Kanske ett vykort

2018. En badplats i Sverige. En av många. Jag får en flash på Elliord Mattsson, fotografen från Spillersboda. Det svartvita vykortets okrönte mästare. Intet gick honom förbi. Allt syntes lika viktigt. Och allt redovisades. Igenkänningen var naturligtvis viktig, poängen med ett vykort är att platsen ska helst gå att identifiera. Elliord är också en mästare i den tråkiga intetsägande bilden. Det neutrala redovisandet. Det är inte tendensiöst, det saknas alltid ett punctum ( poängen uppstår fyrtio år senare). Det är bara ett bildens konstaterande, så här ser det ut.
Elliord var främst verksam på Ostkusten, särskilt Roslagen. ( Finns det ett vägskäl mellan Öregrund och Norrtälje som Elliord inte dokumenterat? Gärna med en Borgward Isabella i bildens periferi.)

( Den här bilden är tagen i Västsverige. Marks kommun. Lite kontrastlös, precis som Elliords bilder också ofta är. Det är den tidens förkärlek för det mjuka. Elliord hade nog kopierat in en sommarhimmel med lätta cumulus och en blekblå himmel. Sånt är alldeles ok på ett vykort.)

Oskärpans år 2018

Ur arkivet. Central Park NY.

(Oortodoxt beskuren.)

Le Miserable 2

Den här killen har gått i däck. Mest fascinerande är hans fotställning och hur det är möjligt att sova så. För den här killen sover. Punkt. Min fråga till mig själv är, är den bild försvarbar? Ett foto på en person som är helt utlämnad. En gatufotografifråga. Jag har ändå ett slags facit. Bilden är kraftigt beskuren. Det betyder att originalbilden, den ur kameran innehåller mer omgivning, en hel del andra människor som njuter av kvällssolen vid La Garonnes strand. Han finns med. Så själva fotograferingen kanske inte är problemet, snarare efterbearbetningen, beskärningen. Den process som utlämnar honom. Chansen att han kommer att se bilden är minimal och han är rimligen inte identifierbar. Men i någon mån är ju bilden ändå utlämnande.
Sen kan jag inte motstå en överruffig efterbehandling i Silver Efex. Och lite annat photoshop-pyssel. Nu kommer fråga nummer två. Finns det någon berättelse här?

och så här ser bilden ut i original.( inlägget redigerat 171117 22:059). 

Bröllopsbesvär

Att gifta sig verkar vara en stor apparat. En del av ritualen är den obligatoriska bröllopsfotograferingen. I Jardin Japonaise i Toulouse har bröllopsfotograferna bråda dagar. Allt från strikta uppställningar till lite nojsigt tittut bland träd och buskar. Fotograferna verkar ta  sina uppgifter på stort allvar, ibland med bistånd av en liten pluton assistenter. Dock inte denne. Och nu får det allt bli lite färg.

Chemin de St Jaques

Vi vandrar med näsan  mot väster. Nån gång kanske vi kommer fram till Santiago di Compostela. Vi vandrar åter utmed Chemin de St Jaques, pilgrimsvägen. Den här gången en bit av anslutningsleden från Arles till Toulouse. Vi borde ha gått längre västerut och rent av nått fram till Saint-Jean-Pied-de-Por. Men som sagt, det finns nått som heter logistik även i denna enkla vandrarvärld. Vårt skäl och syfte är inte direkt religiöst, kanske mer det faktum att lederna är välmarkerade och har man tur träffar man trevliga människor. Särskilt om man som vi bor på Gites eller hemma hos folk. Då kan man tillbringa en kväll i ett franskt lantkök med massor av skratt och god mat ( det enkla franska bonnköket är inte att förakta). Vi övernattar  på en bondgård strax utanför Viviers-lès-Montagnes hos det här trevliga paret. De driver en gård med ett sjuttiotal mjölkkor och de lever med samma bekymmer och problem som de flesta bönder. Men som sagt, glädje och skratt är det som förenar.