Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

2023-12-14 17:38   per-erik åström

Bra skrivet. Elliot Erwitt hållning befriande. MA Numminen minns jag väl. Minns särskilt också den dragspelare han ofta hade med sig. Ett stenansikte som befäste begreppet ”surfinne”.
Tri-X, 1600 asa var ett standardrecept på 70-talet, framkallaren var oftast High Sensitive från Scanfors, kallades ibland för ”ryssoppa” har jag för mig.
Allt gott/per-erik

Svar från mombasa 2023-12-14 18:21

Tack! Erwitt är en favorit med sin just befriande inställning till foto. Och surfinnen var väl ingen mindre än Pedro Hietanen som tråkigt nog gick ur tiden för blott drygt en vecka sedan. Ryssoppa var ett nyt begrepp för mig, men nog användes HS frekvent.
Ha det gott
Gunnar s

per-erik åström 2023-12-14 19:23

”Ryssoppan” hette egentligen Negatol High Speed om jag inte minns fel. Tror High Sensitive var en kemisk kopia av den ursprungligen. Minns att jag också brukade pressa Tri-X i Rodinal. Det gav bra kantskärpa och djup svärta. Stort korn också, vilket man ju inte hade något emot på den tiden. En av mina svenska favoritfotografer - Kenneth Gustavsson - gillade kantskärpa och korn på 60-talet. När han senare i slutet av 70-talet upptäckte vad man kunde åstadkomma med att förbelysa kopieringspappret och med en nylonstrumpa under ljuset från förstoringsapparaten blev bilderna helt annorlunda. Gråskala till max och dis. Inget korn alls. De är hans mest kända bilder idag. Tyvärr finns Kenneth inte längre, men det hade varit intressant att se hur han hade hanterat dagens digitala verktyg.
/per-erik

Svar från mombasa 2023-12-14 22:11

ja, tri-x i Rodinal förekom nog då och då även om det oftast var D-76 i dosan.
Kenneth Gustavssons bilder är riktigt fina, har sett dem vid ett par tillfällen. Det där med nylonstrumpan var en nyhet för mig. Att belysa efteråt med nylonstrumpa är en sak, eller att ha den mellan negativ och papper en annan. Man kan mixtra mycket med nylonstrumpor.
/Gunnar S

2023-12-15 06:31   Terje Hellesø

Vi får inte glömma det välkända och mycket passande citatet från Elliott Erwitt: "To me, photography is an art of observation. It's about finding something interesting in an ordinary place... I've found it has little to do with the things you see and everything to do with the way you see them."

Svar från mombasa 2023-12-15 12:35

Det är onekligen ett mycket bra citat. Detta att bildens utsnitt som vi som betraktare ser i mindre grad är vad som passerat kamerasökaren och mer att sökaren är en spegel som vi ser fotografen i.
/Gunnar S