Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Nybekant och gammal bekant

Vi tog en sväng ner till huvudstaden för den obligatoriska vårsalongen på Liljevalchs. Vi, min nye bekanting Uno och jag var ense om att det nog var en rätt tam salong. Inget som direkt ruskade om om man så säger. Harald Lyths retrospektiv var desto mer engagerande. Vilket vi var överens om.  Och att Gert Wingård ritat ett sällsynt välfungerande utställningsrum i den nya tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall. Superbt ljus och ytor som lyfter fram konsten. Tänk en fotoutställning där, jojo.

( En liten läcker detalj är avsaknaden av sparksockel. Istället ett avstånd mellan golv och vägg som bildar den avgränsande linjen. Jo, det finns säkert särskilda dammsugarmunstycken för det också.)

Om ny bildteknik

Hörde härom natten att det lär finnas en nyinrättad nivå i helvetet för såna som Putin och Lavrov. Exakt hur den är utformat är inte klart i skrivande stund. Men trevligt är det inte.
     Något som det här kriget har visat är bildens makt och inte minst fotografiet. Och tekniksprånget sen senaste gången kriget stod i Europa. Det är ett fotografi nästan i realtid och det är inte bara det yrkesverksamma utan lika mycket ögonvittnens smartphone-bildvärld. Och ständigt övervakande satelliter som finkammar krigskådeplatserna med meterprecision. Bevis till bevis läggs. Samtidigt som bildens trovärdighet mer och mer ifrågasätts. Sanning eller fake? Tekniken medger mycket. Kunskapen om att läsa bilder är viktigare än någonsin.

Och Putins lakejer som ljuger och förnekar som hästar travar. Att de bara orkar. Eller kanske, har de något val. För vad svider mest för de självutnämnt magnifika annat än att förlora ansiktet, att stå med neddragna byxor. Att eventuellt bli hängd uppochner i en lyktstolpe, som Mussolini. Fast sådana tankar föresvävar nog inte de magnifika. Eller?

En akvarell av den skicklige akvarellmålaren Lars Holm. Bilden som är i formatet  120x150 cm ungefär är en samling fiktiva kartor. Känns på något egendomligt sätt aktuell.

Covidsysselsättning

I karantän och en släng av covid. Och inte mycket fotograferande just nu. Men det blir andra bilder. Exakt vart det är på väg är mer oklart. Att kameran fungerat som skissblock är i alla fall klart och mycket användbart.
Kanske dags för lite mer måleri. Det var ett tag sedan. Det går väl så där, lite seg i pallet som man ibland uttrycker det.Och det är lite svårt att hålla sinnet på rätt spår när tankarna mer än ofta är i nyhetsrapporterna.