Om traditionen att värdera bilder

Om jag får ett positivt besked från sjukhusets provtagning kan det innebära ett negativt besked för mig. Så positivt och negativt har olika betydelser beroende på var man är i kommunikationen.
   I bildkommunikation talar man bland annat om triviala bilder. Trivialt har ju ett ganska negativt värde i det allmänna samtalet. Men i bildkommunikativa resonemang är trivial värdeneutralt. Så även det lite mer ovanliga begreppet massbild. Det finns definitioner av trivial bild och massbild. Begreppen handlar mest om vilket syfte bilder har, hur de kommunicerar, hur avsändaren utnyttjar en bild i sin kommunikation. Dessutom kan en uttalad konstbild utnyttjas i ett helt annat sammanhang än det den ursprungligen gjordes i. Och vice versa. De som har åldern inne minns kanske kaffeburkarna med Carl Larsson-motiv. Från konst till reklambild. Eller Andy Warhols Brillopaket, från reklam till konst.

(Prosabild eller kanske lite granna åt poesibildshållet. Kanske med litterära ambitioner.)

En bild kan alltså oavsett ursprungligt syfte byta roll till något helt nytt beroende på hur den används. En aldrig så välgjord landskapsbild med konstnärliga ambitioner kan användas som vore den en trivialbild. Och det fina med trivialbilder är att de oftast utnyttjar den grunda betydelsen. De är, som man säger, redundanta. Vilket i vissa fall kan vara en bilds styrka. De tål att användas i flera sammanhang. Trivial är i det här sammanhanget inte en värdering. Trivial betyder att bilden är allmängiltig och kan tolkas på flera sätt oavsett sammanhang.
   Att fotografera bilder som håller för trivialbild är för övrigt inte alldeles lätt. Bra trivialbilder fordrar sin fotograf. Redundanta bilder snyter man inte ut i brådrasket. Skulle man kunna säga. (Bo Bergström skriver om det kommunikativa triangeldramat, fotograf-beställare-mottagare. Ett inte alltid helt enkelt drama. Läs gärna hans böcker om bildkommunikation. Mycket faller på plats.)

(Och här är den föregående bildens kontext. Vad hände? Hur ändrades bilden?)

Men det jag nu tänker ge mig in på är värdering av bilder. Som har sitt ursprung i äldre tider. I artonhundratalets borgerliga salongskonsten men även längre tillbaks i femton och sextonhundratalets konst. Det är värderingsmönster som fortfarande spelar roll. Ja, mönstret att vissa bilder har ett slags högre värde. I så fall måste man ha nån form av skala som i sig grundar sig på något. För att värdera måste man jämföra och för att göra det måste det finnas överenskomna fixpunkter på skalan. Lätt som en plätt, eller hur?
I sextonhundratalets konst var porträtt av kungar och andra despoter högst värderade särskilt om de hade nån form av allegorisk form.  Motiv ur den antika historien smällde högt och den bibliska historien gick inte av för hackor den heller. Landskapsmåleri, stilleben och scener ur allmogens liv hamnade längre ner. På samma sätt var skulpturen högt rankad, oljemåleriet likaså medans den reproducerande bildkonsten, träsnitt, kopparstick och etsningar rankades lågt. (Det var ju bevars tekniker som från början var avsedda till och att göra konsten, eller bilden tillgänglig. Vilket sällan var konstens avsikt i den tiden. Att finkonst redan då var en klassmarkör är ett påstående med väldigt många dimensioner väl värt att återkomma till.) Att konsthistorien senare lyfter Rembrandts etsningar högt är en annan historia.

(Nationalmuseum. En bra plats för den som vill studera dåtidens ranking list.)

