Favoritfotograf?

Gå gärna in i en tråd här på FS-forum om fotografer som betytt mycket. Tack Terje Hellesjö för det. Det är en intressant tråd och utan att förringa den  rätt förutsägbar. Gissa vilka som hamnar i topp? Samtidigt dyker en del okända lite yngre namn upp. Och det kan såklart sätta igång en fundering. Eller ett par. Först den om de som ofta hamnar i topp. Det är de gamla namnen, nittonhundratalets stora elefanter. Med all rätt. Det är nästintill ett axiom att HCB har betytt otroligt mycket för det dokumentära fotot, och att Anselm Adams är landskapsfotografiets nav. Men stopp där. Alla elefanterna, mina favoriter inräknade, har väl tagit en del halvkassa bilder de med? Men vilka bilder ser vi? Vi ser naturligtvis ett urval, de bra bilderna, de som publicerades, de som passerade utställningarnas nålsögon, de som likt ett envetet sandpapper slipats fram och curerats i sammanhang efter sammanhang. Och där tiden, historien i sig hjälper till att curera urvalet.

Och inte att förglömma de omständigheter som kan göra en fotograf extra intressant. Som Vivian Maier är ett bra och välkänt  exempel på. Maiers bilder är naturligtvis fantastiska i sig men håll med om att historien ger en alldeles extra krydda. Och samtidigt hur man så att säga sållat, curerat de enorma mängderna negativ hon lämnade efter sig.

Man kan också ställa frågan, vilka är dina favoritfotografier? Vilka bilder tror eller anser du har betytt mest för ditt fotografiska bildseende?

Och här i detta sammanhang kan man låta sanningens minut infinna sig. Hur många av dina (mina) bilder håller hela vägen ut? En bra terapi för det fotografiska egot är att vi tillfälle gå igenom sina lådor och diskar och med stränghet välja ut de bilder man själv tycker håller hel vägen ut. Och gärna motivera det på ett trovärdigt sätt. Och kanske tänka bort bildernas privata kontext. 

(Och mina egna favoriter då? Jo, jag instämmer nog i en hel del av det som skrevs i tråden.)

Behöver bilder text?

och andra tankar i augusti. När man nu inte gör många knop. Och processfotar.

Det finns en intressant skillnad mellan fotografiet och den målade bilden. Abstraktion i måleri är inget större problem. Det verkar som abstraktion snarare triggar igång en tolkning. En målning med hög entropi kan till och med uppfattas som lättare att läsa än en bild som är mer sammansatt och komplex till sin natur. Kan det ha att göra med att vi fortfarande uppfattar det fotografiska bildspråket som en slags ersättning för verklighet. Så här ser det ut. Fotografiet som bildbevis. Och ett fotografi med hög entropi åker inte snålskjuts på tanken om konstnären, bildskaparens eventuella intentioner. En målning ska tolkas, tänker man. Ett foto ska visa något. Om man vill hårdra resonemanget en smula. nu har det här resonemanget inte ett dugg med bilderna i den här bloggen att göra, men vad vore en fotoblogg utan bilder. Och man tager vad man haver.

Att vissa motiv mår bra av oskärpa.  Därför att oskärpa tillför något torde vara en högst etablerad sanning i fotokretsar.

Och att skärpa, inte knasterskärpa ibland är rätt. Det finns egentligen alldeles för många parametrar i foto och bildspråk för att göra det hanterligt. Det är som att bilder har en slags kameleontegenskap. Kvantmekanisk rent av. Man ser en bild på ett sätt så visar den sig vara nåt annat. Och fortfarande, bloggens bilder idag har egentligen väldigt lite med det här resonemanget att göra. Eller..?

