Gatufoto. Slutreplik.
Jag tror att jag anar var GF-problemet egentligen är. Det är inte tekniken, brännvidd eller svartvitt, det är inte genren i sig. Men det verkar som genren lägger krokben för sig själv. Erfarna fotografer, och människor med livserfarenhet har nog inte problemet. För de går ut och vandrar, så flanörfotografer de är. Eller att de helt enkelt hävdar, jag har något att berätta. Då kan det bli de bilder det blir, om man är flanörfotograf. Och i den efterföljande sållningen hittar de guldkornen. De bilder som därigenom blir just gatufoto. Och utgår man från en berättelse så kommer inte alla bilder fungera. Det blir ett urval där också. Problemet uppstår för de fotografer som går ut i gatan och tänker att nu minsann ska det bli gatufoto. Där är problemet, åtminstone enligt mitt sätt att se det. Jag kanske borde utveckla resonemanget, men det görs bäst i dialog. Och hur väljer jag en passande gatufotobild ur min egen oeuvre? Se det är en delikat uppgift. Jag väljer ändå den här. Det är tekniskt sett ingen bra bild. Men jag är ändå nöjd. ( En fotoblogg utan en bild vore, ja vadå?) Den har nån form av berättelse som stämmer med mitt sätt att se på tillvaron.
Så jag har en liten avslutande tanke. Hur hade det sett ut om svensk skola hade varit bildtillvänd? Om bildförståelse hade in ympats i alla fotografer från början. Jag vet inte hur det ser ut på enskilda skolor här i landet, men utifrån politiska beslut och hur det verkar se ut är det illa. Svensk skola och NPM-samhället (New public managment) i det stora är sjukligt intresserat av att mäta allt. Betyg, siffror etcetera. Men bilder, musik, dans, litteratur låter sig svårligen mätas i matriser. I måttsystem. Nja, gatufotografins dilemma kan ske inte har så mycket med det att göra, men, en beröringspunkt finns nog i allafall.
Alltså. Gatufoto uppstår i betraktandet, i mottagarens öga. Förutsatt att mottagaren är bekant med begreppet. Det är för fotografen att använda en möjlig och en bra metod att skapa gatufotografi.
Och nu gäller det. Funkar den här analysen? Eller är jag tillbaka på ruta ett?’
Sen hittade jag det här på nätet, 7 Habits of Boring Streetphotography: https://petapixel.com/2019/01/29/7-habits-of-boring-street-photography/?fbclid=IwAR3N9XqOX7mLuCcfuR9bQ19Zz5YFztwfjJivGGYxRWH24xcUIlx9Muivvww
Det finns ändå beröringspunkter med dina tankar som jag ser det, om än inte på samma nivå. Vad säger du?
//GöranR
Mvh
Fredrik
Min länk ovan visar på ett förenklat men slående sätt hur det kan bli när omständigheterna enligt situationen ovan inte är uppfyllda, eller när den som gatufotograferar inte riktigt vet vad den gör.
Den kommande boken av f.d walker lär vara ett självklart köp.
Hälsningar//GöranR
Det är ju onekligen lite lustigt att i en genre där de stora förebilderna har verkat och verkar ligger ganska långt från den fotografiska verkligheten. Det är inte så spännande helt enkelt, det som görs. Fast det är klart, jag har väl bara sett en bråkdel av allt som görs i världen.
Tack för länken. Den är rolig och säger en hel del sanning.
Det är väl bara att fundera vidare. När tiden räcker till om ett par månader ska jag i alla fall försöka göra nåt ”projekt” och försöka leva som jag lär.
Ha det gott
// Gunnar S
Menar du alltså man behöver tillhöra skaran "erfarna fotografer, och människor med livserfarenhet" för att skapa bra gatufoton? Och vad är det för problem som du upplever att fotografer som ger sig ut för att fota gatufoto? Är de att de lägger krokben för sig själva?
Jag tycker mig ha sett många exempel som motsäger bägge ovanstående situationer, dvs erfarna fotografer som tar dåliga gatufoton samt oerfarna som tar riktigt bra gatufoton.
För mig känns din analys inte särskilt relevant för hur jag upplever gatufotoscenen. Vilken ruta mina funderingar för dig tillbaka till vet jag inte.
I allmänhet så tycker jag inte att genren har nåt speciellt problem utan att det är okunnig utövare som har problem att skapa foton som passar in i genren. Det finns idag flera årligt återkommande gatufotofestivaler och böcker i ämnet samt en massa Internet-resurser att tillgå för de som är intresserade. I samband med den stora populäritet som gatufotot nu åtnjuter så kommer såklart antalet dåliga gatufoton att öka då det finns fler utövare av denna extremt svåra genre. Inget konstigt alls!
Med vänlig hälsning,
Fredrik
Nä man måste såklart inte vara erfaren fotograf eller ha gott om livserfarenhet för att bli en gatufotograf. Det är inte det jag menar. Och jag håller med om att erfarenhet av fotografi inte med automatik resulterar i bra gatufoto. Och vice versa.
Men jag tror att bra gatufoto skapas så att säga efter exponeringen. Och jag håller med om att det kan vara okunniga utövare som har problem att skapa foton som passar i genren. För just där är lite grann av pudelns kärna. Att skapa bilder som stämmer med genren. Jag förespråkar en metod där man efter exponeringen ser om bilden så att säga uppfyller genrens kriterier. Det är en viss skillnad. Det är nog bättre att om man saknar en berättelse, fotografera mer förutsättningslöst. Erfarenheten säger väl att det är ganska blygsamma procent, om en det av exponeringarna som håller. Det är väl nästan en fotografisk sanning. Det är en extremt svår genre, som du skriver och det kan man väl hålla med om. Och finns det då sätt att ta sig förbi åtminstone några av svårigheterna. Det är väl där nånstans man kan börja.
Hur lockar man nya utövare?
Allt gott
Bästa hälsningar Gunnar S
För egen del så kvittar det om jag säger att jag ska ut och gatufota eller bara fota. Det blir ändå nästan 100% av bilderna som kan klassas som gatufoto. Det är gatufoto som är mitt standardfotograferande.
Gatufoto är lätt att utöva men väldans svårt att lyckas med. Jag tror att teori (kunskap om vad bra gatufoto är) och praktik (att vara aktiv och fota mycket på gator och torg) bägge är viktiga komponenter för att lyckas hyfsat med gatufoto. För vissa tar det tid att hitta en ok nivå medan andra hamnar på höga gf-nivåer efter bara nåt år.
Mvh
Fredrik
Ha det goot
Gunnar S
Som sagt, känsligt det här! ;)
/B
/ Gunnar S
Hälsningar//GöranR