Naturfoto

Beskrivningen av naturen om den nu är litterär i olika former eller i form av bild är väl lika gammal som den tänkande människan själv.  Vi lever i naturen, åtminstone tills för nåt hundratal år sedan.
Lascaux, eller den egyptiska målningen ni vet, den med den  jagande prinsen i papyrusvassen med klart identifierbara fåglar men samtidigt en demonstration i den tidens värdeperspektiv, den lilla slavinnan mellan benen på huvudpersonen. Dürers grästuva eller haren.  Linné med lärjungar. Bruno Liljefors, Harry Martinsson och så vidare. Eller Thoreau-Walden Pond, Isaac Walton-The complete angler och annat som står i min bokhylla, Lord Grey of Fallodon- the charm of birds inte att förglömma. Och alla andra naturbeskrivare och uttolkare som kantat mitt litterära sökandes väg. Glömde jag Gunnar Brusewitz…Och då är inte bildmakarna nämnda. Målare, tecknare, fotografer. Känns det igen? Hur vi urbana moderna männniskor väver in oss i natur. Men skriver vi poem i Harry Marinssons efterföljd? Mer sällan. Noveller, musikstycken? Njäe. Måleri i akvarell och oljefärg? Mer ofta. Fotografi? Jodå, här har vi beskrivningen av natur och dess skönhet i allt. Den demokratiska tillåtande metoden att återge sin längtan. 
   Men hur gestaltar sig den? Knasterskärpa. Stort dynamiskt omfång.Två faktorer som lägger en av ribborna för naturfoto i tvåtusentalets första fjärdedel. Exotismen inte att förglömma. Eller fotografiet i naturen som en bedrift. Fotografiet som ett förtäckt bevis på en beundransvärd prestation. 

Dagens drama. En ung korsnäbb tar närkontakt med ett fönster. Placeras i rabatt med lite vatten i ett teskedsmått. Vingarna verkar ok men sämre med benen. (Korsnäbbar ser jag sällan men finns följaktligen i närområdet.) Utgången känns oviss men efter ett par timmar har den spottat upp sig lite och blir provocerad med en våt tops i näbben. Gillas inte. Hen får ligga kvar men är borta framåt eftermiddagen. Kameran i fickan.
   

2024-07-10 10:53   Lena Holm

Historiskt har beskrivandet av naturen i de flesta fall bara gjorts av människor som varit tillräckligt förmögna eller på något annat sätt haft andra som ställt maten på bordet och gett dem tak över huvudet, alltså väldigt få. Det enda ställe där det finns totempålar, som ju beskriver både familjehistoria och närheten till djuren/naturen, är nordamerikas norra västkust. Där fanns det mat i överflöd, en otrolig rikedom för dem. Då hade man tid att smycka sina hus och sin omgivning med denna konst, som ju bara multnade bort med tiden. Idag kan alla med en mobiltelefon fotografera och det finns otroliga mängder beskrivningar av naturen, som publiceras digitalt och kan beskådas av alla.
Korsnäbben ser lite tilltufsad ut men många småfåglar som varit på fönstret brukar ju piggna till om de får ligga på en skyddad plats ett tag.
Hälsningar Lena

Svar från mombasa 2024-07-10 19:52

Hej. Det där med totemdjur och så kallade naturfolks symbiotiska förhållande till naturen och djuren är väldigt intressant. Den danske konsthistorien Rudolf Broby-Johansen tar upp den tanken. Han utvecklar resonemanget om den fysioplastiska återgivningen visavi den ideoplastiska just som en skillnad mellan de som lever av vad naturen ger och de som börjat odla. Naturbeskrivning som de besuttnas nöje är nog väldigt sann.
När jag skriver om foto som sättet att nalkas berättandet gör jag det med de senaste reklaminslagen på FB, om Topaz algoritmstyrda skärpeverktyg som bakgrund. Nånstans där blir skärpan nästintill övernaturlig. Men det är nog ämne för ytterligare bloggar i framtiden.
Ha det gott på semestern
/Gunnar S