Hej. Det är nog ingen som har protesterat just mot Sara-Vide E. Min fråga är av mer allmängiltig karaktär. Och min erfarenhet av konst och bilddebatt är att uttolkarna av folklig smak framför allt hittas i den blå med liten dragning åt brunhet färgade planhalvan. Och får man då makt att bestämma över bibliotek, konstinstitutioner med mera är risken överhängande att värderingar som svenskhet, folkgemenskap och liknande får styra. Tendensen finns och har visats sig i en del sydsvenska kommuner. Det fria ordet är inte så fritt som man kan tro.
Men utställningen på Kulturhuset är sevärd. Man kan se Tuija Lindström också, fram till 28 augusti.
/Gunnar S

Lite intressant att du klassar och etiketterar kommentarer som inte är gjorda. Förstår jag dig rätt har du två färdiga boxar som du sorterar kommentarer i, den ena den socialkonservativa blå med brun dragning, den andra för de moderna, framåtblickande och ”riktiga” kommentarerna. Världen uppdelad i två halvor från början redan, den rätta och den felaktiga. För mig är både konsten och världen komplex, men det finns många nutida exempel på personer och länder som delar in världen och människorna på ditt sätt.

Förnuftig kommentar där, Björn.

Att jag skulle klassa och etikettera kommentarer som inte är gjorda, det resonemanget förstår jag inte. Inte heller att jag sorterar i två block. Det har jag inte ens nämnt. Men, som Fredrik Eriksson antyder längre ner i tråden, höger och vänster har inte så stor betydelse nu längre. åtminstone inte i kulturfrågor.
Jag tror med en viss evidens att kommuner, regioner etc. som har en blåbrun majoritet har lättare att fatta för konst och kultur negativa beslut. Det grundar jag på två saker, dels SD:s avsaknad av kulturpolitiskt program ( Det närmaste är ligger under punkten Sammanhållningspolitik om man tittar i partiets program.) men också som förfäktas av moderat politik klassisk nyliberal kultursyn där konst och kultur enbart är en marknad. Det andra att intresse och förståelse för bildkonst, däri inbegripet fotografisk bild, är blygsam på flera sätt, inte minst just i den värdekonservativa politiken.
Kulturfrågorna har hamnat i en position mellan något som uttolkar ”folkets röst och smak” och en motpol som ibland skälls för vänster men tycks vara något helt annat. Bengt Björkbom har varit inne på det här lite tidigare i sin blogg angående diskussionen om dokumentär film.
Det här är ett problem för det fria ordet, och kanske allra mest för det tillitsfulla samtalet, bildsamtal som prövar och undersöker.
Så om jag skriver om min oro för den blåbruna kultursynen måste jag då också påpeka dess motpol. Likt de är minsann lika goda kålsupare. Har jag stött på tanken tidigare?
Lite fotogen i brasan skadar aldrig.
Ha det gott
/Gunnar S

Gunnar, det är inte långsökt att tro när man läser ditt inlägg att det kanske fanns någon politiker som i verkliga livet har gett uttryck för att förhindra att en konstnär som Sara-Vide Ericson så jag förstår Björns frågor.

Jag försökte förkovra mig gällande den nuvarande debatten och vad exempelvis SD tycker om saker och ting. Jag fann främst kritik som gick ut på att skattemedel för utsmyckning av det offentliga rummet kanske inte bör läggas på (alltför?) utmanande och provocerande konst. Och om man värnar om vad "folkets röst och smak" representerar så är det förmodligen knappast smala och utmanande konstverk som befolkningen i gemen vill ha (och betala för). Det är nog snarare ett slags kulturelit som får sin vilja fram. Är det demokratiskt? Gärna elitism inom konst men tvinga inte folk att betala för det mot sin vilja. Det är min uppfattning.

Jag är i princip helt emot censur men menar att när det gäller det offentliga rummet så behövs det nog vissa begränsningar även om man som medborgare inte har rätt att inte bli sårad eller upprörd över nåt man ser. Nivån eller ribban får som i vanlig ordning läggas nånstans på ett förnuftigt och demokratiskt sätt.

