Strömming a la Mediterranée

 För inte så många år sedan hade jag ett säkert strömmingsställe i Blidösundet, Stockholms skärgård. Jag kunde oftast placera ekan med millimeterprecision med hjälp av tre enslinjer. Och drog strömming. Alltid. Säkert som snus eller amen i kyrkan. Men nu är lite annorlunda tider. Det händer något i Östersjön och Bottenhavet. Strömming får man handla på ICA. Och den är dessutom fångad i Västerhavet. alltså sill, i microformat. Det som händer har inte så mycket med skarvar eller sälar att göra är min tro. Huvudorsaken ligger nog på andra mindre smickrande plan.
   Men så här gör jag. Ett kilo strömming. Saften av en citron, två kanske tre vitlöksklyftor, en duktig knippa timjan, ett par nypor koreansk chili. Generöst med olivolja och salt så klart. Marinera i en timme eller mer. Grilla på het grill. Strössla med nyskördad persilja. Servera omedelbart på eller med ett bra knäckebröd, efter smak och lynne. Själv brukar jag oftast Sandströms roslagsbröd av äriltyp. Se till att gästerna har en välutvecklad hunger innan.

Bon appetit!

(Det här borde bli blogg nummer 500. Värt att fira kanske. Och bilden är inte från Blidösundet men väl från Lambskär  i ytterkanten av Svartlögafjärden. Hårddiskarnas bildminnen är det man ska leva på nu några månader framåt.)

Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.

Ai oli-dags.

En god skörd i år. Det mesta har gått som det ska med lökarna. Annat har vuxit överdrivet mycket. Mycket bladmassa, mycket snack och lite verkstad i spenaten om man så säger.
 Ibland läser jag om att bilder kan ha urfrätta ljusdagrar. Det var också ett återkommande moment i kursen Fotografisk bild. Att träna eleverna i att se tekniska detaljer i sina bilder för att därigenom göra bildernas berättelser starkare, trovärdigare och mer övertygande. Men vad är egentligen urfrätta bilder? I de bästa stunder är det egentligen inget annat än de partier i synfältet som bländar ögat. Men i bilden är det partier som har 255 i alla kanalerna. Och den ljusheten är det knappast någon som blir bländad. En väldigt ljus himmel uppfattas som regel av ögat som vit, även om den inte är det om man mäter RGB-värdena. Helst vill vi exponera bilden som om vi ligger precis på gränsen. Eller efterbearbeta. Med histogrammets hjälp och med kurvan som verktyg. Så mycket mer behövs knappast.
Den som vill kan fortsätta resonemanget, är bildens urfrätta dagrar motiverade? Tillför de bildens berättelse något?) 

och nu får det bli lite matfotografi

Matfoto ska helst fotograferas med ett kort skärpedjup och gärna med ett ganska mjukt ljus och en mjuk behandling i mörkrum och bearbetning. Först ut med det i Sverige var väl Nina Östman (Ericson) och boken om Rosendals trädgårdar. Om det var hon som skapade trenden eller om hon befann sig i något slags skede låter jag vara osagt.
Nu har jag fotograferat i hårt ljus, dock med en diffusionskärm men skärpedjupet är rätt långt.
Det blir blomkål i ugn med olivolja, lite panko som garnering på slutet. Auberginer grillade i ugnen. Morötter stekta tillsammans med citronskivor och lite honung. Förvånansvärt gott.

Av basilikan  blir det så klart en pesto. Jag brukar använda rostade solrosfrön och en vällagrad svenskost i stället för parmesan. Lite persilja också.

Det enkla köket. Det enkla livet. Som borde vara tillgängligt för alla och envar.

Närmare gatufoto än så här var inte möjligt

 ...en dag som denna. Men gullviva och vitsippa är passerad, Grand final för dem. Nu är den där tiden med midsommarblomster, humleblomster, gökärt och de övriga sju som i sinom ska läggas under huvudkuddar. Och den nästan flyktigaste av alla, hundkexet. Dikesblomman, de vita skyarna som diskret lägger tonen av försommar här i skärgården och annorstädes.

Och så mycket mer gatufoto än så blev det inte. Det är väldigt svårt att åstadkomma om man inte ha en stad till hands. Parkeringen utanför den lokala lanthandeln saknar all den dramatik GF bör rymma. Särskilt i, som det numera heter, i dessa tider. Vilket får mig att notera att just det uttrycket är ett sånt där Noa-ord. En omskrivning för något som inte ska nämnas vid namn. Som Gråben för vargen till exempel.

Men man kan också fylla sina dagar med att krypa runt i vegetationen med ett macro. Ramslöken blommar som finast just nu. Och den är fortfarande primör och används i vårt kök i alla möjliga recept.