Baskerville. Inte hunden. Lite mer typografi och nördnivå.

I sånt som sorterar under begreppet ovidkommande kunskaper hör nog identifieringen av typsnitt hemma. Och vem behöver kunna skilja på en medievalantikva, en vertikalantikva eller en transantikva? Mina mediaelever, en gång i tiden tyckte i alla fall att det var onödig kunskap, ej värd att vare sig bekymra, eller ödsla kraft på. Och så kan säkert vara.
   John Baskerville (1706–1775) är inte bara känd för typsnittet Baskerville, som fått många uttolkningar sen det första gången 1756 satte sitt avtryck på ett pappersark. Och inte vilket pappersark som helst. John Baskerville utvecklade metoden att glätta pappret med varma järn, ungefär som när man stryker en skjorta. En sammanpressning av pappersfibrerna, ett aningen blankare papper som naturligt nog mötte trycktypen på ett nytt och annolunda sätt än det gängse förekommande lumppappret. Det fanns utrymme för mer exakthet. Typsnittskärarens alla små finesser kunde nu även nu ses av läsaren. 
   Och vad är nu speciellt med Baskerville, typsnittet alltså? (Det finns naturligt nog ett antal uttolkningar av det ursprungliga typsnittet.) Baskerville känns särskilt igen på två saker. Svansen på versala Q. Nu är versalt q milt uttryckt sällsynt i texter men gemena g har en typisk underögla som i Baskerville är öppen, bildar liksom nåt som ser ut som en liten släng. Gissa varför man benämner såna här g för glasögon-g. Men Baskerville är ganska brett, tar mer plats än till exempel Times. Färre ord per rad helt enkelt. Och bägge räknas till familjen transantikvor, alltså formmässigt nånstans mellan medievalantikvor och vertikalantikvor. En familj som lånar lite form och egenskaper från de bägge nämnda. Och det är väl här nånstans som medieeleven hoppade av tåget så att säga. Fast svårt att förstå är det inte. Häng på. Medievalantikvor har förhållandet tunn linje och tjockare linje diagonalt orienterat i Adobes Garamond inte så accentuerad men syns tydligt i gemena e. Den formegenskapen bidrar till att bokstäverna liksom rullar framåt. De har inte så stor skillnad i bredd i linjetjocklek vilket ytterligare förstärker den jämna läsriktningen. Garamond, uppkallat efter den parisiske stämpelskäraren Claude Garamond, han som lade grunden för ett otal medievalantikvor, alla stammande från ursprungstypsnittet. (Garamonduttolkningarna och alla andra är en källa för ett otal bloggar, och där hamnar vi lite väl långt från fotografi, typografisk överkurs kanske.)

Vertikalantikvorna, de strama eleganterna (här exemplifierat med Bodoni) är det sena sjuttonhundratalet, tidigt artonhundratal. Nyklassicism, empire och Giambattista Bodoni, formgivaren, megastjärnan från Parma. Känns igen från nutidens design och modepress. Vogue, Harpers Bazaar, Vanity Fair med flera. Älsklingstypsnittet, ofta i ohelig allians med Futura, den där strama sanserifen från tyska Bauhaus.
    Times som liksom Baskerville räknas som transantikvor, alltså typsnitt som lånar ur bägge familjerna, verikal och medieval.
  Och är vi nu nere på detaljnivå, titta på Jansons gemena a, den lilla knaggen på överdelen som associerar till kalligrafi, när en bredpenna tvärt byter riktning. (Om Jansons historia kan den som vill fördjupa sig här.)

Stilla dagar.

Det händer då och då att kvällarna blir varma och sydvästen mojnar. Då kan det, om andan faller på bli en tur ut till skären och en middag på klipporna som häromdan. Bekymmersfritt. 
   En geolog kan nog pricka in mineralet som meandrar vackert i hällarna.

Nu faller ett ihållande regn, vinden vrider på ost och det varnas för kuling. Båtarna är förtöjda som de ska med spring där det behövs. Det är ganska skönt i mörkret på ateljéverandan. Och osköna nyheter från Frankrike och valet där.

