Prophoto, säsongens repetition och lite grann om klimat och väder.

Få saker flirtar så tydligt som pioner i blom med jättestora färgrymder som till exempel Prophoto, störst av dem alla. Och varje sommar i pionblomningstid blir det en liten repetition i det här med perceptuell återgivning och relativ kolometrisk. Som man naturligtvis kan fundera på viktigheten av.
   Det digitala fotograferandet har två noder att nå upp till. Maximal skärpa, maximal färgrymd. Resten, sånt som intressant, viktig, relativt mjuk återgivning, och då är vi inte ens inne på sånt som svartvitt, eller gråskalebild borde man kanske säga, tillför bilden. Det är i den svängen ett ”digitalt” tänk möjligen kan utvecklas med lite gammal hederlig analog bildkänsla. Skulle man kunna uttrycka det.
  Skärpa handlar i grund och botten om kontrast och olika möjligheter att skapa kontrast, därom är de flesta överens. Det stora färgomfånget tycks kanske mer vara en fråga om utrustningens tekniska kompetens. Men går det att koppla ihop det, och går det att möjligen sammanföra ett analogt tänk med det digitala? Något att ständigt  undersöka.

En titt på de olika färgrymderna. Här ser man med önskvärd tydlighet att det är just i pioner och liknande motiv färgrymden Prophoto faktiskt rymmer pionens barocka svulstighet i färg. Men svulstigheten för själva pionen alltså, har sitt pris. Det är dyrt och det roliga är över på en dag eller två och blomprakten övergår till mer av ett memento mori. Förgängelsen, allt kött blir hö. Och allt det där.

Efter en dryg månads torka, torrt och blåsigt kommer till slut allt regn på en gång. Efterlängtat, välbehövligt. Vi gläds med våra regntunnor. Även om den nederbörd som kommer inom ett dygn borde fallit lite mer utspritt under månaden. Blött blir det i allafall. Och sen lite siffror. I Uppsala, som ståtar med rikets längsta meterologiska mätserie, rapporterar 2,1 mm regn under juni månad (och det i elfte timmen) vilket är nytt rekord sen 1775 (tack Anders Celsius för det). Två millimeter är inte mycket (två liter på 10 kvm) och gränsen till svårslagenhet, noll millimeter ligger farligt nära, sen går det uppenbart inte att slå fler rekord i juni månad, åtminstone inte i den här grenen. Här ute i skärgården är det ännu lite njuggare, torrare, blåsigare, soligare (Svenska Högarna, 20 sjömil österut leder solligan och vi ligger inte så många minuter efter.) Man kan ändå förundras över hur naturen hanterar det. Många blommor väljer att slå frukt, går i frö betydligt tidigare, det är bråttom så länge det finns en tillstymmelse till fukt och man får klara av jobbet snarare än snart. (Här blommade för övrigt midsommarblomster, Geranium Sylvaticum redan de sista dagarna i maj.)

Svampar i januari

Den här "vintern" är nog lite exeptionell. Hitills har politikernas "vargavinter" ännu inte riktigt infunnit sig, åtminstone inte här nere i den tätbefolkade delen av landet. Det är hyfsat varmt, blåser en hel del, grundvattnet återhämtar sig sakta – med eller utan översvämningar,  fästingarna vaknar och ja, lite ur led är tiden. Man har plockat ramslök ute på ön har jag hört. Det är elväder.

Är det varmt och fuktigt sätter nedbrytningen igång. Svamparna trivs, alla dessa åtminstone för mig helt okända sorterna. 

Det där gula slemmet är kanske en sån där intelligent slemsvamp? Vilket får tanken att i en hastig sekund svänga förbi tankar om AI. Det svarta i överkant är också en svamp av nåt slag.

Idag gäller den lilla, något lynniga Fuji X10 med tio år på nacken. Men den har en bra macrofunktion som passar bra när man går med näsan i marken.

