Gatufoto. Slutreplik.

Jag tror att jag anar var GF-problemet egentligen är. Det är inte tekniken, brännvidd eller svartvitt, det är inte genren i sig. Men det verkar som genren lägger krokben för sig själv. Erfarna fotografer, och människor med livserfarenhet har nog inte problemet. För de går ut och vandrar, så flanörfotografer de är. Eller att de helt enkelt hävdar,  jag har något att berätta. Då kan det bli de bilder det blir, om man är flanörfotograf. Och i den efterföljande sållningen hittar de guldkornen. De bilder som därigenom blir just gatufoto. Och utgår man från en berättelse så kommer inte alla bilder fungera. Det blir ett urval där också. Problemet uppstår för de fotografer som går ut i gatan och tänker att nu minsann ska det bli gatufoto. Där är problemet, åtminstone enligt mitt sätt att se det. Jag kanske borde utveckla resonemanget, men det görs bäst i dialog. Och hur väljer jag en passande gatufotobild ur min egen oeuvre? Se det är en delikat uppgift. Jag väljer ändå den här. Det är tekniskt sett ingen bra bild. Men jag är ändå nöjd. ( En fotoblogg utan en bild vore, ja vadå?)  Den har nån form av berättelse som stämmer med mitt sätt att se på tillvaron.

Så jag har en liten avslutande tanke. Hur hade det sett ut om svensk skola hade varit bildtillvänd? Om bildförståelse hade in ympats i alla fotografer från början. Jag vet inte hur det ser ut på enskilda skolor här i landet, men utifrån politiska beslut och hur det verkar se ut är det illa. Svensk skola och NPM-samhället (New public managment) i det stora är sjukligt intresserat av att mäta allt. Betyg, siffror etcetera. Men bilder, musik, dans, litteratur låter sig svårligen mätas i matriser. I måttsystem. Nja, gatufotografins dilemma kan ske inte har så mycket med det att göra, men, en beröringspunkt finns nog i allafall.
Alltså. Gatufoto uppstår i betraktandet, i mottagarens öga. Förutsatt att mottagaren är bekant med begreppet. Det är för fotografen att använda en möjlig och en bra metod att skapa gatufotografi.

Och nu gäller det. Funkar den här analysen? Eller är jag tillbaka på ruta ett?’

Det stilla samtalet

Just nu längtar jag efter det lugna samtalet. Det som får ta sin tid. Det som förstår att komplexitet inte är samma sak som kaos.
Det som har sin grund i tänkandet. I någon slags bildning.

(Några som samtalar efter en lång lunch. Brasserie L´Etincelle. Rue Lecourbe, Paris.)

Bra grej för alla gatufotografer och en del andra också för den delen.

En tur till Enköping och Awnis fotokurs. ( Jag är där som språkstöd och "observatör".) Så här i början är kursen rätt Basic och behandlar idag kort och lång slutartid. Kanske lite för "basic" en del deltagare.
MEN. På vägen hem i bussen (och jag konstaterade helt utanför ämnet att det finns många vackra ensamma träd på slätten, särskilt i snö) kom jag att tänka på en övning jag körde i kursen Fotografisk bild 1. När deltagarna började bli hyfsat varma i kläderna och vi började närma oss olika genrer och hur sådana bäst tillämpas, gjorde vi gatufoto-inslaget så här:
Nu går ni ut och fotograferar på stan. Motiven får vara vad som helst. Vi träffas nästa lektion och går som vanligt igenom bilderna, det vill säga rensar och plockar ut de där sex-sju som känns bäst i magen. Så efter en snabb genomgång får eleverna en mall eller matris. ( mallen är gatufotografiets "tio budord") Gå nu igenom era bilder ( det här görs två och två) och se om bilderna uppfyller matrisen krav. Det visar sig så klart ganska snabbt att vissa bilder faller ur direkt, men också att en del bilder om inte matchar helt och hållet så uppfyller  de iallafall vissa av kriterierna. Vi blir också överens om att bilder som uppfyller matrisen för den skull inte alltid har bäst kvalitet i alla avseenden. Det kan vara oskärpa på fel ställe, nånting i ögonblicket som inte riktigt stämmer och så vidare. Vi brukade stoppa där för nu var vi snubblande nära långa resonemang om bilders olika kvaliteter med mera. Och det spar vi till ett annat tillfälle.
 Det är faktiskt inte helt fel, även för gamla fotorävar att ibland gå tillbaka till ruta ett. För att se vad man egentligen håller på med. Prova själv!