Angående det fria ordet så innebär ju inte utövandet av det att man automatiskt har rätt till en publik eller ens att en röst blir hörd. En hel del konstnärer får pröjs av det offentliga för konst som aldrig skulle ha burit sig kommersiellt. Och för de som uppskattar denna smala konst är det rätt att det finns ett skattefinansierat maskineri som i praktiken endast är till för ett fåtal människor (konstnären och den fåtaliga publiken)? Det känns inte riktigt rättvist för mig. Givetvis finns det undantag där offentliga satsningar på utställningar blivit mäkta populära men skulle de inte ha kunnat köras i privat regi egentligen?

Och med hänvisning till din andra kommentars fiktiva utställning som jag skulle tänkas göra av gatufoton från England i Sverige så är det väl inte omöjligt att tänka sig att det finns nåt privat galleri som man kan övertyga eller kanske en pub eller ett kafé som kan tänkas ställa ut mina bilder. Folkligare än så kan det väl inte bli? :-)

När så jag håller på att avsluta denna kommentar så inser jag att jag själv ju uppskattar konst i det offentliga och gratis inträdde till statliga museer som alltihop finansierats av skattebetalarna. Men, det betyder fortfarande inte att det är en moraliskt oproblematisk finansieringslösning. Det bästa lösningen är väl kanske att se till att det finns ett grundläggande basalt utbud av offentligt finansierad kultur men att om man vill ha nåt mer så får man betala för det med sina surt förvärvade slantar. Som för det mesta annat.

Mvh
Fredrik

Hej Fredrik och Björn. Jag får antagligen finslipa mina metaforiska uttryck. Jobbar på det.
Vad gäller vad SD tycker om konst, citat SvD apropos en för några år sedan rätt högljudd bilddebatt: ”Sverigedemokraterna vill få bort bilder på kvinnor med mens – så kallad ”menskonst” – från det offentliga rummet och ersätta med konst som främjar det ”svenska kulturarvet” och ”nationens sammanhållning”, rapporterar SVT Nyheter”. Kan det sägas tydligare. Begreppet menskonst myntades av SD-talesmän. Samtidigt är ju mens något högst naturligt och en del av väldigt många kvinnors vardag. Och som en tidsbegränsad bildkommentar i Stockholms tunnelbana kan man undra över reaktionen. Den värdekonservativa nationalismen är annars mest intresserad av den konst som skapades runt förra seklet, det svenska friluftsmåleriet och nationalromantiken. Översätter man det till fotografi så talar vi om pictorialismen och bilder som ligger ljusår från till exempel ett påträngande gatufoto vågar jag påstå.
Jag ser helst ett fritt och tillitsfullt samtal både med bild och text. Och att utbildning, läs skola, förbereder eleverna på en tillvaro där man kan bli generad eller stött i kanten. Men det är ytterligt sällan någon blir kränkt i ordets rätta bemärkelse. Och vad man tål att se. Vi matas med mord, dråp alla möjliga hemskheter, dessutom ofta som underhållande spel, inte sällan med unga människor som målgrupp. Blir man då upprörd över lite mensblod så, ja…
Om det där med offentligt finansierad konst visavi kommersiellt finansierad vill jag återkomma till någon gång. Jag satt en gång med i panelen i en debatt arrangerad av moderata studenter tillsammans med en representant för teater och scenkonst, Linus Thunström för övrigt. Min roll var att så sakligt som möjligt försöka förklara poängen med att vi har en av det allmänna finansierad kultur. Jag var inte framgångsrik. Och tänkte tanken på hemvägen att detta beror sannolikt på att moderata studenter inte har en susning om hur bild, musik, teater och annat blir till. Om vikten av att bevara kultur. Om vikten av att ha kultur tillgänglig som inspiration för nya kulturutövare. Om att kulturen har ett värde i sig. Och att jag inte citerade Winston Churchill :-)
Jovisst finns det en privat möjlighet och en pub eller ett café är kanske en rimligare, måttfullare utställningsyta för dig och mig, men blotta tanken att någon av ideologiska skäl stängt en plats för samtal får mig att rysa.
Poängen med offentligt finansierad konst är väl just att den blir tillgänglig. Att den blir avdramatiserad, en tanke som slog mig för många år sedan när jag besökte Oslo och Nasjionalgalleriet. Gratis. Inte spektakulärt, men som ett bibliotek där man kunde slinka in och titta på en tavla eller några stycken som man gillar. Och komma tillbaks en vecka senare och se nåt nytt. Sånt är bra, även för en fotograf.
Kulturhusets utställningar är inte gratis (men pensionärer går in lite billigare).
/Gunnar S