Men hur är det med dagens fotografiska landskap? Finns det nån slags ranking list här också? Borde man vara  främmande för tanken att det skulle kunna vara så. Frågan är i så fall hur.
   Det finns naturligtvis en ranking när det gäller fotografisk och teknisk skicklighet. Men även om  bilder kan vara tekniskt fulländade kan syftet och avsikten vara grunt,  vilket gör en nog så skickligt framställd bild som redundant. Den har helt enkelt inte så mycket att säga, den medger inte så mycket tolkningsmöjligheter. Snabbläst skulle man kunna säga. Men. Eftersom läsning av bild allmänt sett inte är någon utvecklad förmåga (bildläsning och bildanalys är sorgligt eftersatta discipliner i svenskt skolväsende), personliga tolkningar av bilder desto mer frekvent (väl medveten om att jag möjligen slänger in en skvätt fotogen i brasan nu) förekommande så kan man fundera över var eventuella fixpunkter i värderingsskalan finns. Hur värderas bilder? Om det är den personliga konnotationen som gäller blir en eventuell värdering meningslös. Och här finns det anledning att vara på sin vakt. Här ligger vi snubblande nära populismens bildsyn. Där bilder ska stryka medhårs.
Men mer om det en annan gång.

Om massbilder

Massbild är ett begrepp som avser att innefatta alla de milliarder bilder som svävar ute på nätet. Alla de bilder som håller ångan uppe i serverhallar världen över.  Eller kanske alla de bilder som göms i byrålådor, påsar, kartonger, i bästa fall inklistrade i album. En slags bildvärldens samlade glömska. Hur länge varar till exempel en selfie? När ersätts den med en ny och var finns den gamla?    
   Det här är kanske inte en fråga för entusiastiska fritidsfotografer men vi måste förstå att fotografiet och då, i viss mån även massbilden i det allmänna medvetandet ses som foto. Eller kort. Visst är det märkligt att ett kort är synonymt med en fotografisk bild, oavsett var den dyker upp. Det är lite grann av samma sort som att varningsmärket för bevakad järnvägsövergång föreställer en grind. Eller att en bilverkstad symboliseras med en obsolet skiftnyckel från tiden innan Johan Petter Johansson, den moderna skiftnyckelns fader. Ett ord, en bild blir en ikon.
    Men hur skiljer sig massbilden från låt oss säga trivialbilden? En trivialbild är förvisso en massbild men tycks skilja sig från den senare genom att triviabilden har en allmängiltighet. Den kan läsas fullt ut av i princip vem som helst. Det räcker med att man tillhör samma kultursfär, ibland behövs inte ens det. Men massbilden har alltid en privat kontext. En utomstående kan avläsa bildens denotationer men är oförmögen att förstå bildens innebörd annat än vissa gemensamma konnotationer som alla massbilder visar upp.

Exempel på massbild. Traditionellt typiskt kort. Inte inklistrad. Hittad i kvarlåtenskap.

Gammal massbild. Okänt ursprung. Inklistrad i album.

Om väntan

En kort väntan som kanske inte räcker till några djupare funderingar runt det digitala och analoga fotografiet ( men en färg och en simulerad Plus-X får det bli).
Själva besprutningsproceduren går smidigt och det finns en förekommande hjälpsamhet i allt som företas. Väktare, volontärer från Röda Korset, lite omisskänlig kanslipersonal, en sannolikt pensionerad vaccinatör som har handaskickligheten i ryggmärgen. Och lite annat runt i kring. Välordnat, sansat och tryggt. Och nu återstår en väntan på spruta nummer två. Thank you for your patience and understanding.

Men för att återvända till det där med analogt eller digitalt. Eller svartvitt eller färg. Eller något annat motsatsförhållande. Om det nu ens rör sig om motsatser. Eller är digitalt kontra analogt nutidens fotografiska diskussion. En avlösare till flera sådana som bollats och diskuterats i den fotografiska världen åtminstone de senaste hundra åren. Det är bara det att det inte finns något rätt och fel i just den här diskussionen. Men att frågan om digitalt eller analogt  är intimt förknippad med frågor som rör publiceringen. Och alla, såväl professionella som hobbyfotografer publicerar. visar sina bilder, gör dem publika. Och eftersom det absoluta antalet bilder publiceras digitalt vare sig de är digitala eller analogt förfärdigade så, ja just det. Det är det digitala som gäller.
Och då har vi inte ens berört massbilden. Och gränslandet mellan massbild och ”hobbybilder”.

