På väg mot det svartvita

Hoppet mellan fotografisk bild och reproduktion är ganska svävande. Somliga anser att ett fotografi ska vara fotografiskt hela vägen för att räknas. Analogt ända fram till sköljtrumman i labbet. Nu är inte min avsikt att vara provocerande, tvärtom men jag funderar ibland över detta i vilket skede ett fotografi blir en återgivning av ett fotografi. För handen på hjärtat, de flesta bilder vi ser är inte fotografier enligt det puristiska synsättet. Bilder vi ser via skärmar eller tryckmedia är reproduktioner, det mesta faktiskt. Hur bär vi oss åt för att behålla illusionen av fotografi och hur bär vi oss åt för att tydligt passera gränsen till reproduktion. Eller kanske snarare, metoder att verkligen reproducera fotografier så att det syns att det är gjort, att fotografiet blivit en råvara, ett material för ett nytt bilduttryck.
    Det här är tankar som kretsar i mitt huvud när jag nu är inne i ett engagemang för fotopolymerteknik. Att överföra en fotografisk bild till ett tryckmedia. I vilket ingår en hel del pyssel, men som allt grafiskt arbete, nöjsamt och underhållande. 
   För skoj skull har jag låtit Nikon F få jobba lite. Fomapan 200, förmodligen inte den bästa filmsorten om man är ute efter fotografi. Men jag ska vidare. Det visade sig vid framkallningen att negativen blev om inte bra så åtminstone hyfsade med den utstakade vägen mot reproduktion som mål. (Oskärpa i bilden ovanför kan helt och hållet bortses ifrån, den lär försvinna, eller kanske snarare "förädlas" längre fram.)

Arbetsgången är nu att göra efter avfotografering av negativet göra en bitmapp-bild med diffusionsgitter 600ppi. Vi tror att det kommer bli bra. För täta raster kan krocka med den nödvändiga efterrastreringsrastren som vi har att tillgå. Bilden skrivs ut på OH-film med bläckstråleskrivare och kontaktexponeras mot polymerplåten. Hur lång tid håller vi på att undersöka med ny UV-lampa. Därefter belysning med raster. Frankallning i rent vatten och försiktig bortpensling av oexponerad polymer. Torkning och efterhärdning i UV-ljus. Därefter infärgning av plåten och traditionellt djuptrycksförfarande.

(Bilden tagen i ett sånt där väderläge som kallas nollgenomgång. Temperaturen pendlar mellan plus och minus under ett dygn. Halt och isigt, något fler handledsskador och brutna lårben, ett ortopediskt fenomen som tycks vandra uppåt i landet med tilltagande temperaturhöjningar.)

2025-02-14 19:26   Benganbus

Mycket intressanta funderingar! /B

2025-02-14 19:48   syntax

Om vi ställer oss riktigt puristiska – och alltså bara accepterar grunddefinitionen av vad som är ett fotografi – ja då hamnar vi genast i trångmål.
Definitionen av fotografi går ut på att man ”graverar med ljus”. Det kan man bara göra via projicering. När man sålunda har hållit fast sin projicerade bild via något tekniskt förfarande, då är även fotografiet fullbordat. Allt man gör därefter, gammal teknik eller ny teknik – är en efterbildning av det uppkomna fotografiet.
Det måste därför alltid bli en diskussion om den här kedjan – när släpper identiteten av det ursprungliga fotografiet?

Att en kedja bestående av gamla mörkrumsförfaranden skulle säkra autenticiteten bättre än andra bild på bild-förfaranden har knappast trovärdighet. Man landar alltid i en mer eller mindre subjektiv bedömning.

Svar från mombasa 2025-02-15 16:59

Ja, purism i det här har man nog ingen nytta av. Men frågan om i hur stor utsträckning fotografiet varit målet. Hur mycket fotografi har inte skapats med avsikten att reproduceras. Fotografiet som ett verktyg.
/Gunnar S

2025-02-15 08:52   Halina Strandskatan

Intressant läsning och mycket läcker bild.
Hälsningar Halina