Ordet menskonst (oavsett ursprung – kunde ej hitta att det var SD som myntade det) är får du väl erkänna ändå rätt slagkraftigt i debatten. Personligen störs jag inte av att se den konsten (de exempel jag fann i pressen) annat än irritation över att skattepengar har använts på den. Och jag hade känt likadant om det hade rört sig om mäns "spermakonst" om det nu fanns något sånt. Friluftsmåleri och nationalromantik är jag inget större fan av (bara lite och om det är engelskt! ;-) och jag ogillar faktiskt tanken om att politiker skall bestämma hur konst ska utformas – och därför ogillar jag tanken att politiker ens ska ha nåt att bestämma över vad gäller kulturinvesteringar. Det borde folket få göra via sina plånböcker. Men där är vi inte och då tycker jag att politikerna kan vara fega och köpa in oförarglig offentlig konst.

Angående din panelerfarenhet – kan det inte vara så att dina argument faktiskt inte räckte till i debatten, att du kanske hade fel? Jag tror att det är farligt att avhumanisera sin motståndare genom att påstå att inte har en susning om skapande av konst. Tror att det är farligt och polariserande. Precis om att vänstern skulle ha något slags monopol på att kunna skapa konst och kultur. Det påminner mig om något otroligt korkat som Martin Parr hävde ur sig i Magnums online-kurs om gatufoto: "You’ve got to be interested in people, you’ve got to like people, I think. It’s impossible to really have a right-wing photo journalist. They just don’t really exist. You’ve got to have some empathy with the subject matter you’re photographing". Det lär inte förvåna dig att jag står högerut på den politiska skalan men jag gillar människor och har lätt att känna empati. Har nästan lust att bli fotojournalist för visa herr Parr hur fel han har.

Och slutligen, vad gäller tillgänglighet av konst, så har väl varenda unge idag tillgång till Internet och det fantastiska utbud som finns där. Det är som jag ser det inte lika viktigt för det offentliga att tillhandahålla ett kulturutbud som det en gång i tiden var. Kultur är klart viktigt men för kommuner och andra delar av staten som tampas med budgetar för att ta hand om gamla och ge vård och dylikt så kan jag tycka att det är okej att kultursatsningar får stryka på foten. Det finns så mycket kultur i dagens samhälle ändå.

Tycker du förtydligar det ännu mer i fortsatta kommentarer. Blåbrun resp inte blåbrun, under eller över ribban. Blåbrun är ett typiskt havtorn.

Hej Björn. Inte säker på att jag förstår din användning av ordet havtorn här. Läste på att det är ett taggig växt. Finns det något mer att tolka in i en sån jämförelse? Genuint intresserad. Tack på förhand.

Hej Fredrik, alla "datamaskiner" lever sitt eget liv, själv skrev jag hatord :-)

Ha ha. Ja, det händer ju ibland.

Hej igen. Mina spontana tankar vid ett besök på en utställning berör uppenbarligen. Och det är väl i grunden bra. Konst av alla de slag och naturligtvis fotografi mår väl av att diskuteras. Vad gäller begreppet menskonst kanske den här artikeln i Språktidningen kan klargöra lite: https://spraktidningen.se/2019/09/veckans-nyord-menskonst/
Var lägger man ”ribban” på ett demokratiskt och förnuftigt sätt? Hur vet man var ”folkets röst och smak” ser ut. Det vet man inte annat än genom en omfattande och grundlig undersökning. Såna försök har gjorts ofta med resultat som kan sammanfattas i ett jaha…De gånger man försökt att undersöka vad befolkningen uppfattar som typiskt svenska grundbegrepp har det landat i begrepp som tycks vara gemensamma för i stort sett alla människor på jorden. Detta är så klart värt en egen diskussion, och skulle säkert vara intressant att gestalta fotografiskt.
Man kan förhålla sig på flera sätt till bildgestaltningar. Ett sätt kan sammanfattas i ett Picassocitat ”jag kan inte engelska men jag förstår att de har något att säga. Ni kanske inte förstår vår konst men borde kanske förstå att vi ändå har något att säga.”

