Om mer eller mindre korn

Med rätt långa intervaller dyker frågan om korn eller inte upp i fotodebatten. Ofta med så långa mellanrum att det blir som en ny erövring varje gång.
Frågan om fint korn, och ett mjukt kopieringsförfarande och motsatsen och vad som ska premieras går tillbaka till fyrtio och femtiotalen men har nog ändå ett ännu äldre ursprung. Ofta kom frågan att handla om vad som var rätt och fel, god visavi dålig smak och liknande. Mer sällan om att teknik också är uttrycksmedel. Man talade om "rosenlundare" och "bakgårdsromantik". ”Mjukisar” och ”hårdisar” skulle man också kunna uttrycka det.
Men något intressant, som på intet sätt är förbigånget vare sig i den tidens debatt eller den som numer dyker upp då och då, är att det i mycket handlade om introduktionen av nya snabbare fotografiska material. Läs grövre korn, ökad ljuskänslighet, framkallarerecept  multigradepapper och allmänt en önskan om större omfång bilderna, vilket så klart triggade igång branschen att försöka kombinera fint korn med snabbhet. Lite katten på råttan liksom. Ett problem var ju också hur man skulle klara av mellantonerna i dåtidens rasterteknik. Och då talar vi om boktryck, rotogravyr och  klichéteknik långt före den tekniskt enklare offsettekniken. (För att inte tala om dagens digitala bläckstråleskrivare.) Det är lätt att glömma bort att det är tryckindustrin som i huvudsak leder utvecklingen. Amatörer, såväl trivialfotografer som hängivna entusiaster åker med på tåget om man så säger.   

Men det finns en annan intressant infallsvinkel på det här med korn. Om man tittar lite på den konstgenre som ligger närmast fotografiet nämligen konstgrafik; torrnål, etsning, kopparstick, litografi med mera, grafik från slutet av 1800-talet och framåt. Från den ofta mjukt tecknade och noggranna etsningstekniken eller ”tusenstreckare”, torrnålar av Isander, Fridell och Borglind under tio och tjugotalen, till efterkrigstidens grafik; Börje Vesléns skissartade svartvita litografier, Börje Sandelins drömska scener för att nämna några. Uttrycksmedlen går arm i arm med berättelserna. Från nationalromantikens efterdyningar till efterkrigstidens atombombsångest och tiden där emellan.

Grovt korn och hård kopiering? Bakgårdsromantik, ja kanske. Korn och oskärpa behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med det socialt engagerat fotografi som gick hand i hand med de växande alternativrörelserna under sextiotalets andra hälft och senare även under sjuttiotalet. Korn och oskärpa kunde vara ett uttrycksmedel i sig, nåt som också tog sitt ultimata uttryck i fotografiken, tekniken som i mycket möjliggjordes av den reproteknik som hörde intimt samman med offset, och silkscreenteknikens intåg i tryckmedia. Det här är också en tid när tryck och affischkonst blev enklare att arbeta med, till alternativrörelsernas fromma.

Idag blev det lite pyssel  med några Tri-X negativ. Lyssnade på Sevda https://open.spotify.com/album/7pISLhD4rDwK7tl85o5jT6?si=OhaX5WIvTzi11A2-BG-6GQ , en platta som håller i alla väder. Och då fick det bli en bild på trumpetaren och bandledaren Maffy Falay. Ett bildexempel på det lite tidstypiska bildsättet, inte nödvändigtvis kornigare men inte heller mjukt. Ser också att dammbortagningen borde göras lite mer noggrannt. Pentax spotmatic Tri-X 1600ASA. Antagligen en Takumar 85mm.

Om att sysselsätta sig

och att fotografi i ett svartvitt landskap är som gjort för svartvitt, och är det lite småsnö och nyp i fingertopparna passar väl en kornig film alldeles utmärkt. En återkommen iakttagelse är att analoga kameror fungerar alldeles utmärkt i svinkallt väder. Idag är det en Nikon FG som får jobba. Den har visserligen lite batteri i sig för ljusmätningens skull. Och det är sån där vinter som är så sällsynt numera. Åtminstone för oss söder om Dalälven. Vilket också resulterat i något förvirrat "dammsugaruppror" i medierna. Som verkar handla om ja...man kan undra.

Det där med analogfotografi blir ju som bekant lätt något utsträckt över tid. Det bli färre knäpp när man ska  dra fram filmen också. Så resultaten låter vänta på sig. Men Nikon FG är skön i handen och med ett 28/3.5 blir den väldigt allround. Resultat kommer på något sätt att redovisas längre fram.

