till ett mode från tiden före 1900,  med ett upprört hav i bakgrunden, håret blåser åt vänster, regnet drar åt höger., vågskummet drar åt vänster, men märkligt nog endast intill det som skulle kunna uppfattas som ett flytetyg. Taggtråden som är en fundamental del i bilden verkar att ha gått av, vilket kan vara en viktig pusselbit i en berättelse om frihet (?) men är samtidigt anmärkningsvärd tjock vilket kan utläsas av greppet i kvinnans vänsterhand. Fågelsiluetterna är påtagligt lika varandra. 
   Och frågan kommer naturligt, kan denna bild vara möjlig att åstadkomma fotografiskt? Nä, det blir nog svårt. Men, kom ihåg, den här bilden är poesi. Eftersom sändaren, Moustafa överlåter läsningen-tolkningen till oss, mottagare-läsare är det upp till oss att förstå bilden. Vad syftar den med hjälp av sina denotativa objekt till? Att det finns en hel del konnotation till flykt, i båtar är nog ganska säkert. Och att det ärt en poetisk reflektion runt Moustafas egen flykt från Syrien. Och det faktum att det som i all poetisk skildring finns gott om utrymme för allmänna konnotationer likväl som för privata.
   Jag ser Moustafa Janos bilder som ett tecken på att det går att utnyttja AI-genererade bilder med ett ärligt och uppriktigt uppsåt.

Om fyrkanten och varför den är så bra

Dagen börjar med en fotosafari i närområdet. Arbetet med att driva fram och sätta ut aklejaplantor förra året har gett resultat. Det är ymnigt förekommande, särskilt under hagtornet som nu precis blommat över. (bild för uppmärksamhet som det heter)

Mer om typografi.
En skriven text består så klart inte bara av bokstäver utan lika mycket av mellanrum, det som finns mellan tecknen, och de flesta mellanrummen har fyrkanten som byggsten. En fyrkant, är idag ett kvadratiskt tomrum lika högt som typsnittets grad. I gamla tider var fyrkanten lika med käglet, alltså från baslinje till baslinje. Sätter man texten i 10p så är det alltså en kvadrat som är 3,528 mm bred och hög. Men vi blandar inte in millimeter här. (I typografi är basen 12 och inte 2 som i binära system.)
    En helfyrkant passar bra som ett styckeindrag. En halvfyrkant lika bred som ett tankstreck (pratminus säger typografen) och ett pratminus är ett tecken som övriga tecken har ett stipulerat mellanrum runt sig, dikterat av typsnittsformgivarens kerningstabell. 

   När man sätter en  replik, som de facto är ett nytt stycke, med direkt anföring är det vanligt att man först sätter ett fyrkantsindrag och därefter pratminus. Om man inkluderar tecknens inneboende avstånd (kerningstabellen) blir indraget, eller det ljusrum som skapas onödigt långt och är repliken såpass kort att om nästa rad i repliken är utgångsrad och rentav avstavad blir det en glugg, ett ställe där texten släpper igenom ögats vandring till raden under. Fyrkanten kan också delas upp i mindre delar, en halvfyrkant motsvarar alltså  ett pratminus, en sjättedels fyrkant passar bra för att i bland skapa bra mellanrum (se ovan). Inte minst är fyrkanter och delar därav ganska bra hjälpmedel om man behöver korrigera en rad med olyckliga avstavningar. Och glöm inte bort de osynliga tecknen, jag har markerat dem i exemplet härovan. Har man dem aktiverade förstår man ganska snabbt var felen finns.  Sånt här kan såklart ses och uppfattas som petitesser, och är kanske det, men det finns ändå en vilja och tanke att göra läsningen så jämn och behaglig som det bara kan. (Här söker jag efter en fattbar metafor från de fotografiska disciplinerna.)
    För det är kanske så att de här småttigheterna ger läsningen det flyt som läsning behöver och lite extra därutöver. Som en filmsorts särskilda korn eller omfång. Något extra som ligger framför en på upplevelsens väg. Något mer än nivelleringen.
För den som tycker det här verkar intressant kan jag rekommendera https://boktypografen.se/category/typsnitt/. Bra och tillgänglig  fast på en punkt har han fel, tycker jag, men det tar vi nån annan gång.

Lite mer om typografi och vad en baslinje kan vara bra för.

