Rotar bland kameror och annat

Bortsett från en Zeiss Ikon Nettar börjar jag nog att fotografera på ett mer aktivt sätt med en Rolleiflex 4x4, en sån där grå ni vet. Den fick jag  överta av min älskade moster. Om henne finns mycket att berätta. Men det ska göra en annan gång.  Med en sån kamera  får man som bekant tänka två gånger innan man trycker av. Och det goda med den var att faktiskt om inte förstå så i alla fall att få en grundläggande hantering av det där med tid och bländare. När pappan förstod att det fanns något lite seriöst bakom mitt fotande fick jag ta över en Robot Star. En sån där med urverksmotor och formatet 24x24mm. Och den hängde faktiskt med ända till det sena åttiotalet. Jag tror att jag framkallade den sista filmen från den kameran 1989. Sen dess är den hyllprydnad.

Men den första riktiga kameran var ändå en Pentax spotmatic. Svart. Genom att snåla in på matkontot och en del andra utgifter som nya skor och liknande och, numera preskriberat, en del kreativt arbete med SJ:s pendlarkort sträckan Uppsala-Stockholm (med en bra skalpell och en Rotringpenna 0,1mm kan man komma långt) så fanns det budget. Ett studiebidrag räckte dessutom ändå förvånansvärt långt på den tiden. Matkontot hölls hårt tyglat och boendet var billigt. 

Pentaxen kompletterades med en 135:a och senare också en 28 mm, Tokina eller Soligor. Minns inte så noga, har ni tänkt på att då hette det piratobjektiv? Några år senare blev det en Nikon F i väskan, mycket beroende på ett förmånligt inköp av ett par passande objektiv. (Och en liten donation från en snäll släkting, läs älskad moster.) Det kom sedermera att bli min kamera med stort K ända fram till den digitala tiden.
Men vad var det jag fotograferade, undrar jag ibland. Har det blivit något av värde?  Frågan dyker ofta upp. Vad använde då jag mina bilder till?
En del blev väl publicerade. Några kronor här och där till hushållskassan. En del blev skissunderlag till målningar och teckningar. men väldigt mycket blev nog det där familjära, viktiga bilderna på barnbarn och barn. Och så drösvis med obestämbara dokumentärfoton, projekt som aldrig blev nåt, förutom ett växande antal pergamynfickor med ytterligare negativ.

  En hel del dokumentation skedde i Uppsalastadsdelen Gottsunda. Ett sånt där extraordinärt område som numera är mest känt för bilbränder, skjutningar och gängkriminalitet. Och en bild som dessbättre inte stämmer alls. För, jo visst finns det problem, men det finns också en bra skola, ett bra civilsamhälle, bra initiativ, en dynamik, en vilja. En uppförsbacke. Men ett backkrön finns hela tiden vid synranden. Där fotade jag i tjugofem års tid. En omedveten dokumentation. Nåt att ta tag i. Rota igenom negativpärmar. Nåt borde finnas att gå vidare med. Man skriver sin historia.

(Hösten 1981 strejkar eleverna i Gottsundaskolan för en utvisningshotad familj. Mangrant som det heter. Med lite, lite support från lokala teckningslärare. Och gillande från övriga. NikonF och Tri-X var vad som gällde. Om det nu inte satt Kodachrome 64 innanför slutaren.)

2019-09-24 13:59   Dubbelolle

Känner igen mig i mycket, min första egna kamera var också en Spotmatic svart med normalglugg, det var 1968 o jag hade plockat potatis i sex veckor minst, hela lönen gick till den nya kameran + några rullar Tri-X, så småningom blev det en Tamron 135/2,8 0 en Zeiss Jena 29/2,8. Och sen plåtade man kompisar o popband o kopierade på en liten Uniprint förstoringsapparat med Leitz Elmar 50mm som förstoringsoptik, den passade direkt i först.apparaten lustigt nog. Det var härliga tider! Hälsn, LO

Svar från mombasa 2019-09-26 12:20

Ja man kunde göra mycket för att till slut skaffa sig den där hett åtrådda mackapären. Och något grundlades nog i och med det. Bildintresset inte minst.
Ha det gott / gunnar S

2019-09-24 20:30   gorred

Läser också med ett igenkänningens och nostalgins leende. 1968 fick jag i studentpresent en Ricoh Singlex TLS (istället för den Spotmatic jag egentligen ville ha, fast det blev bra ändå), med skruvfattning och ett normalobjektiv 50mm/1,8. Sen köpte jag till ett piratobjektiv, Tokina 135 mm. Kameran hade nån slags metallslutare, det lät som en mindre explosion varje gång jag tog ett kort, och ett lite svårjobbat raster i sökaren för avståndsinställningen. Mycket svartvitt blev det, en hel del blaskande i skolans, där min pappa jobbade, mörkrum...
Sen gick den sönder utan att kunna lagas 10-12 år senare och då dog nästan mitt fotointresse under flera år - jag ville inte ha en tung systemkamera igen och de små kompaktkamerorna medförde så dåligt resultat, plus att jag orkade aldrig ha nån ordning på negativen.. Inte förrän det digitala kom vaknade mitt fotointresse igen, men då med besked. Och plötsligt hade jag ordning på alla mina bilder, i datorn. Bara det!

Svar från mombasa 2019-09-26 12:22

Ja, säga vad man vill om digitalt kontra analogt, men lite enklare blev det med det digitala. Fast ibland känns kvaliteten nästan för bra.
Ha det gott/ gunnar s

2019-09-24 22:43   Benganbus

Intressant berättelse! Och mycket av det man vardagsdokumenterar, blir intressant ett antal år senare! Fotograferandet i nuet, det vardagliga, är ofta svårt! Man är hemmablind, kort sagt! Men med ett aningen litet mer planerat fotograferande, eller gör som du gjort, fotat då vid en speciell plats eller tillfälle, då blir det en intressant dokumentation! Fint det här! /B

Svar från mombasa 2019-09-26 12:19

Tackar och bockar.Jomen visst. Tiden ger bilder den patina de ofta behöver. Och vardagsdokumentationen glöms ofta bort. Det man glömmer bort, bland annat jag själv är det där att hålla lite ordning på negativ och numera filer. Livet blir lättare då
Ha det gott/ gunnar S