En fotografisk iakttagelse och långt mellan verkligheterna
I rapporterna från den förfärliga ryska invasionen av grannlandet Ukraina (Putin, burn in hell!) finns det så klart en mängd bilder. Och det som slår mig, och antagligen fler är den höga tekniska kvaliteten. Det är färgbilder med maximal skärpa, perfekt exponerade och inte sällan med utstuderad placering av skärpeplan. Och det är bilder från plats, redigerade, distribuerade till nyhetsredaktionerna och publicerade i något som ligger alldeles intill gränsen för realtid.
Men det slår mig är att det finns en uppenbar skillnad i hur olika bilder berättar, hur de är komponerade, hur en del fotografer, på gränsen till iskallt, lyckas fånga inte bara ögonblicket utan något mer. Man ser en berättelse. Ett språk. Mitt i allt.
Emilio Morenattis (TT) bild av den gråtande kvinnan framför hennes sönderbombade hus kommer nog att bli återgiven både en och två gånger i framtiden. (Bilden hittar du bland annat på SVT nyheters site.)
Och min verklighet. Efter att siktat årets första tofsvipa vid Kungsängen ( en vipa som ger blanka f-n i Putin), en gäng grågäss och en vråk. På hemväg borde en bira i vårsolens lycka gälla. Dock icke för undertecknad som får hålla sig på avstånd. Vi föll på mållinjen och drar på varsin covid. Inget frotterande med andra ord.
55mm räcker inte långt för en fågelfotograf. Stora fåglar går möjligen an om man beskär intill bristningsgränsen.
Hälsn!
Ha det gott
Gunnar s
/Gunnar S
Kul med tofsviporna, jag får ta en tur till Kungsängen på lunchen i morgon. Väldigt retsamt att man inte får köra bil över bron. Jag har inget emot att promenera men med bilen har man större chans att fåglarna inte drar så fort man kommer.
Hälsningar Lena
/Gunnar S