I snickarbon

Draken

Ibland, faktiskt rätt ofta hittar jag former som sätter igång ett tänk. Något visuellt. Som draken till exempel. Den kommunicerar väldigt mycket med Torsten Renkvist skulpturer tycker jag. Och en gång på det tidiga sjuttiotalet strövade jag på Moderna Museet i Stockholm. Just då höll Torsten Renkvist på att hänga sin stora retrospektiv. Med måleri, grafik och framför allt skulpturerna. Jag fick väl byta några ord. Utan att då  förstå att Renkvists konstnärskap skulle komma att hänga kvar som en ständig retning i mitt bildseende. Oklart hur egentligen. Och skulptur har nog inte varit mitt medium alls. Men en och annan fågelliknande sak har kommit ut ur snickarboa. Ett slags förenklingar, lite grann inspirerade av de ställningar man gjorde  vettar av en gång i tiden. Vettar, såna som man la ut för att locka till sig sjöfågel under vårjakten här ute i skärgårn. Mest handlar det kanske om hur mycket man kan förenkla och ändå behålla en trovärdighet i uttrycket. Och översätt gärna det till ett fotografiskt sammanhang.

Nån slags fågel

( Jag har en slags ateljé på verandan. Bakgrunder. Diffuserat ljus går lätt att ordna. Stativ och ett lite väl gammalt macro-objektiv, Nikkor 55 2.0 funkar bra med en D800. Nånstans i nån mapp har jag en bild på en sån där ställning för vettar. Jag får återkomma till det. Om jag inte missminner mig helt har AnnaKarin Boode, keramikern och skulptören några sådana i sin sjöbod. Och jag har foton på dem. Nåt jag får återkomma till vid tillfälle.)

En ganska rättvis jämförelse

Det är säkert fler än jag som gjort jämförelsen mellan mobilkameror och universalknivar, här representerad av schweiziska flottans (!) kniv. En variant av den berömda röda men här försedd med några utfällbara verktyg som passar bra ombord på ett flytetyg, schackelöppnaren till exempel.
Fast det var likheten mellan en kniven och mobilkameran som det skulle handla om. Och när man gör den jämförelsen är det rimligt att ställa sig frågan varför kameratillverkarna för snart hundra år sedan kom på idén med att förse kamerorna med genomsiktsökare eller lite senare enögd spegelreflex. What you se is what you get liksom. Inte alla fick sån sökare, några höll fast vid konsten att fokusera och komponera på en mattskiva och gärna då spegelvänt, typ Rolleiflex. Eller för att tackla en del tekniska tillkortakommanden med sökaren, förse den med en ”skorsten”som tillbehör, typ Hasselblad.

Min kniv har ett vasst och tandat knivblad som gör det perfekt för att såga av tågvirke. De flesta operationer går rätt bra, även om korkskruven är medelmåttig, tången kan ibland användas för att dra ut en fästing, den lilla pincetten ett skämt och visst är en tandpetare bra att ha men vill man verkligen ha den inbyggd i knivskaftet? Ergonomin är inte bra. Ett fickknivsskaft lämpar sig inte till allt som ska göras.
Min telefonkamera tar anständigt bra bilder och låter mig göra enklare redigeringar. Den upphör att vara vass i dunkelt ljus, svårt att se skärmen i starkt ljus ( en ”skorsten” vore kanske på sin plats.) Den ergonomiska lösningen? Ja, vad ska man säga.
Bra att ha i fickan, tillhands. Som en schweizisk armékniv.

Matfoto på västkustvis

En bild  på mat strax innan det blir mat och matfoto som inte är riktigt framme ännu. Jag hade turen att pricka in en trålare med havskräftsfångst (tre vokaler, tretton konsonanter. Slås möjligen av västkusktskt.) Så det blev att pinna hem med en par kilo nykokta ännu inte avsvalnade för snabbnedkylning. Man brer ut dem på tidningar och stoppar i frysen. Sen får man ha koll så att de inte fryser. Men jag passade på att knapra i mig ett par direkt. Ljumma. En delikatess!

En annan delikatess är strandkålen som växer här och där på västkustens stränder. Späda blad stekta i olivolja med lite vitlök, grädde och valnötter passar utmärkt till en pasta. Jag har faktiskt lyckats med att fröså strandkål från västkusten till ostkusten. Får se om de klarar vintern. Strandkålen är sällsynt eller rar som det heter i Stockholms skärgård. Mina två plantor lär  knappast bli invasiva i varje fall.