To be continued

Om det finns ett digitalt uttryck

  ...hur skulle det då definieras? Är det den möjliga perfektionen, den tekniska brilliansen, som åtminstone går att åstadkomma, eller är det något i själva distributionen, publiceringen. Kan publiceringsmetoden synas i bilder? Är publicering i så fall en berättarkomponent? Ja, kanske, om det resulterar i gillanden, då är som bekant lusten att anpassa runt hörnet. Men kanske är vi inte så beräknande. Åtminstone inte hängivna entusiaster och fritidsfotografer. Man berättar sin historia, och, den kan vara grund, men inget fel i det. Men det är en snårig diskussion.
   Som flera röster har hörts på FS handlar det digitala om en inneboende fullkomlighet. Och att den analoga bilden kan knipa ett par poäng på att den just är analog. Att det finns ett handens arbete bakom den så att säga. Men vad som kännetecknar en bra bild är förmodligen mer sammansatt. Det finns helt enkelt inget antingen eller.
   En annan parameter är hur fotografer använder foto. Vad vill de ha sagt? Återigen, teknisk brillians, spännande motiv, eller gatufotografiets påpasslighet. Och låt mig få det sagt med en gång, jag tror inte det finns vare sig bättre eller sämre i de här frågorna.
   Bengt Hansson skriver i sin blogg att det analoga fotograferandet utnyttjar sin i jämförelse med den digitala, bristande teknik till sin fördel. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom ett analogt negativ går två gånger genom en fotograferingsprocess, antingen förstoringsapparaten med sina felkällor eller en scanner med sina. (Den digitala bilden har i princip ett steg, kamera till skärm.) Processerna har felkällor. "Kartan" måste alltid ha något lägre upplösning än verkligheten. Och inget konstigt med det. Men det handlar väl mer om hur mottagaren, ständigt denna publiceringsprocess, läser bilden. Och analogt förfarande ser en en hängiven fotoentusiast med blotta ögat. Och kan då lägga till svårupptäckta denotationer som filmtyp, korn, framkallningsprocedur med mera. Och inte minst ett privat kontext av dofter, porlande kranar och trilskande filmspiraler. Faktorer som lite grann förvillar synen. Faktorer som den digitala bilden saknar. Den är liksom bara bäst rent tekniskt. Vilket så klart inte alls är sant om man nu vill vara exakt.
   Har ni tänkt på att vi ofta glömmer bort det analoga färgfotografiet när vi pratar analogt. Hur många sysslar med negativ färgfilm och papperskopior idag? Är det en teknik som ger extrapoäng? Tveksamt. 

to be continued

Is

Rutten is. Som så mycket annat i denna värld.

Den här texten och bilden är nu en månad gammal och har blivit liggande. Så nu är vi i början av mars.
Det blev några dagar ute på ön. Snorkallt och en vår som gick i stå. De förväntade vårtecknen uppenbarade sig inte. Sen blev det en sväng i fjällvärlden. Men. Det är en tid i moll då en kär vän alldeles nyss gick bort, i tiden alldeles runt hörnet. Häromdagen. Det var naturligtvis väntat. Vi har följt resan hela tiden. Men ändå, man intalar sig, det ska nog gå bra, så klart...men det gör det inte. Och för varje veckorapport skruvas förväntningarna ner. Och vissheten blir tydligare och tydligare.
Och man tänker, i nån slags barnatrotrygghet. Att här står vi liksom alla på en rad. Tiden är oundviklig. Vi kommer alla gå ur tiden. Men då säger du käckt, jamen jag börjar. Och tar språnget, precis som på badbryggan. Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske... För nån ska ju vara först. Nån ska börja. Och nån ska vara sist. Lägga på haspen. Och då tänker jag, i fåvitskhet och barnatro att det var ändå du som var den modiga. Som hoppade först.

Nu kommer blåsippsvåren här ute i skärgårn. Vi är ett par veckor senare. Allorna flockas ute på fjärden och de första gudingarna guppar därute. Ådorna är mycket svårare att se. Bofinkens smatterfanfarer och morkullan drar över taknocken. Rödhaken stänger för natten. Skärgårdsvår.