En dokumentation 2004-2024.

Jag är inne på sluttampen av ett mer än tjugoårigt projekt: konstnärer-publik-händelser-möten, en dokumentation av Uppsala Konstnärsklubb 2004-2024.
    Montera bilder, med tilltagande skrivkramp försöka få till nån slags ledsagande text. Finputsa ett bildspel och allt som oftast drabbas av den där "gör om-gör rätt"-rösten. (Så tänker man att det är väl ingen j-vl som ser att det klickar på en sekund i en övergång. Eller gör de?)
    Spontanporträtt-porträtt som är tagna i stunden i befintligt ljus och en spontan överenskommelse med den fotograferade. En del har jag som sagt låtit printa.

Hursomhelst, på lördag blir det utställning. Spontanporträtt och bildspel. Galleri 2 Walmstedtska gården i Uppsala . Alla använda bilder har digitalt ursprung och ser man det inte annars så ser man det nu. Den enormt snabba utvecklingen inom digitalt fotografi. Vem minns till exempel en Sony Mavica idag?
    Samtidigt i denna vånda dyker frågan upp, hur mycket ska man retuschera? Digitalt foto drabbas ju sällan av dammkorn eller andra brister i negativen. Eller ska bristerna i bilderna få hänga med. Som tidsmarkörer för hängivna fritidsfotografer. Nån trycksak lär det inte bli, då hamnar ribban på en annan nivå.

Istvan Varga, skulptör.

Göra böcker, upplösning i bild och lite enkel huvudräkning.

Bildupplösning blir alltid aktuellt när en bild ska skrivas ut, tryckas eller på något sätt reproduceras. Man har de pixlar man har i en bild, även om det så klart går att interpolera den och hitta på fler pixlar än vad originalbilden innehåller^∗. 

Men nu direkt på lite huvudräkning och tack för att vi så gärna räknar upplösning i ppi, pixels per inch (pixlar per tum), för då har vi tolv som bas i räkningen. Det engelska systemet har sina poänger framför decimalsystemet.
   Du har en bild som är låt oss säga 1200 pixlar på bredden. Den önskade upplösningen är 300ppi. Dividera 1200 med 300 viket blir fyra, alltså 4 tum. En tum är ungefär 25 mm. Din bild är alltså i 300ppi ungefär 100 mm bred. (4x25=100). 
  Nu kanske du tänker göra en bok i A4 stående. Då är sidbredden 210mm inräknat marginaler. Låt säga att du kalkylerar med en satsyta (området innanför marginalerna) som är 180mm bred. Med en bild som är 1200 pixlar bred täcker du alltså halva satsytan. Vill du ha utfall på bilden, med det menat att bilden går ända ut till papperskanten lägger du på 5mm på överkant och ytterkant så att bilden sticker utanför pappersytan. Det behövs för att skäret ska bli rätt. (Kolla med tryckeriet viket utfall de vill ha.)

Hur mycket bild behövs det då för 180mm bredd? 180/25 = 7,2 alltså 7,2  tum. Och du behöver 300 pixlar till varje tum, 300x 7,2 = 2160ppi. Eller om du vill att bilden ska vara 150mm bred? 
  Du behöver sällan räkna ut höjden på bilden då den naturligt nog ger sig  självt.
   Om nu tryckeriet eller utskriftstjänsten vill ha en annan upplösning (Crimson förordar 400ppi, kvalitetstryck på bestruket papper 350ppi, normal offset 300pp, i dagstidning i skrivande stund 200ppi.) Sånt där är lätt att kolla med tryckeriet. Och glöm inte att tryckerierna är angelägna om att det ska bli rätt från början så de svarar mer än gärna på frågor från funderande beställare.

Om nu huvudräkningen blir krånglig finns ju alltid miniräknare att tillgå. Och nån tycker säkert att tum=25mm är slarvigt uttryckt, rätt är 25,4, men det finns något förlåtande i förhållandet i upplösning och faktiskt storlek som låter de där tiondels millimetrarna slippa igenom.

^∗Kom ihåg att göra storleksförändringar av bilder i bildredigeringsprogrammet så att de har rätt storlek och upplösning när de monteras i layoutprogrammet. Det går, och kan vara frestande att förstora och förminska bilder i layouten. (In Design och Photoshop kommunicerar bra och det är rätt enkelt att hitta en fungerande arbetsgång. Det lär finnas en fristående plug-in  som kan automatisera det flödet, alltså utifrån ett kommando i layoutprogrammet automatiskt göra bildredigeringen  och uppdatera bilden i ett svep så att säga. Jag har inte provat det, jag vet inte ens vad det heter...)

25 december

Dagarna börjar långsamt men säkert blir de längre igen. Först handlar det om sekunder, sen någon minut. Den här gången också.

Kungsängarna sett från Lilla Djurgården, Nåntuna.  SV +8°, god sikt.

