Mer och fler tankar om bilder.

Det behövs fler parametrar för att förstå den fotografiska bilden idag. Inte sällan markerar vi skillnaden mellan bilders syfte och uttryck genom att peka på verktyget. Den "riktiga" kameran versus mobiltelefonkameran där den riktiga kameran får stå för "riktiga" bilder och mobiltelefonkameran för nåt slags resten, allt det andra. Vilket naturligtvis är ett väldigt felaktigt resonemang.
   Den första frågan borde nog vara; Är bilden tänkt att hålla över tid? Redan här kan man sålla bort ett antal milliarder fotografier som har passerat bäst-före-datum sen länge. Vad åt jag till middag, min femtusendesjätte selfie och alla andra bilder som i princip endast publiceras en gång. Där mottagaren sannolikt är definierad av sändaren. Ett slutet växelspel. 

(Mary Ellen Marks på Kulturhuset. Utställningen avslutad. Törs man säga bra? Hellre bilder med stringens, form och tydligt berättande som också förväntar sig ett engagemang från läsaren. Utställningen avslutad mem jag hann se den. Inte uppmärksammad här på FS och ganska sparsmakat i övrig press.)

Men den "riktiga" fotografen då? Den entusiastiske fritidsfotografen. Nu ska man ju veta att från massbilden till de bilder som försöker kommunicera något mer än ögonblickets tillfredställelse råder en glidande skala. Om det tidigare exemplet är massbilden, bildens devalvering är kanske hobbyfotografens det uppriktiga försöket att skapa ett bildens mervärde.
   I fritidsfotografens värld finns mer sällan en bildredaktör, sällan en beställare, sällan en beställning. Sällan ett annat syfte än att tillfredställa fotografen själv, sändaren. Och då gärna med ett önskat gillande när publiceringen är skedd. Eller hur?

Bilder ska nog hanteras som språkliga uttryck. Med grammatik, med behov av stringens och form.

Om tillskrivning och viktiga metadata.

Den här bilden, en nästan ikonisk bild föreställande pianisten Thelonius Monk är fotograferad av Lawrence N. Shustak. Bildgoogla på den och det är inte otippat att fotografen i stället heter Herb Schnitzer.
   Ett av många exempel på motsägelsefull tillskrivning.

Ett annat kommer här:

Bilden som finns tillgänglig i Digitalt museum tillskrivs Sten Didrik Bellander  och är uppskattad till att vara fotograferad någon gång 1952-1956. Och det kan väl vara rimligt, Myranstolen, som tidsmarkör, kom 1952. Bilden finns återgiven i boken Fotohistorier som kom ut härom året. (I redaktion Anna Näslund Dahlgren Natur och Kultur Stockholm 2022). För övrigt en fin antologi som bör stå i varje fotohistoriskt intresserads bokhylla.
   Men nu till det här med tillskrivning, samma bild finns även  återgiven i Genomresa – Georg Oddner utgiven av Malmö museer 2003, (en utomordentligt fin volym) i vilkens kolofon man kan läsa följande uppgifter; © Georg Oddner/Malmö Museer. Redigering, urval och bildtexter Georg Oddner. (Bildtext sid 117 modereportage Damernas Värld Stockholm 1956.) Uppgifter som till viss del stöds i boken Svart på vitt, om Tio fotografer av Per Lindström (Historiska medier Lund 2008) Och hur kan det bli så? Bellanders bilder, kopior och negativ donerades till Nordiska museet för femton tjugo år sedan. Kopiorna var väl som brukligt är stämplade på baksidan. Kan någon på Tio Fotografer, Bellanders och Oddners bildbyrå slarvat lite? Tanken är inte omöjlig och tiden får kanske utvisa det. Oddners bilder, en halv miljon negativ är donerade till Malmö museer men inget ligger ännu ute på Digitalt museum vad jag vet.

Det där med metadata är inte så dumt, och rätt så lätt att nuförtiden styra över själv. Gör det!

Svampar i januari

Den här "vintern" är nog lite exeptionell. Hitills har politikernas "vargavinter" ännu inte riktigt infunnit sig, åtminstone inte här nere i den tätbefolkade delen av landet. Det är hyfsat varmt, blåser en hel del, grundvattnet återhämtar sig sakta – med eller utan översvämningar,  fästingarna vaknar och ja, lite ur led är tiden. Man har plockat ramslök ute på ön har jag hört. Det är elväder.

Är det varmt och fuktigt sätter nedbrytningen igång. Svamparna trivs, alla dessa åtminstone för mig helt okända sorterna. 

Det där gula slemmet är kanske en sån där intelligent slemsvamp? Vilket får tanken att i en hastig sekund svänga förbi tankar om AI. Det svarta i överkant är också en svamp av nåt slag.

Idag gäller den lilla, något lynniga Fuji X10 med tio år på nacken. Men den har en bra macrofunktion som passar bra när man går med näsan i marken.