I typografi talar man ofta om linjering. Att text och bilder är så placerade att underkanter, sidor, x-höjder^∗ med mera linjerar med varandra. Att det finns en grid eller raster av linjer som så att säga knuffar grejerna rätt. Baslinjer helt enkelt, nog så viktiga. Idag i desktopmiljö är baslinje i praktiken samma sak som kägel eller radavståndet. Så en typgrad på 10 punkter får då lämpligen en baslinje på 12 punkter. Själv föredrar jag att sätta brödtext i 9 punkter och 11,5 punkters baslinje om det är en antikva vill säga. Jag använder nästan alltid Adobe Garamond som är ett opentype-typsnitt och har därigenom alla tänkbara typvarianter inbakade i fonten. Riktig kursiv, kapitäler, gemena siffror och annat typografiskt smågodis. Janson är en annan medievalantikva med rötter i renässansens typografi som också är trevlig att arbeta med. Man hittar sina favoriter, ungefär som med  fotopapper.
   Rubriker, mellanrubriker, styckeingångar och bildtexter sätter jag ofta i sanserifen Helvetica, Max Miedingers typsnitt från 1955, världens mest använda typsnitt faktiskt. I löpande text fungerar det däremot mindre bra, det har slutna former i flera tecken, s,g,e bland annat. Typsnitt med öppna former lämpar sig bättre i sådana fall (bokstäverna ska liksom öppna ”munnen” mot nästkommande tecken). Ett bra öppet typsnitt är Gill, ritat av den engelske bokkonstnären Eric Gill framför allt verksam under det tidiga nittonhundratalet. Trist nog, för typografin, Eric Gill har nu mest gått till historien som en person med  sällsynt liberal syn på pedofili och allmänt erotiskt förhållande till den trängre familjekretsen. Synd på ett bra typsnitt som flera organisationer slutat använda sen Eric Gills eskapader blev kända för några år sedan. En liten parentes bara.

   Det finns två andra välanvända typsnitt att uppmärksamma. Times och Futura. Två typsnitt som trots sina uppenbara kvaliteter blivit lite missuppfattade i sin användning och historiska rötter. Times, sedermera Times New Roman blev Microsoft Words standardantikva, men med kännedom om hur ett standardiserat A4-dokument med radlängd bortåt hundra tecken ser ut, och Stanley Morrisons uppdrag och intention var, nämligen att skapa ett nytt typsnitt för tidningen Times som skulle klara av den nya tekniken rotationspressar med dessas krav hur tryckfärg och pappersbana interagerar, och att dagstidningar sätts med smalspalt, sällan mer än 45-50 tecken kan man förstå att Morrisons tankar inte klaffar helt och hållet med Microsofts.
   Vad gäller Futura, ritat av Paul Renner och introducerat i Bauhaus 1928 har kommit att bli synonymt med stil, klass och modern sparsmakad elegans ritades när den tyska Bauhausskolan var som mest sprittande med typografiska experiment som i dåtidens typografiska värld nog betraktades som halsbrytande.

x-höjd är avståndet mellan baslinjen som tecknet står på och en tänkt linje i höjd med gemena x. Avståndet mellan baslinjer styrs av hur höga uppstaplarna är, och hur långt nedstaplarna sticker ner. det ska finnas tillräckligt med utrymme så att nedstapel inte krokar i uppstapel på nästkommande rad och lite till, så att ögat kan särskilja raderna och få en bekväm och ostörd retur till raden under. Med baslinjen som hjälp kan man linjera bilder på ett snyggt sätt i uppslaget. Men det tar jag nästa gång.

Mellan hägg och syrén och lite typografi

Nattens regn sköljde undan häggmispelns moln av vita kronblad. Gökärten blommar och vi skördar skogslök som vi steker i olivolja och strör lite flingsalt över. Allting blir gott om man gör på det viset, det verkar vara tv-kockarnas mantra. Och helt apropos, läser jag inte ett inlägg och en tråd om det där med koldioxiden som livets gas på Facebook. Vad missade skolans NO-ämnen? Fotosyntesens  alla komponenter må vara komplicerat men grundförståelsen borde vara enkel. Och var tog Elsa Widding vägen? Sånt kan man tänka när ”Den blomstertid nu kommer” är bokstavligt och bedövande smärtsamt. (Och att en solig dag kan tillbringas inomhus med såpskurning av golv. Med lite korsdrag torkar golven snabbt.)

