Om flitighet, och elakhet.

Soliga dagar sätter jag mig gärna på huk och följer, tror jag, humlors och andra insekters arbete i växtligheten. Det börjar i salvian och följs snabbt av timjan. Sen kommer isop och oregano straxt efterföljd av citronmelissen och vinterkyndeln. Här finns det nektar för många veckors idogt arbete.
   Det finns något vänligt, empatiskt över humlor och bin när de klättrar omkring bland blomstänglarna. Som det ofta gör i naturen. Visserligen såg jag en parasitstekel bära iväg med nån slags larv alldeles nyss, elakt kanske men elakheter finns inte i naturen. Elakhet fordrar en moral och naturens moral är kanske bara; låt det gå vidare.
   Och att naturen tar vad den behöver. Inget mer.

NIkon D800 och Nikkor 55mm makro. Manuellt fotograferande svarar inte helt upp till dagens krav på knasterskärpa.

Kortkommandon kan vara rätt bra att ha.

På den tiden när min yrkesutövning gick ut på att bibringa kunskaper i bildbehandling och typografi var utlärandet av kortkommandon en av mina käpphästar. (Tråkigt nog delades inte min faibless för tangentbordets mysterier och möjligheter av eleverna. Kan bäst själv, liksom.)
   Och hur många av mina kollegor visste och förstod att i Word döljs ett system av arbetsbesparande kommandon, som inte bara sparar tid utan även uppkomst av tennisarmbågar och mikroskador i händer och leder. Ingen större framgång i missionen där heller. Men det kanske är fler än jag tror som använder tangentbordet. I så fall är allt bra.
   Ctrl Z, X, C och V har nog satt sig hos de flesta men hur många använder alt-kommandon i Officepaketet? Eller möjligheten att skapa egna kommandon i Adobe?

Den som håller ner alt-tangenten i Word kommer bli varse att alla kommandofält markeras med en bokstav. Tryck ner den på tangentbordet och det som fältet indikerar händer. Utan musförflyttning eller annat. Ibland kommer man in i en ny meny. Minns då att understrukna bokstäver via tangentbordet leder vidare till nya kommandon. Memorera gärna såna bokstavsramsor, till exempel alt W I 8 = dölj/visa dolda tecken. Alt-kommandon finns även i Excel och Powerpoint.

I Adobeprogrammen, här med exempel från Photoshop CS6 64bits kryllar det som bekant av kortkommandon och möjligheten att skapa egna är inte dumt. Alt-kommandon finns även där. En understruken bokstav betyder som bekant att om man håller ner alt-tangent och trycker ner den bokstavstangenten aktiveras det fältet och man kan bläddra vidare i det, så klart med piltangenterna. Att hoppa framåt mellan fält görs med tab-tangent och backa med shift+tab. Fast det där är allmängods och funkar även i Officeprogrammen samt i  de flesta webläsare.(För ett antal år sedan hade jag nöjet att diskret påpeka det för en rätt snorkig banktjänsteman som under illa dolda suckar navigerade igenom en blankett om nåt som hade lån att göra.)

Fönstret kortkommandon får man fram med alt+shift+ctrl+K. Ligger i redigera. I fallet ovan väljer jag att använda Skift+ctrl+L till exponering istället  för det i mitt fall sällan använda automatisk toning.
   Lager f7 tangent. Till visa/dölj Justering väljer jag  ctrl+shift+alt+7. Duplicera lager ctrl+J. Och så där kan man hålla på,  och gymnastisera hjärna och minne.

Och glöm föralldel inte, växla mellan aktiva program på skärmen med alt+tab eller alt+shift+tab om man vill bläddra baklänges. Växla mellan flikar i webbläsare med ctrl+tab.

Och, jo jag vet, för många är det här vardagsmat men det är väl ingen skada skedd om någon tjatar om det en gång till.
( Applemänniskor använder sina tangenter, mina exempel är i pc-miljön)

Naturfoto

Beskrivningen av naturen om den nu är litterär i olika former eller i form av bild är väl lika gammal som den tänkande människan själv.  Vi lever i naturen, åtminstone tills för nåt hundratal år sedan.
Lascaux, eller den egyptiska målningen ni vet, den med den  jagande prinsen i papyrusvassen med klart identifierbara fåglar men samtidigt en demonstration i den tidens värdeperspektiv, den lilla slavinnan mellan benen på huvudpersonen. Dürers grästuva eller haren.  Linné med lärjungar. Bruno Liljefors, Harry Martinsson och så vidare. Eller Thoreau-Walden Pond, Isaac Walton-The complete angler och annat som står i min bokhylla, Lord Grey of Fallodon- the charm of birds inte att förglömma. Och alla andra naturbeskrivare och uttolkare som kantat mitt litterära sökandes väg. Glömde jag Gunnar Brusewitz…Och då är inte bildmakarna nämnda. Målare, tecknare, fotografer. Känns det igen? Hur vi urbana moderna männniskor väver in oss i natur. Men skriver vi poem i Harry Marinssons efterföljd? Mer sällan. Noveller, musikstycken? Njäe. Måleri i akvarell och oljefärg? Mer ofta. Fotografi? Jodå, här har vi beskrivningen av natur och dess skönhet i allt. Den demokratiska tillåtande metoden att återge sin längtan. 
   Men hur gestaltar sig den? Knasterskärpa. Stort dynamiskt omfång.Två faktorer som lägger en av ribborna för naturfoto i tvåtusentalets första fjärdedel. Exotismen inte att förglömma. Eller fotografiet i naturen som en bedrift. Fotografiet som ett förtäckt bevis på en beundransvärd prestation. 