Fuji Xpro2 23/1.4 som råkar sitta påskruvad. Och kameran på fickan.

Mellanrubriker, hur gör man del2

 Det finns kanske en och annan som sitter med en äldre version av Adobe Design Standard 6 eller möjligen ännu tidigare. Och kanske drar sig för att gå in i InDesign eller Illustrator. Lite hög tröskel kanske och i alla lägen inte helt enkelt att förstå. Med all rätt, är man van vid att bilder alltid är uppbyggda av pixlar och den mesta texten görs i Word kan vektoriserade bilder och layoutprogram kännas främmande.
   En del fotobokstjänster exempelvis Blurb tar emot tryckbara pdf skapade i InDesign (eller QuarkXpress). Med lite typografiskt knowhow kan sådana produktioner ge ett lite mer proffsigt intryck. Nu startar så klart en sån produktion inte med att man sätter mellanrubriker, eller skapar olika styckeformat, men det är en del i arbetsprocessen. Och också att skapa ett arbetsflöde med förinställningar och inte minst, användbara kortkommandon. (Nåt man har stor nytta av i Photoshop med flera program.)

Att göra en mellanrubrik.
Efter att bestämt sig för det typografiska uttrycket, val av brödtypsnitt, rubriker, bildtexter, by-lines med mera infogar man en text i dokumentet. Markera brödtext och använd ditt valda typsnitt i den grad och med det radavstånd du tänkt dig. (Ställ in samma värde i inställningar ctrl+K rubriken stödraster. I mitt exempel 15 punkter.)
   I fönstret styckeformat (f11) högerklickar du på blädderlistan längst upp till höger och väljer nytt. Om markören står i det stycke du vill ställa in känner programmet av innehållet och ”fyller” så att säga i allt. Men kontrollera ändå att allt stämmer. Du ser i bilden härnedan att det finns två styckeformat, bröd u (bröd utan indrag) och bröd med (indrag).Man döper själv styckeformaten till något passande. I inställningarna , en diger lista att gå igenom men det mesta kan man hoppa över, skapar man ett av styckeformaten och passar på att skapa ett kortkommando (Viktigt, siffran ska vara från det numeriska tangentbordet.). Det andra styckeformatet för bröd skapar man baserat på det första men gör ett undantag, i det här fallet själva indraget, och ge det ett adekvat kortkommando. Kom ihåg att brödet alltid ska vara låst till baslinjen.
   Mellanrubrik som du ser i bilden är blåmarkerat och alltså det som gäller i det stycke markören för tillfället står i. I fönstret tecken ctrl+T ser du att i valrutan längst ner till vänster står det -13 pkt.  Mellanrubriken ska inte vara låst till baslinjen. Om värdet i rutan i det här fallet vore -15 vilar mellanrubriken på baslinjen så man ändrar värdet till -13 vilket ger en skillnad på -2, alltså en förskjutning motsvarande 2 punkter. Här gör man ett styckeformat, med kortkommando och relevant namn. Plustecknet till. höger om namnet indikerar att det finns en åsidosättning av styckeformatet, alltså något i det lilla stycket som inte stämmer med formatet ( i det här fallet en liten grej jag var tvungen att göra för att det skulle bli en visningsbar bild i den här bloggen).
  Intressant? Det finns förstås mängder och pyssel med inställningar och grejer att tänka på. Men allt är logiskt. Programmet följer snällt de typografiska konventioner, idéer och annat som du matar in. Om den typografiska konventionen säger att punktlista ska göras högerställd med röd stjärna i stället för punkt och inte låst till baslinje, eller vad du nu hittar på så gör programmet det. Bra va?

Så var det mötet på morgonens löprunda. Det är som vi bägge säger och tänker: V f-n glor ru på? Kameran i fickan.

Mellanrubriker, viktigare än man tror.

