Betydligt senare. Granada.

 November. Det har kommit snö. Den kommer att smälta bort. Jag har börjat teckna. La Geographie. Det känns bra, men trevande. Jag tittar på bilder. Jag försöker förstå. Tecknat, fotograferat...

Jag trålar runt på sociala medier. Vi hittar varann. Långt senare.
Jag går. Försöker fylla min dag. Knäna är inte på topp. Morgonyoga. Livet.
Ser ett program på TV, med Horace och Liv. De är i Granada. Nu. Jag, vi var där för tjugofem, trettio år sedan. Minst. Vi förlovade oss vid Lejonbrunnen i Alhambra. Vi drack myntate i Albacain. Vi bodde i lägenheten vid Plaza del Carmen. Dammet, de döda, stendöda krukväxterna. Någons värld. En värld som byggdes kring någon som de facto var kanoniserad, på väg att bli helgon, eller åtminstone var Servus Dei. Och den världen, som var i ett sönderfall. Och hade det varit i en annan tid hade jag fotograferat. En miljö värdig en Ingmar Bergman, eller kanske snarare Almodovar. Men då var ögat och linsen alldeles, alldeles för nära den tid och den miljö som var. Integriteten ropar ”No,no!”. Men vi sögs in atmosfären av Granada, flamencon, det arabiska arvet. De vita husen i Albaicin. Och bergen ovanför. Alpujarras. Sånt som man gör när man inte är turist, utan ett par snäpp djupare in.

November

November. Kall om fötterna. Inte mycket ljus. Och värre blir det...

Le Miserable 2

Den här killen har gått i däck. Mest fascinerande är hans fotställning och hur det är möjligt att sova så. För den här killen sover. Punkt. Min fråga till mig själv är, är den bild försvarbar? Ett foto på en person som är helt utlämnad. En gatufotografifråga. Jag har ändå ett slags facit. Bilden är kraftigt beskuren. Det betyder att originalbilden, den ur kameran innehåller mer omgivning, en hel del andra människor som njuter av kvällssolen vid La Garonnes strand. Han finns med. Så själva fotograferingen kanske inte är problemet, snarare efterbearbetningen, beskärningen. Den process som utlämnar honom. Chansen att han kommer att se bilden är minimal och han är rimligen inte identifierbar. Men i någon mån är ju bilden ändå utlämnande.
Sen kan jag inte motstå en överruffig efterbehandling i Silver Efex. Och lite annat photoshop-pyssel. Nu kommer fråga nummer två. Finns det någon berättelse här?

och så här ser bilden ut i original.( inlägget redigerat 171117 22:059). 

Chemin de St Jaques

Vi vandrar med näsan  mot väster. Nån gång kanske vi kommer fram till Santiago di Compostela. Vi vandrar åter utmed Chemin de St Jaques, pilgrimsvägen. Den här gången en bit av anslutningsleden från Arles till Toulouse. Vi borde ha gått längre västerut och rent av nått fram till Saint-Jean-Pied-de-Por. Men som sagt, det finns nått som heter logistik även i denna enkla vandrarvärld. Vårt skäl och syfte är inte direkt religiöst, kanske mer det faktum att lederna är välmarkerade och har man tur träffar man trevliga människor. Särskilt om man som vi bor på Gites eller hemma hos folk. Då kan man tillbringa en kväll i ett franskt lantkök med massor av skratt och god mat ( det enkla franska bonnköket är inte att förakta). Vi övernattar  på en bondgård strax utanför Viviers-lès-Montagnes hos det här trevliga paret. De driver en gård med ett sjuttiotal mjölkkor och de lever med samma bekymmer och problem som de flesta bönder. Men som sagt, glädje och skratt är det som förenar.

Mer konstnärsporträtt

Det här är Gijs Weijer, en duktig grafiker med serigrafi  som specialitet. Han gör rätt stora grejer. Se mer av hans konst här.