Men nu ska det handla om hur man kan tänka om hur man sätter text på en sida eller ett uppslag i en bok. Nån därute som funderar på att göra en fotobok kanske. Bilderna är säkert inga problem med men texthanteringen kan kanske vara hjälpt av några råd. Jag börjar med sidans format. Satsytan placeras så att marginalerna, sidhuvud och fot ”knuffar in satsytan i formatet. Då tänker man optisk mittpunkt. (Den som vill utnyttja tankar om gyllene snittet är inte helt fel ute men hur det förhåller sig är i detta exempel överkurs. Och hur ska man då tänka runt texten, som oftast är oundviklig även i bilderböcker och följaktligen fotoböcker?
   En rad bör hålla sig inom 60-70 tecken, inklusive blanksteg. Att den ska göra det har med läsförståelsen att göra. Det blir då såpass långa rader att läsaren förstår innebörden i en rad och kan koppla samman den med nästkommande rad och att radens längd kan uppfattas av ögat utan att behöva flacka från start till radslut. Ögat ska också med lätthet kunna vandra från rad till rad. Därför behöver avståndet mellan raderna vara tillräckligt stort, dock inte för stort, så att ögat obehindrat hittar tillbaka till vänstermarginalen och nästkommande rad. Radavståndet som också kallas för kägel kan varieras men bör helst vara 120% av typgraden. Typens grad är måttet på bokstavstecknets höjd uttryckt i punkter. En punkt är 0,3528mm (picapunkt) eller 0,376mm (didotpunkt som numera inte används i sättning). Så praktiskt uttryckt, en text satt i 10p behöver ett kägel på 12p eller tio på tolv som man uttrycker det. Återkommer till det i nästa blogg.

Ett ganska vanligt misstag är att använda för stora tecken i tron att det blir mer lättläst på det viset. Office Word-normen använder 12 punkter som standard oavsett typsnitt. Radlängden är dessutom över nittio tecken, oftast mer. Men det här är en kontorsnorm som utgår från A4-formatet. Det skulle faktiskt gå att krympa en sådan sidas text till tio punkter och få luftigare marginaler och samtidigt också krympa radlängden. Prova den som vill.

Slutligen den här gången; rak vänsterkant, rak vänster och höger, utsluten som det heter kan man fundera över. Textintensiva publikationer sätts gärna med utsluten text (eng. justified) medans en fotobok med färre och kortare texter kanske hellre sätts vänsterställt. Vill man sätta text i tvåspalt väljer man utsluten. Bildtexter sätter man för övrigt gärna högerställt så att högerkanten linjerar med bildens högerkant.
Fortsättning följer. 

Om bokform

Inte så mycket foto i det här bloggavsnittet. Men kanske lite grann om visuellt uttryck. På nåt sätt…En liten spoiler; det kommer nog  att handla en del om böcker och bokform framöver.

I min bokhylla har jag den här boken. Obsolet är bara förnamnet. Akke Kumliens ”Bokstav och ande”.

Akke Kumlien var en person  som hade väldig koll på det mesta vad gäller typografi och konst. Tråkigt nog inte alltid helt träffsäkert.  I oljemåleriets materiallära som sakkkunnig vid Konsthögskolan lutade han sig lite för mycket på källor som, i Europas trettiotal, och i detta fall inte med hänsyftning på trettiotalets politiska utveckling, i alla lägen inte borde setts som helt tillförlitliga. Hans syn på typografi och bokform var nog redan då aningen  daterad, eller obsolet för att använda ett vackert ord. En människa som levde utfrån sig själv, med bestämda uppfattningar om det mesta, men i alla stunder inte helt genomtänkta och ödmjuka. Kumlien var en sällsynt avart av de magnifika och då den lågmälda varianten. Men, nog är det ändå en intressant läsning. Boken är satt med ett av Kumliens egna typsnitt, cochin (utt. Kåschäng) ett rätt snyggt typsnitt om ni frågar mig. Alldeles oavsett det gemena kursiva d:et son har en alldeles speciell knorr ( så speciell att cochin blev en reklambyråernas favorit några år i tidigt tvåtusental.) Mitt exemplar av boken, utgiven 1948  på Norstedts förlag hittade jag på en loppis. Den lite mindre upplagan som är tryckt på lumppapper. Det visste inte loppishandlaren, därav priset.

Som sagt, det ska handla lite grann om bokform framöver, sannolikt interfolierat med naturbetraktelser i sann Barthels skärgårdsanda. Får se vilken bäring på fotografi det här kan ha.