Bernt Rosengren, Tina Turner och minnet av ljud

Bernt Rosengren har gått ur tiden. En av de stora. Saxofonist och jazzmusiker. Jag missade en av hans sista spelningar. Han hade, trots ålderns höst, tydligen klivit upp och lirat skjortan av allt och alla.

  I mina negativpärmar finns en bild på Bernt. Inget att yvas över, men ljussättningen på Uppsala Musikforums scen nån gång i tidigt sjuttiotal var inte ”top of the hill om man så säger. Och Tri-X lite småslarvigt framkallad gjorde inte saken bättre. Milt sagt dammig, ja man kan nog ha många synpunkter på det fotografiska. Men jag äger en bild i alla fall. Bilden som ett stöd för minnet.
  Och Tina Turner har också gått ur tiden. Med lite mer buller och bång än Bernt. Bra dokumentär på SVTplay. Vi som såg Ike and Tina Turner i Stockholm 1972. Lite minns man. 
 Och våra ljudminnen, apropos musik. Hur många minns ljudet av att sätta in ett kasettband i en kasettbandspelare och sedan trycka på play. Eller det än mer subtila ljudet av att plocka ut, sätta in en minikasett i telefonsvarare? Och andra ljudminnen. Som det distinkta ljudet när nålen går in i spåret på en LP-skiva, fwump. 
   Och doftminnena. Men det är en annan historia.

(Bilden tagen med en Pentax spotmatic, lite oklart vilket objektiv. Tri-X D76)

Vindkraftverk, ett par grejer att ha i minnet

Om havsbaserad vindkraft finns det en hel del åsikter. De flesta handlar om att de stör utsikten.
  1. Eftersom jordytan kröker sig, jorden är som bekant rund, kommer en större del av vindkraftverket hamna under horisonten. Den som utbildat sig till befälhavare i sjöfart är säkert införstådd i de tabeller man kan använda just för sådana beräkningar.
2. Saker och ting blir ser ut att bli mindre ju längre bort de är. Nåt som varje fotograf känner till. Saker långt borta krymper inte bara på höjden utan även på bredden. Trehundra meter på höjden, hur mycket i synfältet blir det på tre mils avstånd, för att inte tala om bredden på ett vindkraftverk? (En entusiastisk fotograf kan nog översätta detta till bågsekunder.)
3. Om nu vindkraftverk placeras  30 kilometer från kusten,  och då med tanke på sikt över hav. Vid mycket god sikt räknar man med 30- 40 kilometers sikt. Men alla dagar har inte mycket god sikt. 
4. Observatören måste vara på rätt plats. Och vid rätt tidpunkt. Vindkraft i Östersjön utanför Stockholms skärgård kan  möjligen ses från Tärnskären i Stockholms skärgård, fast där är inte så många observatörer,  eller från Trouville på Sandhamn. Där bor det för övrigt rätt få personer, undantaget ett fåtal välbeställda sommarhusinnehavare.  Förutsatt att sikten är på topp, alltså.
  Nu ska man så klart inte förringa själva vetskapen om att det står en hord med vindkraftverk bortom horisonten. Den kan ju vara nog så störande…
   Tankar som dök upp när jag körde båten från Nisses brygga till hemmabryggan och lät blicken svepa styrbord. (Hemmavid har ett av grågåsparen  fått ällingar. Tre stycken. Sötfaktor 5. Men naturligtvis ingen kamera tillhands. 
(Nu kan det också invändas i att den här bloggtexten inte handlar särskilt mycket om fotografi, men mer om optik och hur vi ser och upplever saker vilket är nog så betydelsefullt för fotografi.)

  Nikon F Photomic gör sin tjänst och jag överlistar den rätt basalt utformade ljusmätningen. Old school om man säger. 

Vardagsliv

Det regnar halva dagen, välbehövligt. Sitter inne, läser tidningar och nyheter. Nu ska det ta fart med vindkraft. Är det inte lite granna fascinerande att höra högste ministern med entusiasm deklarera beslutet. Samme minister och regering blott för några månader sedan angav en helt annan inställning. Det är sånt man funderar över. Och plockar med bilder och en massa administration som blivit liggande, ja, ni känner igen det. 
Plockar lite grönt nere vid bryggan, kajp heter det på gotländska men vi säger skogslök. Den är som finast nu. Hacka ner i en sallad eller stek den snabbt i lite olivolja och strössla över lite flingsalt. Gott till det mesta.

Herr och fru nötskrika har under veckan börjat bygga bo i skorstenen. Ingen ansökan om bygglov. Jag röker ut dem. Resolut. Sen klättrar jag upp och plockar ner bygget. Jag får en känsla av att det här kan utvecklas till ett ställningskrig...

Dagarna på Gotland

Ett besök på Gotland och gamla vänner i Ljugarn varje vår har blivit en tradition. Många små vandringar blir det, som onsdagens till Herrvik från Grogarnsberget. Lågvattnet i Östersjön avslöjar den här klippan, inte så fast förankrad i jordskorpan som man skulle kunna tro.

I Herrvik blir det ett högst oplanerat besök i Herrviks motormuseum. En sån där inrättning som skapats av lokala entusiaster. Och här handlar det om råoljemotorer eller tändkulemotorer, ni vet de där som dunkar så tryggt och hemtrevligt. Nördar kallar de sig själva. Vi får en guidad visning även om museet inte har öppnat för säsongen ännu.

Fem entusiaster och kan man låta bli en gruppbild. I bakgrunden syns den enormt stora Atlas Polar K34M, en fyrcylindrig maskin där enbart svänghjulet väger sex ton. Kommer ni förbi Herrvik ska ni besöka det här stället. Det här med intresset för obsoleta ting, råoljemotorer eller analoga kameror, det är väl liksom samma.

På Gotlandsfärjan

Lugnt på båten.