Dagens drama. En ung korsnäbb tar närkontakt med ett fönster. Placeras i rabatt med lite vatten i ett teskedsmått. Vingarna verkar ok men sämre med benen. (Korsnäbbar ser jag sällan men finns följaktligen i närområdet.) Utgången känns oviss men efter ett par timmar har den spottat upp sig lite och blir provocerad med en våt tops i näbben. Gillas inte. Hen får ligga kvar men är borta framåt eftermiddagen. Kameran i fickan.
   

Kvaddad

På eftermiddagen ligger det en död bålgeting i ateljéfönstret. Bålgetingar är stora saker, man känner faktiskt vikten när man försiktigt lyfter den. Den har liksom krupit ihop i fosterställning som att hon på något sätt värjer sig. Hon är en, låt vara steril arbetare, getingar, humlor och bin  är matriarkat, en mycket  vanlig samhällsordning på jorden. Och jag undrar vad som hänt mer än det faktum att du förirrat dig in i den här inglasade dödsfällan vilket jag tycker är mycket tråkigt. 
   Bålgetingar anses vara snälla nyttodjur och när det brummar runt i trädgården associerar man gärna till  golden retreivers lufsande runt, lite planlöst så där. Vänligt och lite självupptaget sökande efter godbitar. 

Krolllijorna som blommar just nu har den där tunga kamferliknande doften som fotografiskt nog kan översättas till aningen underexponerat, kort skärpedjup med påtaglig oskärpa både här och där. D800 55mm macro, ett ”analogt” objektiv. Idag fotograferar man macro och skapar stackade bilder, med högsta möjliga tekniska kvalitet som kan göra en kamerafabrikant överlycklig. Det är väl inget fel med det perfekta, men missar man ändå inte lite av en poetisk dimension.
   

Analogt, digitalt, filmsimulering…

(och, inte minst Sesambild-metoden, anden i flaskan eller AI som det också kallas.) Ämnen dyker upp med rätt jämna mellanrum om analogt vs digitalt, och det mesta handlar nog om personliga preferenser, om argument för att uppdatera sin utrustning eller kanske rent av en fotografisk nyfikenhet. Det förnuftiga tänket är så klart att gå all in i det digitala. Det finns ingen kvalitativ anledning att inte göra det. Digitalt fotografi och dess teknik passerade den analoga gränsen för femton tjugo år sedan. Så varför hålla kvar vid det analoga? Och svaren på det torde bli högst individuella. Men att det finns en teknisk nyfikenhet, och ett intresse för sånt som passerat bäst-före-datum är nog den fundamentala kryddan. Sålunda äger jag en moped av märket Ciao eller Yashica om den vore en kamera. Den tar mig från punkt A till punkt B på ett i huvudsak tryggt och smidigt sätt. Naturligtvis vore det roligare att åka till ICA med en Puch Dakota eller en Crescent "raketarslet" den som jag så länge hett eftertraktat och som väcker beundran. På samma sätt tar min Yashica, om jag nu ägt någon, fullt tillfredställande bilder. Men en Leica väcker mer beundran.

Taffeln är bruten. Vi njöt av en av döttrarnas canelloni, kreativt byggd av färska lasagneplattor. Vinet som jag valde i en urplockad vinkällare var inte på topp. Lite för mustigt för att gifta sig med ricotta och spenat. Och vi diskuterar AI och alla tänkbara applikationer av det. Bild, musik, litteratur. Tentamina. Hjälpmedel i jobbet. Nån slags samstämmighet? Kanske ett i något nyktert betraktningssätt. Svärsonen gör en AI-musik på min hustru och trädgård. Musikaliskt nånstans i trakten av  Melodifestivalens bottensegment. Vad är det som saknas? Kanske någon form av kontrapunkt eller de där moll7-ackorden, ett dim-ackord som förädlar, eller irriterar det förväntade. 

Olika typer av fysiskt arbete (  Nu  ska det sägas att barngenerationen var synnerligen involverade i bärande och pusslande med Ölandstenarna.)

Vi ser en serie på Netflix "Tom Ripley", en svartvit historia bokstavligt, filmad, eller konverterad till svartvitt vem vet. Men det som slår en efter trettio sekunder är att om man är ute efter en femtiotals svartvitkänsla så är man alldeles oavsett väldigt långt därifrån.
 Bildutsnitt, klippning, klipphastighet, allt talar om 2020-tal. Och det är kanske meningen. Modern film med en modern syn på det där med svartvitt. 
   Så alla svartvita nostalgiker, det är inte bara korn och kontrast som gäller. Skicka en tanke till utsnitt, skärpedjup också. Och vad vi vill berätta.

Full stop. Over and out. För den här gången.