Lite mer för fotoboksproducentens fromma. När man sätter en text vill man gärna att ett nytt stycke ska synas. Ett nytt stycke är ju inte bara en paus, det kan också vara tankens ändrade riktning. ( En punkt är ett andetag, ett nyttt stycke är lika med att man lägger om benen i läsfotöljen. En mellanrubrik är något mer. En rubrik eller nytt kapitel är lika med att koka en kanna te eller en kopp kaffe.
    Fotoböcker har dock sällan såpass långa och omfattande sjok av text att sådana excesser behövs.
Men tankarna runt sättning av mellanrubriker kan kanske på något sätt belysa typograferingens djupaste tanke och avsikt. Att  skapa luft i tiden.
  (För den som arbetar med Word är förvalda format ingen nyhet. Och att Word tycks välja formatföljden per automatik är nog inte  alltid uppenbart.)
Exemplet här nedan är hämtat från boken Anna Danielsson ”En gruvans by” (ISBN 978-91-527-8822-6), en bokproduktion som jag arbetade med i höstas.
    Den övergripande formen i det här arbetet är att  grundrytmen är ett kapitel inleds med en bild och rubrik på vänstersidan av uppslaget. Högersida har en bild över minst en tredjedel av satsytan. Texten inleds med anfang (Jag brukar ofta sätta anfangen i det korresponderande sanseriftypsnittet, men av lathet skedde så inte här.) 

 Ett nytt stycke bör typografiskt innebära ny rad med ett indrag lika med samma bredd som typgraden (även om jag och många andra sätter bredden som käglets höjd, radavståndet.) Ibland gör  man en blankrad, därför att pausen ska vara lite längre, eller för att manusförfattaren önskar så. Efter blankrad ska det inte vara indrag inte heller om ett nytt stycke hamnar högst upp på sida eller i spalt. Om nu manusförfattaren lägger in en mellanrubrik bör den behandlas på följande vis. Detta för att mellanrubriken (mellis) inte ska ligga som ett lock på efterföljande stycke som det vore om mellisen ligger låst i samma baslinjeraster som övrig text.  Så här gör man. När man lagt in mellisen i texten markerar man den och i fönstret styckeformat ändrar man baslinjeförskjutningen till ett minusvärde, två snäpp brukar räcka. ( Nu arbetar jag med Adobe Indesign, samma gäller i Quark Express, för de som oförmodat jobbar i det programmet.)
   Man skapar naturligtvis egna styckeformat för dessa laborationer. Jag har själv ett antal kombinationer av styckeformat som jag tycker passar för olika publikationer. Rubrik, mellis, stycke, bröd, bildtext, noter och kanske några till. Min standard är idag: Adobe Garamond i brödet, för att den är en Open Type och ger mig tillgång till lite extra godis, ligaturer, gemena siffror, en och annan dekorativ. Till rubriker, bildtexter väljer jag Helvetica i lite olika varianter. I överenskommelsen med författaren låg att bildtexter skulle göras tydliga. Därför ligger det ett radavstånd mellan bild och brödtext, vilket kan tyckas vara mycket, men det finns en läsbarhetsaspekt i det också. Kolumntitel och pagina på vänstersidan, endast pagina på höger.
   Janson text är annars min favorit, gärna som även här i kombination med Helvetica, som med ett flertal varianter, täcker mitt behov.  
   Ett rubriktypsnitt som jag gillar är Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons. Amerikanskt med lite energi på nåt sätt. Funkar bra ihop med Baskerville. Jag har skapat mallar för det också, men har tråkigt nog sällan anledning att nyttja den.

Nostalgi, att drabbas.

Det händer, oftast överrumplande, nostalgia. En förströdd bläddring i Amèens Seglarhamnar på ostkusten. Nött, delvis gulnad, med en eller annan anteckning i marginalen. Långt före GPS och andra hjälpmedel. Men samtidigt en svidande nostalgi. Det som är gjort är mer än det som ska göras. Tiden liksom.

Arbetar i sommarateljén. Nåt ska det bli. Och, trot den som vill, men alla klotter har en parallell i fotografiet. Precis som en enkel skiss behöver inte alltid ett fotografi vara enbart en avbildning. Det finns mer i bilder. En tolkning.  En stundens iakttagelse.

Blidö annandag midsommar 2024. Kameran, den i fickan.