Supermåne och Susan Sontag

Att haka på någon annans blogg är kanske nån form av samtal om än inte IRL som det numer heter. Susan Sontags berömda essaysamling har passerat femtio år vid det här laget, och håller än (första utgåvan kom 1973). Död 2004 fick hon vara med om övergången till den digitala fotoverkligheten och hon snuddade vid fenomen som sociala nätverk typ Facebook. Och att nu kommit ut i nytryck är bra. Den som till äventyrs inte läst den har här en uppgift. Och Sontag är inte svårläst.
Sen var det där med supermåne, månen som ser ovanligt stor ut och hänför både fotografer och betraktare på allehanda facebooksidor, och Instagram. Och man vill bara utbrista något om förklaringen till fenomenet, om vad som optiskt händer när man fotograferar och varför månen i flera fall ser mer ut som en oformlig ost än vår närmaste granne i rymden. Men sånt gör man inte, det vore att hamna i dålig dager på den lokala siten. Besserwisseri ska man akta sig för. Om folk nu vill ha ett superfenomen så…
Men. Att den ser stor ut är i huvudsak ett inte helt utrett psykologiskt fenomen. Att den blir oformlig har med den mängd atmosfär som ljuset från himlakroppen har att passera innan den når betraktaren när vinkeln i förhållande till horisonten är liten. Och är betraktaren ett öga uppstår en, hitills inte helt utredd synvilla om ögat har något att jämföra med en trädtopp eller nåt annat. Når den en kamera med objektiv och sensor blir den precis så stor som den faktiskt är, utan synvilla. Ögat ser en stor måne medans ett 200 mm objektiv ritar upp en rätt liten prick på himlavalvet.
Det här är kanske inget att orda om på FS där den fotografiska och optiska kunskapen är på topp.