Passepartouter, hur gör man?

Förr eller senare vill man publicera sina bilder, rama in dem för sina egna väggars trivsel eller rent av för att ställa ut. Om man vill ha en passepartout runt bilden finns det några knep och tips som kanske kan vara till nytta.
   Fotografier får oftast förutbestämda proportioner beroende på fotopappers traditionella format. Samtidigt har de flesta ramar i handeln standardiserade format. (Man kan så klart slöjda till ramar själv, eller specialbeställa udda format.) När man köper syrafri kartong är sådan som har låg gramvikt i förhållande till tjocklek att föredra. Den har högre bulk och är något lättare att skära i.

Exemplet nedan utgår från en ram med formatet 30x40 centimeter och ett fotografi med måttet 24x30 cm. Stående format alltså, och hur får man nu hålet att hamna rätt. Allt ritande och mätande gör man på passepartoutens tänkta baksida som man  själv får välja. Man börjar med att ta fram den optiska mittpunkten genom att dra en diagonal. Man avsätter bredden på kartongens höjd  sida. Dra sedan den andra diagonalen. Där diagonalerna skär varandra ligger den optiska mittpunkten men flytta mittpunkten till kartongens mittaxel så blir allt rätt. Nu är det lätt att markera ytan på det hål som ska skäras ut. Hålet bör vara någon cm mindre på bägge ledderna så att passepartouten överlappar bilden.
   Lägg märke till att sidorna är lika breda medans underkanten är väsentligt bredare. Och så ska det vara, den så kallade passepartoutregeln. Men, här finns lite utrymme för eget tänkande. Man kan sänka ner "hålet" ett par millimeter  om man tycker att foten blir för bred men inte mer än att huvudet  upplevs som lika brett som sidorna. (Det är tur att synvillorna är på vår sida.)

Så är det dags att skära ut hålet och till det behöver man en vass kniv, en brytbladskniv med 9 mm brett blad passar bra. Köp en av någorlunda hygglig kvalitet. En bra linjal behövs också, aluminiumlinjal gärna med glidskydd på baksidan och så kallad tuschkant. 60 cm lång eller längre. Det finns tunga stållinjaler att köpa men de kostar en vacker slant. En tillräckligt stor skärmatta behövs också. Till nöds kan  man istället använda en boardskiva ("masonite").

Så är det bara att sätta igång. Beroende på om man är höger eller vänsterhänt. Högerhänt börjar på vänsterkanten, lägger linjalen utmed markeringen och trycker försiktigt men bestämt ner spetsen i början på linjen. Håll knivbladet lite vinklat mot linjalen så att snittet blir lite vinklat. Skär sedan med milt men fast tryck hela vägen ner. Musklerna ska ligga på linjalhanden, knivhandens fingrar ska inte vitna. Efter fem sex snitt är man igenom. Släpp inte taget om linjalen under proceduren. Andas lugnt och skär mot kroppen. Ta sedan den andra långsidan  och därefter kortsidorna. Längst ut i hörnen kan man behöva ett rakblad för att försiktigt lossa mittbiten. Om det mot förmodan blir lite fnasigt i skäret tar man ett fint sandpapper och tar några försiktiga drag.

Och så här gör man med ett liggande format. Centrera hålet mot passepartoutens format. Lycka till, och byt knivblad ofta. (Översta bilden redigerad 241001)

Fotohändelse, en fotolördag i huvudstaden.

3+3 fotografer på Galleri Fotografi har nog inte undgått någon av de mer frekventa följarna på FS. Och först som sist, vill ni se bra fotografi i en sammansatt och välfungerande utställning så är ett besök på Hornsgatspuckeln att rekommendera. Trångt, svettigt och massor av folk, som sig bör på ett vernissage, men hoppeligen lite lugnare övriga dagar. Se den om ni har möjlighet.

Och en liten oskarping kan man väl inte låta passera. Tittar på Simon Johanssons bilder på Stockholms Stadsmuseum och där finns det ett och annat som är oskarpt. Nu tänker jag inte jämföra mig med Simon men en och annan oskarping kan man väl få publicera. Är oskärpa rörelse? Eller annorlunda uttryckt, vad berättar oskärpa. Simon Johansson på Stadsmuseet ska ni titta på vid nästa Stockholmsbesök (passa på så länge museer och kultur är överkomliga och en angelägenhet för folkflertalet.)

Godmorgon

Om man vill studera brännvidd och utsnitt kan man undersöka  det enskilda ögat som  ganska väl uppfyller kraven på en camera obscura, en lins, ett mörkt rum, en yta som fångar upp det ljus som linsen bryter (och dessutom en bländare).
Men hur är det med ögats "brännvidd"? Kan man bestämma den? Ett experiment, som är rätt enkelt att utföra är att ta en kamera med zoomobjektiv, sikta mot något och växelvis jämföra det man ser i sökaren och det fria ögat samtidigt som man zoomar in. När man uppfattar att bägge ögonen ser samma sak, samma utsnitt har man hittat ögats brännvidd. Bli inte förvånad om den hamnar runt 80-85 mm.
    Ögat är en mer komplicerad apparat än så. Vi har ett stereoskopiskt seende, vilket kameror mer sällan har. Dessutom är ögats näthinna uppdelat med en liten yta (gula fläcken) i näthinnans mitt med receptorer, tapparna, som uppfattar färg, rörelser. Resten av näthinnan har receptorer som är mer känsliga för ljus men inte för färg, de så kallade stavarna. Så vår bild är sammansatt. Och inte nog med det, de saccadiska ögonrörelserna, de här omärkliga flackande ögonrörelserna gör att vi uppfattar ett större utsnitt, synapparaten skapar så att säga en bild eller utsnitt i efterhand som nog motsvaras ganska väl av en brännvidd runt 35-40 mm, naturligtvis väldigt individuellt. Varför det är så, något att kanske återkomma till. 