Angående min panelerfarenhet så sticker jag ut hakan och hävdar med bestämdhet att de unga studenterna inte hade en susning om hur konst, musik, teater och sånt blir till. Till stor del beroende på svensk skolas milt sagt rudimentära orientering i detta. Ett exempel: begreppet bildanalys (däri ingår bland annat att förstå och läsa bilder) omnämns endast i kursplanen för bildämnet. Ett ämne som har den lägsta timtilldelningen i LGr och timtilldelningen kan dessutom minskas med 10% om skolledningen så önskar.. I LGy är bild endast ett tillvalsämne. Så generellt är studenter dåligt rustade och saknar nödiga kunskaper om detta. Det här är inte mitt eget påhitt utan ett förhållande som delas av väldigt många inom utbildningsväsendet. Och vad gäller att varenda unge har tillgång till Internet. Ja? Och är det besök på Moma Tate Gallery eller Guggenheim de ägnar sig åt? Mja…
För länge sedan odlades kulturen av furstarna och hoven. Sen blev de kulturella upplevelserna en del i demokrati och jämställdhet. Samhället tog ansvaret för att kulturen. Som någon sagt ”helt plötsligt kunde en liten proletär med smak för operans värld i stället för att möjligen få en hörnplats på fjärde balkong nu sitta på parkett, i de fotöljer som tidigare varit reserverade för överklassen.” Inte undra på att det stack i ögonen. Och skattesubventionerat dessutom. ( Att skattesubventionen dessutom gynnade överklass och den bättre bemedlade medelklassen gick dem tydligen förbi :-) )

Och den här kulturella nyheten som en liten paus:
https://svt.se/kultur/sverigedemokraterna-sd-trelleborgen-vikingaborg-trelleborg-kommun-val-2022
(En liten undring bara. Hur skapar man en staty som föreställer Harald Blåtand? Idag 2022?)
Titta gärna på synpunkten från representanten från Vuxenskolan också.

Om nu blåbrun är ett hatord. Ja kanske, ungefär som en mycket nära släkting till mig ofta med emfas deklarerade att hen ”hatade rödingar” Och allra mest Olof Palme. Men hat är kanske inte det allra bästa verktyget i en politisk diskussion, försökte jag då och då framhålla.
Återigen en länk : https://www.isof.se/lar-dig-mer/bloggar/sprakradsbloggen/inlagg/2021-10-20-vad-betyder-brun-och-blabrun-i-politikens-varld
Havtorn är en trevlig och lite märklig buske. Den följer landhöjningen i Östersjön, har skilda hon- och hanbuskar och hittas på grusiga stränder. Bären är guldgula med smak som passionsfrukt, rena c-vitaminbomberna Man kan äta dem som de är eller göra saft eller marmelad. Gin med havtornssaft och tonic är en höjdare. Rekommenderas.

Martin Parrcitatet känner jag igen. Och har nog också undrat lite över vad han egentligen menade. Empati följer nog vare sig partitillhörighet eller klasstillhörighet.Får mig osökt att tänka på Sven-Olle Olsson och Sjöbopartiet: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sjöbopartiet
För just i den perioden av uppflammande främlingsfientlighet, det är Balkankriget och flyktingströmmen från Palestina får en rejäl påspädning från just Balkan. Vem dyker då upp som empatins fanbärare? Jo, traktens egen grevinna, en blåblodig överklassdam och erbjuder tak över huvudet. No more comments.
Det kan vara långsökt men jag tanken att det är svårt att vara journalist och empatisk i en högermiljö handlar kanske inte så mycket om det personliga ställningstagandet utan mer om att det är svårt att sälja in sina jobb i en tidningsvärld som kanske saknar den där empatin som slottsfrun iSkånes inland hade. Vem vet. Fredrik, du får fråga nästa gång du träffar på honom :-)
Har jag glömt nåt? Får väl återkomma i så fall.
Ha det gott
/Gunnar S

Hej Gunnar, ska försöka fatta mig kort. Istället för undersökningar om vad folk gillar så brukar marknaden vara bra på att ta reda på det.