( den här bilden är inte helt överraskande svartvitt. Vi tyckte att tillvaron var lite svartvit idag. Och jag har drabbats av en svårartad pedagog-abstinens.)

Gatufoto och (varför kom jag att tänka på Claes Oldenburg?)

Jo, för att den svenskfödde amerikanske skulptören Claes Oldenburg bland annat gjorde en mjuk toalettstol. Han gjorde en hård version också. Men det där är  en annan tid. Sextiotal och Pontus Hultén och Moderna Muséet. Stockholm som en stad i kulturen. Jag börjar nog min ”tideräkning” med Niki de Saint Phalle och jätteskulpturen Hon. Efter Hon kom Claes Oldenburg-utställningen med teckningar och skulpturer. ( Jag har utställningskatalogen kvar. Det var en spännande höst för en yngling inte ens torr bakom öronen som på nåt egendomligt vis med viss hjälp av konstförstående föräldrar exponerades för allt det här.) 
Så nu stod alltså en toalettstol på Slottsbacken, och när tiden swooschat färdigt i tanken. En bild. Gatufoto. Ja. Beskuren. Ja. Och av någon anledning dyker då Hans Hammarskölds bild på Claes Oldenburg upp när han kånkar på en jättelik tub i Londons gatumyller. Inte så konstigt kanske. Verkligheten sätter igång associationer, eller är det tvärtom?

Jaa, det är ju rätt mycket gata med på den här bilden. Och berättar jag att jag just nyss beskar bort en tant i övre vänstra hörnet. Och att jag kapade toalettstolen i nederkant. Så får man väl ändå inte göra. Men. För att jag ville vadå? Att tanten gick där hon gick hade kanske bidragit till kompositionen. Man ska inte beskära bort saker så att bildytan inte sluts. (Gammal kompositionsprincip från renässansen.) Men, det gjorde jag. För att bilden därigenom i någon mån kom att bli en del av en berättelse. I sin enskildhet kanske inte helt enkel att tolka men i ett större bildsammanhang kanske en pusselbit i den stora berättelsen. Den som lever får se. Det här får bli ouverturen till funderingar om bilders berättelser. Och varför gatufoto kanske  har sitt största problem just där.

Gatufoto om brännvidd och får man beskära?

Det finns en myt om att den riktiga gatufotografi-brännvidden skulle vara 35mm (full frame). Exakt hur den har uppkommit är mig fördolt. En annan myt är den om att komponera bilden i sökaren och tänka hela negativet, kopian skulle naturligtvis ha en svart kant för att därigenom gå i bevis. Sånt där går nu att enkelt åstadkomma i datorn. ( Ja, vad kan man inte åstadkomma i datorn.) Intressant nog gick det att fejka även i det analoga mörkrummet, något som jag och andra flitigt utnyttjade en liten kort period på sjuttiotalet. Och nu till bilden som jag nog lagt upp tidigare i bloggen. Man väntar på bussen. Fotografen befinner sig på andra sidan av Fifth Avenue. Då duger inte 35 mm. Här gäller 70 mm ekvivalent på en aps-c sensor. Och lite beskärning på det så att brännvidden nog motsvarar 100 mm. 105 vill jag tro eftersom det är brännvidden på mitt favvo-objektiv från sjuttiotalet.
Idén om 35 mm är seglivad. HCB använde nog framför allt 50 mm. Allra bäst är så klart den brännvidden man själv är bekväm med. Och en zoom är aldrig fel den heller. Då kan man tänka lite flexibelt. Och så ska man inte vara rädd för att beskära. Det gjorde vi flitigt i mörkrummet, eller hur? Så, strunt i brännvidd. Låt bilden berätta i stället.

( Om 35 mm, en fråga som jag fått försöka besvara många gånger i kursen fotografisk bild A. Av de ambitiösa eleverna. Och att det skulle motsvara ögats egen brännvidd är rätt så väldigt fel. Ögats brännvidd motsvarar nog  ca 85-100 mm , förutsatt att man bara tar hänsyn till  vad tapparna på näthinnan registrerar. Det är liksom det man ser.)