(Simulerad svartvit bild. Alltså bilden är på riktigt.  Det är metoden som simulerar. Frågan är om det då är en äkta bild? För jämförelsens skull tog jag en liknande bild med den analoga kameran. Ska bli intressant hur stor skillnad det blir och vilket jämförelseavstånd som behövs för att se den.)

Förintelsens dag

Kommendantens kontor. Terezienstadt. Att dokumentera sina övergrepp. Den banala ondskan.
Var det vanligt folk som  hänrycktes av nazismen? Och i så fall, hur var det med de andra? De som inte hänrycktes.

Vad blev det av?

En milt sagt rätt kaxig kille. Nån gång i tidigt åttiotal, möjligen sent sjuttiotal. Först lite oklar över vem som är fotograf. Men vid närmare grävning i negativen förstår jag att det är jag själv. Kameran är en Olympus Trip, en i princip okrossbar kamera. Ljusmätning utan batterier. Med ett mycket förlåtande nästintill idiotsäkert ”auto-läge” vad gäller  skärpedjup, brännvidd och val av tid och bländare. En toppkamera helt enkelt. Men kanske inte med den där superskarpa optiken. Tri-x så klart. 
Men vem är du? Jag har tappat ditt namn och om din bakgrund och din familj vet jag ingenting längre. Eller frågan borde kanske vara vem var du? Finns du fortfarande? Så mycket minns jag att det där fingret och den där sparken avlöstes av ett skratt, nåt slags leende. Liksom ett försök att göra något man inte fick. Att testa. Jag var ju bevars läraren.
Ett lite obehagligt skav i de här bilderna från såpass långt tillbaka är att historien, tiden kan ha ändrat på mycket. Rumsterat om liksom. 
Jag arbetade i tjugofem år på en skola i ett sånt område som numera kategoriseras som särskilt utsatt. Vad utsattheten är och beror på har nog skiftat över tid. Det blev många bilder. Många namn är borta. Men ögonen minns jag ofta. En del gick det inte alls bra för. För vissa riktigt dåligt. En del blev delar av det proletariat de stammade från. En del hamnade rent av på positioner i samhället, chefer, överläkare, professorer, generaldirektörer med mera. En och annan blev rent av så kallad kändis.

Manipulationer och annat sånt. Ett evigt ämne.

Bild med särskild hälsning till Joakim KE Johansson :-). Tri-x. Antagligen sent åttiotal. Repan i negget får vara kvar. Något berättar den också.

Med vissa mellanrum dyker frågan om fotografiets objektivitet och sanningsförmåga upp. Ofta då skruvad mot frågan om manipulation eller inte. Vilket de flesta debattörer då finner en knivsegg att positionera sig runt. Vad är en manipulation? Vad är tillåtet? När passeras gränsen. Lustigt nog verkar ändå diskussionerna oftast mynna ut i något slags konsensus.
Bilden i sig är alltid en förenkling av verkligheten. Vore den inte det vore det heller ingen bild. En karta måste alltid ha en upplösning understigande verkligheten. Att bilden alltid är en förenkling och därigenom i någon mån en manipulation, något utelämnas, borde inte vara orsak till någon större förvåning. Dessutom ska väl fotografens val av utsnitt också betraktas som en manipulation, ett utelämnande av något.
Men om man ändrar på kontrast eller färgtemperatur? Det är väl frågan om en anpassning, att göra bilden rimligare, trovärdigare. Det råder nog samförstånd om detta. Så frågan om när man så att säga passerar gränsen för det "tillåtna", var är den?
Eller man kanske ska uttrycka det så här. Är det den som berättar en historia som ska ansvara för sanningshalten (lycka till alla skönlitterära författare) eller är det kanske lyssnaren som ska besitta förmågan att förstå när berättelsen blir för bra för att vara sann? Jag tycker att det är en bra och relevant fråga i beskrivningen av en kommunikationsprocess. Fritjof Nilsson Piraten sa nån gång att en bra historia kan alltid göras lite bättre. Det betyder så klart inte att fotografen har carte blanche att fabulera hur mycket som helst, allt förutsätter att mottagaren kan läsa av berättelsen.
Frågan som borde dyka upp är då kanske hellre frågan om fotografens uppsåt. Är uppsåtet att ljuga eller att förbättra en bild? Kan jag som läsare känna tillit till fotografen? 
För ett tränat öga är en manipulation oftast möjlig att avslöja. Eller borde man i stället säga "gå med på". –Jag ser din "manipulation" och jag förstår ditt syfte och varför du gjort den.
Bild och fotografi är i sina bästa stunder ett samtal mellan två röster.