( Bild fotograferad med zoomobjektiv, passligt nog på 80mm enligt metadata. Också säsongens sista friluftsbad.)

Några tankar om vidvinklar och perspektiv

Att förklara skillnader mellan utsnitt, brännvidd och perspektiv är en grannlaga uppgift, något jag ofta erfor som lärare i fotografisk bild. Man kan naturligtvis fråga sig om det ens är nödvändigt att förstå, det blir väl bilder ändå om man så säger. Men det kanske hjälper och öppnar ögat hos en del fotografer om man konstaterar att vidvinkelobjektiv inte utvecklades för att komma så nära som möjligt. Tvärtom. Syftet var att komma så långt bort ifrån det tänkta motivet som möjligt. Med ett vidvinkelobjektiv var det möjligt att få med hela rummet även om avståndet var måttligt, vilket var en pluspoäng inte minst för porträttfotografer som då kunde hålla sig till en betydligt mindre fotoateljé. Och dokumentärfotografer som kunde få med hela handlingen från ett avstånd  som var rimligt och närvarande, landskapsfotografer som kunde få med betydligt mer landskap i en exponering och tack vare det förhållandevis stora skärpedjupet också kunde få med ett passande staffage i förgrunden.

Fotograferat med motsvarande 35mm, därefter beskuret till 50-55mm. (bilden publicerad tidigare)

Och framför allt. Ett vidvinkelobjektiv skapade ett utsnitt som var möjligt att beskära efter tycke och smak. Kanske för att uppnå en komposition med det hett eftertraktade gyllene snittet, eller för att skapa en accentuering av en bildens tänkta berättelse.
   Många fotografer, inte minst gatufotografer tänker att ett objektivs brännvidd, alltså utsnittet ska vara samma som filmrutan eller sensorns utsnitt. De fotograferna har kanske inte stått i ett mörkrum, inte använt beskärningsramen eller höjdinställningsratten på en förstoringsapparat. Idén om att objektivets utsnitt ska vara opåverkat har kanske bäring på Cartier Bressons förmodade påståenden om exponeringen som "the desicive moment" att fånga händelsen i sökaren och låta den stanna där. Gärna med en svart ram, vilken även i den gamla analoga tiden var jätteenkelt att simulera.  

Fotograferat med motsvarande 50mm därefter beskuret till ca 85mm (bilden publicerad tidigare)

Och perspektivet då? Som beror på hur nära flyktlinjernas sammanfallande med horisontlinjen ligger bildens centrum. Fler än en har säkert tragglat det här nån gång i skolans bildlektioner. I fotografi som sysslar med linser blir perspektiv mera en fråga om sfärer eller tunnformade perspektiv. Ju närmare man är motivet desto mer tunnformat blir perspektivet ungefär som ett tecknat tvåpunktsperspektiv blir mycket dramatiskt, och något vi sällan ser eller upplever. För över alltihopa råder ett par ögon som inte gör som vare sig det tecknade eller fotograferade perspektivet gör. Ögat ser en avbildning av verkligheten och är förhoppningsvis utrustat med ett intellekt som förstår hur det förhåller sig. (Ögats "brännvidd lär" ligga nånstans runt 75-85mm vilket går rätt lätt att undersöka i en laboration. Har skrivit om det förut.)
   När vi fotograferar, eller tecknar skapar vi avbilder av verkligheten som mer eller mindre överensstämmer med synapparatens tolkning.
   Det om det, sen återstår det etiska, moraliska, bildberättande dimensionerna i bild. men det får bli en  annan gång.

Dokumentärt och svartvitt

Härom  veckan hittade jag ett par volymer på Myrorna från fyra förläggare, bland annat Gruvarbetare i Wales med foto av Kjell-Åke Andersson. Det här är sjuttiotal. Tri-x, kornigt svart, nåt som förvisso passar ett dokumentärt arbete om kolgruvearbetare. Även om repron med dagens mått är rätt klen så funkar svärtan bra. Och det är klart att hade man haft råd och eller möjlighet till fyrfärgssvart hade det blivit lite extra tryck i bilderna. Men så var nog inte tiderna. Hursomhelst, min tanke och fråga, görs den här typen av bilder och dokumentation idag? Det borde vara så. Eller är det så att den tekniska utvecklingen i det digitala rummet skapar så mycket annat att den så att säga skapar en ny berättardimension. Kanske framförallt färg, som inte kostar något, men också stort dynamiskt omfång och möjligheten att runda dåtidens tillkortakommande, låga ASA-tal. Har den nya tekniken skapat nya berättarkomponenter och hur förhåller sig ett ungt öga till dåtidens dokumentära bilder.
   Dream Street, Eugene Smiths stora Pittsburg-reportage, en egendomlig historia i sig, kom ut i nyutgåva förra året. Apropos en annan tid och ett annat sätt att berätta. Svartvitt.

(Och nu återstår det där fyndet, en löjligt billig Anders Petersen, Gröna Lund på någon loppis ute i provinsen. Hoppet är vår vän.)