Jag minns inget av studier i bildanalys från min skolgång. Men säkert hade vi det inom ämnet bild. Däremot minns jag att man satt och målade och tecknade och ibland skulpterade. Hade naturlig fallenhet för teckning så allt var väldigt lätt. Osäker på om det ger mig nån nytta nu vad gäller min fotografi.

Som jag skrev tidigare så var statens ansvar för att tillhandahålla kultur viktigare när man går bakåt i tiden. Numera tycker jag att det finns tillräckligt med tillgång till konst. Självfallet lär ju Moma eller Guggenheim vara nummer ett och två på populäritetslistor men så vore inte heller fallet om det fanns lokala sådana museer. Inte för barn och ungdom i alla fall.

Att kommunen vill utveckla vikingaborgen borde nog ske tillsammans med nåt privat bolag som har koll på vad som kommersiellt fungerar om det nu är sånt man vill åt, dvs. ett dragplåster som drar besökare till kommunen som spenderar pengar där etc. Men, det är ändå ett fornminne och det får inte bli för kommersialiserat förstås. Absolut inte.

Tack för länken om menskonst. Redan 2014 fanns ordet alltså. Havtornsdrinken som du nämnde låter god! :-)

Apropå ord som blåbrun och röding så bör man vid användandet inse att man generaliserar. Jag har haft turen att under min uppväxt blivit exponerad för människor med vitt skilda politiska åsikter. De flesta brukar en massa positiva sidor även man ibland tycker att de politiskt har hamnat snett. Överlag ser jag idag en onödig polarisering från många håll där man uppmärksammar olikheter och man inte håller med om allt så är man motståndare till allt och behöver inte diskuteras med etc. Så utvecklas inte samhället. Det är viktigt med att få höra olika åsikter för det är så man kan förändras.

Jag är övertygad om att empati finns lite överallt och inte har att göra med vänster och höger men Martin Parr verkar ju tyvärr tro det. Det är väl gång på gång bevisat att inom journalistkåren i allmänhet råder en överrepresentation av personer med värderingar som ligger vänsterut. Finner det naturligt på ett sätt då ens personliga fallenhet/preferens för individualism eller kollektivism spelar in. Finns nog fler exempel på vänstertidningar som slåss mot överheten. Det är nog nåt attraktivt för många. Individualisterna kanske inte finner det lika intressant att försöka påverka världen. Förmodligen en väldigt amatörmässig och rudimentär analys från mig här men jag tror att det finns lite sanning i den.

Jag hoppas att jag får träffa Martin Parr igen (han kämpar ju nu mot cancer) men jag kommer inte att dra upp citatet då. Känns onödigt. Imorgon kommer jag att däremot att få träffa Bruce Gilden på kvällen – förläsning/"talk" och boksignering hos Magnum i London. Får väl bli nån blogg så småningom...
Mvh
Fredrik

Hej. Se gärna mitt tidigare svar till Björn Thundal. Men i offentlig konst inbegrips även museala samlingar såväl statliga, länsmuseer och kommunala. Och jodå, det finns en hel del politiker som vill bestämma, inte sällan av rent ekonomiska skäl. Och är politikerna då dåligt insatta i kultur så ligger osthyveln nära till hands. Så det museum eller den lokala konsthall hemma i Sverige där du eventuellt tänkt dig att ställa ut dina engelska gatufoton är numera stängd och nedlagd. Alltså, läs det här som ett scenario.
I det du kallar vänster, men som definitionsmässigt nog är något annat, en slags omvänd populism möjligen har vi den andra sidan av problematiken.
Jag känner en viss oro.
Ha det gott
/Gunnar S