Fotsvamp.

Så får man en dag att gå.

Fauske Nordnorge del 6. Avslutning.

Så kommer midsommar och kameran riktas mot andra saker än den dystra vardagen. Albumets bilder börjar fyllas av en hoppingivande ton. Man börjar se slutet på expeditionens uppdrag.
〈 Man glömmer lätt grannlandets plåga under kriget: Vid krigsslutet fanns det i Norge 100 000 krigsfångar, framförallt från Ryssland. De hade på olika sätt tagits dit av
tyskarna för att tvångsarbeta under ockupationen. I dessa slavarbetsläger för ryska, polska och serbiska krigsfångar dog under den tyska ockupationen 17 000 människor – av sjukdom, undernäring, misshandel och i vissa fall efter att ha avrättats.
(Och norrmännen själva led också. 30 000 norrmän fängslades under kriget, 8 000 av dem skickades till arbets- eller koncentrationsläger i Tyskland. 760 av dem var judar och av dessa judar var det bara 25 som överlevde. Och Nordnorge drabbades på många sätt av kriget. Staden Kirkenes bombades 328 gånger under kriget.)
HÅKAN BERGSTRÖM ur en intervju med pappan. Hallands Nyheter 14 augusti 1995 〉

Midsommar tillsammans med ryssar och norrmän.

En fotboll –"den första i Nordlands fylke efter kriget"– överlämnades till Fauske scoutkår.

Några dagar senare kunde första kontingenten utskrivas för transport hem till U.S.S.R.

Fint besök – Folke Bernadotte åtföljd av representanter för Röda korset och pressen. ( Däribland SF-journalens smattrande röst –Gunnar Skoglund. Ej med på bild.Min anm.)

Utrymningen av vårt grannläger "Peterslager" kom någon vecka senare.

"Tack Röda Armé". ( Den första krigsfångarna fick åka båt hem, senare gick transporterna mestadels med bil genom Sverige och Finland.)

Hemresan förestår – ej utan vemod på sina håll.

Ryssarna hyllar oss med sång när bussarna rullar i väg.

Dr Nordwall tackar Mellnik för god hjälp.

När vi kom till Bodö hade planet, som skulle hämta oss, kört genom asfalten på det ganska provisoriska flygfältet.
Svenskar, norrmän, engelsmän, polacker och tyskar hjälptes i bästa sämja att få upp planet och ett par timmar senare var vi åter i Luleå.

Några avslutande bilder från tågresan tillbaka till Stockholm och sen är berättelsen slut. Vad som hände sedan förtäljer inte den här berättelsen. Helt okomplicerad är inte den fortsatta historien om vad som hände med de återvändande soldaterna och vad hände med de ryska läkare och övrig personal som tog hand om fångarna efter den tyska kapitulationen. (Paret på en av bilderna här ovan lär ha haft kontakt med varandra långt in på sjuttiotalet.)
Om och hur det blir en annan publicering av den här berättelsen tål att fundera på. Bildmaterialet håller inte hela vägen och är nog delvis rätt svårt att restaurera, men visst finns det ofta ett lite oskuldsfullt skimmer över dem.  Textdokument kan fylla upp, och en intervju i Hallands Nyheter fyller upp en del tomrum. Men berättelsen kan kanske vara en om än mycket liten pusselbit i förståelsen av nittonhundratalets största katastrof.

Nordnorge 1945 del 5

Det fanns flera tyska fångläger placerade i Nordnorge i huvudsak byggda för att hantera ryska krigsfångar. Varför de hamnade där, vilken logistik som låg bakom framgår inte av den här berättelsen. Många fångar hade suttit internerade ganska länge, ett år eller mer och det var alltså från de här lägren utspridda i den norska fjällterrrängen patienterna hämtades upp.

Typiskt läger. I barackerna - av svenskt fabrikat!- låg två man hylliknande lavar i två våningar utefter varje långsida. Ingen avdelning mellan varje man fanns men man räknade högst 50 cm. Höjden mellan lavarna 50-60 cm. På detta sätt inrymdes c:a 80 personer i varje barack.

Runt lägret taggtråd och nu tomma kulsprutetorn.

En annan typ av barack.

Tusentals och åter tusentals fångar mötte döden i fångenskapen genom hunger och umbäranden eller blevo skjutna eller på annat sätt avrättade.

På många ställen hade exkrigsfångarna rest monument över sina döda, oftast mycket pampiga fastän materialet endast ar trä och betong.

I denna grav vila 800 serber.

Och all denna väntan. 
Veckorna går och det blir midsommartid. Och även i eländet firar man det lite grann. I början av juli börjar de första patienterna och före detta krigsfångarna  vara i såpass skick att de kan återvända hem till Sovjet. Det får bli nästa och det samtidigt det avslutande inlägget i den här bloggserien.