Om romantiken och det dokumentära

"Genom att lägga en högre innebörd, det vanliga en hemlighets lyster, det kända värdigheten av någon okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det" Novalis.
    En romantiker vill alltså upphöja det vardagliga och låga till något större. En resa till och från arbetet förvandlas till ett stycke poesi. (Citat ur förra numret av Fotografisk tidskrifts ledare).

Vad är det i en bild som kan gör samma motiv till romantik eller dokumentärt. Eller kan en bild samtidigt vara romantisk som dokumentär. Handlar det om bildens kontext, fotografens uppsåt, eller bildläsarens privata kontext? Det är mycket som är förborgat i  och  kring en bild. 
   Men, romantiken ligger i fotografens öga, med bilder att tolkas på ett önskat sätt. Och varför romantiken rinner upp i bildvärlden så här i vad som i en romantisk värld kan tolkas som den punkt i historien när en kultur, ett synsätt och verklighetsuppfattning skönjer något annat som så att säga dyker upp vid händelsehorisontens framkant. Något annat. Kanske alla kulturers fall. För eller senare. I romantiken  ryms en stor andel nostalgi. "I romantiken vilar ett avsked".

Enkelt sagt och uttryckt kanske det handlar om att ge sina bilder en större betydelse. En större förväntan. En position i ett bildlandskap som idag är för stort. Som idag kräver en grovsållning innan det  möjligen romantiska per definition kan dyka upp. Det finns helt enkelt för mycket bilder för att någon överhuvudtaget kan skapa en överblick och ett adekvat urval.
Det är kanske att ta i, och  tanken är inte min egen fabricerade. Jag ska ta en sväng på Nationalmuseum och utställningen  om romantiken. Kanske den bidrar till förståelsen.

Christopher Long. Bilden bakom är inte hans. Googla på honom. Riktigt bra måleri.

Christopher Long - Between Apology Note and Love Poem som vi tittar på i kväll, det är vernissage på Uppsala Konstmuseum.  Christopher finns på min top-ten lista över målare. Men han är inte romantiker. Ändå kan man sjunka in i hans målningar, bli stående mer eller mindre uppslukad. Inte bara för hans teknik, och utnyttjande av pigmentet Viridian med sitt väldigt gröna. Cristopher gör det med självklarhet.
  Och en jämförelse med måleri och fotografi. Det finns mycket så mycket som hänger ihop. I allt uppriktigt bildskapande. Teknik och berättelse.

En Nikon F. Bra att ha liksom.

Vad analoga kameror gäller är nog min arsenal fylld. Men frestelsen att skaffa en hederlig Nikon F, utan någon som helst mätning av ljus och annat. Inte bara som nostalgisk hyllvärmare utan mer som ett fotografiskt komplement. Ett verktyg. Ett sånt jag ägt som en vän tappade i berget en sommar, inte ens en Nikon F-pansarvagnen klarar det (och det gick som det gick med den vänskapen).  Så stod det en F i montern på  Återbruket. Årsmodell 72 med ett Vivitar 90mm macro och en Nikon teleplus. Och nu  undrar jag så klart vad den tidigare ägaren ägnat sin tid till. En liten buckla på prismahuset, annars ok.

Men nu ska det handla om oskärpa och när man nödvändigtvis behöver knasterskärpa. Om jag får råda. Men den här bilden har, skulle man med viss fog kunna tycka, en besvärande oskärpa. Inte tillräckligt mycket. En modern fotograf skulle placera den här bilden i Lomografi-segmentet om den hade varit vinjetterad, men det är den inte. (Fontänskulptur av Axel Wallenberg "Händelser kring ett torg- till arbetets lov", Vaksala torg, Uppsala.) En detalj.
   Jag tar en vända runt bekanta miljöer. Med två NikonF, en hardcoreF och ett hus med Photomicsökare som ska få visa vad de går för. Eller, egentligen handlar det om två hus, 72-or bägge två. Fyra objektiv (24, 28,  55 och 105). Klarar de testet? Tveksamt tycks de visa sig när jag framkallat och går igenom bilderna och förstår att felet sannolikast beror på 1. Ett öga som inte kan fokusera rätt. 2. Att fyra objektiv plötsligt blivit diffusa. Nu tyckte inte optikern att det var nåt problem med synen för en vecka sedan. Snarare status quo. 
   Sen blir det ett andra test. Objektiven på en D800. Då borde det gå att ringa in problemet.
   Sen kan väl varje förnuftigt tänkande människa inse att fotograferande med moderna grejer toppar. Men visst är det lite roligt med det gamla. Eller?

Och då kommer frågan, när behöver man knasterskärpa? 1. När man fotograferar av negativ och diabilder. 2. Antagligen i samband med fågelfoto och annat som hör till naturen. 3. Spektakulära sporthändelser. 4. Gatufoto, inte nödvändigtvis, ej heller vid så kallat flanörfotografi.
   Skärpa eller inte är något som syns i en bild och följaktligen en berättarkomponent.
 Återkommer troligen runt detta.