Om bokform
Inte så mycket foto i det här bloggavsnittet. Men kanske lite grann om visuellt uttryck. På nåt sätt…En liten spoiler; det kommer nog att handla en del om böcker och bokform framöver.
I min bokhylla har jag den här boken. Obsolet är bara förnamnet. Akke Kumliens ”Bokstav och ande”.
Akke Kumlien var en person som hade väldig koll på det mesta vad gäller typografi och konst. Tråkigt nog inte alltid helt träffsäkert. I oljemåleriets materiallära som sakkkunnig vid Konsthögskolan lutade han sig lite för mycket på källor som, i Europas trettiotal, och i detta fall inte med hänsyftning på trettiotalets politiska utveckling, i alla lägen inte borde setts som helt tillförlitliga. Hans syn på typografi och bokform var nog redan då aningen daterad, eller obsolet för att använda ett vackert ord. En människa som levde utfrån sig själv, med bestämda uppfattningar om det mesta, men i alla stunder inte helt genomtänkta och ödmjuka. Kumlien var en sällsynt avart av de magnifika och då den lågmälda varianten. Men, nog är det ändå en intressant läsning. Boken är satt med ett av Kumliens egna typsnitt, cochin (utt. Kåschäng) ett rätt snyggt typsnitt om ni frågar mig. Alldeles oavsett det gemena kursiva d:et son har en alldeles speciell knorr ( så speciell att cochin blev en reklambyråernas favorit några år i tidigt tvåtusental.) Mitt exemplar av boken, utgiven 1948 på Norstedts förlag hittade jag på en loppis. Den lite mindre upplagan som är tryckt på lumppapper. Det visste inte loppishandlaren, därav priset.
Som sagt, det ska handla lite grann om bokform framöver, sannolikt interfolierat med naturbetraktelser i sann Barthels skärgårdsanda. Får se vilken bäring på fotografi det här kan ha.
/Gunnar S
Dan Wolgers fick ju fria händer för omslaget 1992 - och utnyttjade detta till att sätta sitt eget namn och telefonnummer i stor stil över hela framsidan! Sen fick han nog inga fler uppdrag där....