Baskerville. Inte hunden. Lite mer typografi och nördnivå.
I sånt som sorterar under begreppet ovidkommande kunskaper hör nog identifieringen av typsnitt hemma. Och vem behöver kunna skilja på en medievalantikva, en vertikalantikva eller en transantikva? Mina mediaelever, en gång i tiden tyckte i alla fall att det var onödig kunskap, ej värd att vare sig bekymra, eller ödsla kraft på. Och så kan säkert vara.
John Baskerville (1706–1775) är inte bara känd för typsnittet Baskerville, som fått många uttolkningar sen det första gången 1756 satte sitt avtryck på ett pappersark. Och inte vilket pappersark som helst. John Baskerville utvecklade metoden att glätta pappret med varma järn, ungefär som när man stryker en skjorta. En sammanpressning av pappersfibrerna, ett aningen blankare papper som naturligt nog mötte trycktypen på ett nytt och annolunda sätt än det gängse förekommande lumppappret. Det fanns utrymme för mer exakthet. Typsnittskärarens alla små finesser kunde nu även nu ses av läsaren.
Och vad är nu speciellt med Baskerville, typsnittet alltså? (Det finns naturligt nog ett antal uttolkningar av det ursprungliga typsnittet.) Baskerville känns särskilt igen på två saker. Svansen på versala Q. Nu är versalt q milt uttryckt sällsynt i texter men gemena g har en typisk underögla som i Baskerville är öppen, bildar liksom nåt som ser ut som en liten släng. Gissa varför man benämner såna här g för glasögon-g. Men Baskerville är ganska brett, tar mer plats än till exempel Times. Färre ord per rad helt enkelt. Och bägge räknas till familjen transantikvor, alltså formmässigt nånstans mellan medievalantikvor och vertikalantikvor. En familj som lånar lite form och egenskaper från de bägge nämnda. Och det är väl här nånstans som medieeleven hoppade av tåget så att säga. Fast svårt att förstå är det inte. Häng på. Medievalantikvor har förhållandet tunn linje och tjockare linje diagonalt orienterat i Adobes Garamond inte så accentuerad men syns tydligt i gemena e. Den formegenskapen bidrar till att bokstäverna liksom rullar framåt. De har inte så stor skillnad i bredd i linjetjocklek vilket ytterligare förstärker den jämna läsriktningen. Garamond, uppkallat efter den parisiske stämpelskäraren Claude Garamond, han som lade grunden för ett otal medievalantikvor, alla stammande från ursprungstypsnittet. (Garamonduttolkningarna och alla andra är en källa för ett otal bloggar, och där hamnar vi lite väl långt från fotografi, typografisk överkurs kanske.)
Vertikalantikvorna, de strama eleganterna (här exemplifierat med Bodoni) är det sena sjuttonhundratalet, tidigt artonhundratal. Nyklassicism, empire och Giambattista Bodoni, formgivaren, megastjärnan från Parma. Känns igen från nutidens design och modepress. Vogue, Harpers Bazaar, Vanity Fair med flera. Älsklingstypsnittet, ofta i ohelig allians med Futura, den där strama sanserifen från tyska Bauhaus.
Times som liksom Baskerville räknas som transantikvor, alltså typsnitt som lånar ur bägge familjerna, verikal och medieval.
Och är vi nu nere på detaljnivå, titta på Jansons gemena a, den lilla knaggen på överdelen som associerar till kalligrafi, när en bredpenna tvärt byter riktning. (Om Jansons historia kan den som vill fördjupa sig här.)
g'nas lilla spröt har jag aldrig lagt märke till förut
den ena ser ut som en ledsen hund
tack vare din blogg kommer jag att se detta med typsnitt på ett nytt sätt
jag har hittat mitt egna i den mängd som finns
ha en fin dag
/inger
Ha det gott
/Gunnar S
Allt gott
Ha det gott
/Gunnar S