Lite mer om optik och hur man egentligen ser saker

Såna här sällsynta högtrycksryggar med 21 grader i badvattnet och en stillsam sjöbris nån dag efter midsommarhelgen lockar väl vem som helst ut till ytterskären. Särskilt då man vet att de flesta löneslavar åkte hem till grottekvarnen i går kväll. Men med ett barnbarn som kompanjon utforskar vi en (mycket välbekant) liten ö. Familjen svan, en labyrint, badvatten med tångruskor (”hötter” på roslagsmål) och spigg. Det är en unge som sakta men säkert gör sig bekväm i det här hörnet av världen. Och lär sig ro en båt så snart fyllda sex år som man är, och andra nyttigheter.

  Bilden visar Svartlögafjärden i Stockholms skärgård och vid horisonten förtonar sig Ljusterös siluett. Vad en observatör från vår utsiktspunkt inte ser, knappt ens med en fältkikare 10x42 är två stycken vindkraftverk med totalhöjden 150 meter (navhöjd 95 meter och rotordiameter 110 meter.) Förutom vindsnurrorna kan en skarpögd observatör, helst då alltså med fältkikare urskilja inte mindre än fem mobilmaster utmed horisonten. Avståndet mellan vår observationsplats (cirka 4 meter över havsytan) och kraftverken är ungefär 23 kilometer, sikten ca 20-50 km enligt SMHI:s observation. Bilden är tagen med 23mm objektiv för aps-c. Ett lite snävare utsnitt vore kanske mer rättvisande om man jämför med ögats aktiva synfält ( ja det är det där med tappar och stavar och hur synapparaten egentligen fungerar) och observationen tar ingen som helst hänsyn till observatörens förväntningar på vad denne egentligen ser, eller förväntar sig se, för om nu observatören befunnit sig i riksdagshusets plenisal ser denne ingenting av detta.

det finns mycket värt att observera en solig dag.
  

Konsthantverk

Pia Ulfendahl, keramiker. Pia arbetar ofta med former ur naturen och det är ingen lång tanke till Bertel Bagers bok Naturen som formgivare med svartvita bilder. En bok som kom ut 1955 och har tryckts i ett par upplagor, de första på Nordisk Rotogravyr.

Pias utställning är sevärd och en andningspaus, i det vackra, det som trots allt består.

Svampar i januari

Den här "vintern" är nog lite exeptionell. Hitills har politikernas "vargavinter" ännu inte riktigt infunnit sig, åtminstone inte här nere i den tätbefolkade delen av landet. Det är hyfsat varmt, blåser en hel del, grundvattnet återhämtar sig sakta – med eller utan översvämningar,  fästingarna vaknar och ja, lite ur led är tiden. Man har plockat ramslök ute på ön har jag hört. Det är elväder.

Är det varmt och fuktigt sätter nedbrytningen igång. Svamparna trivs, alla dessa åtminstone för mig helt okända sorterna. 

Det där gula slemmet är kanske en sån där intelligent slemsvamp? Vilket får tanken att i en hastig sekund svänga förbi tankar om AI. Det svarta i överkant är också en svamp av nåt slag.

Idag gäller den lilla, något lynniga Fuji X10 med tio år på nacken. Men den har en bra macrofunktion som passar bra när man går med näsan i marken.

Fotsvamp.

Så får man en dag att gå.

Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.

Vindkraft är kärnkraft.

En grej jag inte riktigt förstått är det här med kärnkraftsförespråkarnas vurm för kärnkraft. Vår planet har sen begynnelsen drivits med kärnkraft, fusionsenergi dessutom, denna hett eftertraktade energiformen  som är så svår att få till konstgjort. Men vår sol levererar sådan och ha så gjort i milliarder år och kommer att fortsätta i milliarder år på detta vis. Det är liksom inget nytt under solen.

I den ljusa tiden blir det en del lite tillbakalutat makrofotografi i spenaten. Kan det ha att göra med pappans stora intresse för flora. Han byggde herbarier han. Nikon D800 och ett Nikkor 55mm är utrustningen som i huvudsak gäller.

Hur fungerar ett kärnkraftverk? Man skapar värme genom att klyva atomer, koka vatten som blir ånga och driver turbin som i sin tur driver en generator som i sin tur genererar elektricitet.  En energiform som kan användas till lite allt möjligt. Skapa värme till exempel. Vilket är lite att gå över ån efter vatten. Men elektricitet kan omvandlas till andra saker också,  att få  tåg och elbilar och sånt att rulla. Eller värma upp badrumsgolvet eller sätta snurr på en hjärt-lungmaskin och en hel del andra mer eller mindre nyttiga grejer. Man kan också utnyttja lägesenergi genom att använda den kondenserade vattenångan som kan samlas upp i dammar och sen med hjälp av lite fallhöjd få en turbin att snurra och i sin tur en generator skapa elektricitet den vägen. Som man kan använda till lite allt möjligt. Fast just det sättet är kanske lite osmart att göra med ett kärnkraftverk. Pysslar man med solenergi kan man såklart plocka hem energin direkt via solceller eller andra mer spektakulära projekt som man gör i Marocko till exempel. Eller att med hjälp av nanoteknik och tunna filmer utvinna elektricitet direkt. Den tekniken är de bra på vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala.
  För visst är det nu så att det helt enkelt finns tillräckligt med energi tillgängligt väldigt många gånger om för att täcka ett konsumistiskt ohållbart leverne redan nu. Plus en hel del annat också. Kärnkraft är liksom bara dumt. Som sagt, bättre att ta vara på det som redan finns. 
   Eller kan det vara så att vindkraftverk inom synhåll är en alltför tydlig påminnelse om det här med överdriven konsumism?

Hagtorn inte riktigt utslaget men berett på att utnyttja fusionsenergin som fullkomligt sköljer över trädet, och mig, och det mesta i grannskapet.