Fotsvamp.

Så får man en dag att gå.

Om oskärpa och brännvidd. Lite mer tankar i sommarhagen.

Nattviolen står i hagen. Ett par stycken. Bortsett från det att det finns två varianter, grönvit nattviol och nattviol av den här orkidéen, vilket mitt besök och högst trovärdige ciceron i gröngräset berättar. (Är man professor i botanik så har man auktoritet.) Ståndarknapprummen i den grönvita bildar vinkel mot varandra till skillnad från den den vanliga där ståndarknappsrummen är parallella. Se där en skillnad att jämföra.
   Nattviolen växer ofta på gräsbackar i skogen, ibland hedar och som här i mulbetad mark. Och där dyker den upp, fotografens fråga, hur beskriver man en nattviol i bild? Bortsett från den objektiva redovisningen, artnyckeln att känna igen med. Såna bilder finns redan väldigt gott om. Eller är det något annat som skulle kunna lyftas fram. Namnet nattviol berättar onekligen om dunkel. Så varför inte försöka ta bilden mot en delvis mörkare fond. Och ha lite ljus med i bakgrunden. Man ser mörker bättre om det finns ljus, ja det är det där med att jämföra.
   Men hur beskriver man doften i bild? Viol berättar om väldoft. Den grönvitas doft har en ton av vanilj säger floran. Bägge doftar i skymning och natt. Dofter, särskilt väldofter är väl ofta ganska subtila, inte helt och klart definierade. De är ganska oprecisa, de påminner om, och så vidare. Till skillnad från de mer oangenäma lukterna.
   Ett sätt att beskriva oprecisa, och subtila saker kan vara genom att utnyttja olika former av oskärpa. Lite grann. Kanske så att just den där viktiga detaljen inte är riktigt skarp. Det tycks mig som en liten, liten oskärpa triggar ögat att försöka se, att anstränga sig. Vilken typ av oskärpa som fungerar bäst, och var i bildplanet oskärpan bäst kommer till sin rätt är nog olika beroende på motiv och andra parametrar som till exempel vad som är bildens underliggande berättelse.

Att åstadkomma den här bildens oskärpa är tämligen lätt. Det är inte mycket vridring på objektivringen som behövs för att det ska bli oskarpt, särskilt om man vill ha ett kort skärpedjup. Och slumpen i form av en liten, liten vindpust kan hjälpa till. Och oskärpan gör det svårt för min ciceron att i efterhand avgöra ståndarknappsrummen. Var det den grönvita eller? Se där, ytterligare en obesvarad fråga.

(Nikon D800, Micro-Nikkor 55mm 2.8. Och här är det manuellt som gäller. En raw-fil är till god hjälp för att få ner exponeringen i bakgrunden.)

Utflykt i spenaten II

Ja, man drar sig tillbaka. Ett liv i ens eget Tusculum. Och då kan det vara nöjsamt att lägga sig på mage i spenaten och förutom fotograferandet också fundera på hur vi egentligen ser. Och skillnaden mellan en modern digital bild med skärpa utöver all rimlighet. Och det som ögat faktiskt ser. När bilden faktiskt motsvarar ögats tillkortakommande.

Rosa alba behöver man inte ligga på mage för att se.

Aklejor på IngMaries äng. Jag var lite sent ute. Lite mer motljus hade suttit fint.

Tänk att humleblomstern redan passerat. Det går för fort.

Jungfrulin, en av dessa anspråkslösa saker som gynnas av mulbete.

Och tänk om det vore möjligt att visa såna här bilder i en lite bättre färgrymd än sRGB. Och tänk om alla skärmar i hela världen genom ett globalt dekret ålades att visa allt i åtminstone AdobeRGB. 
Och kom ihåg. Bilder är bilder. Ett val, ett utsnitt, ett tillkortakommande. Och att 50mm FF inte motsvarar det vi faktiskt ser. 
Ha det gott i spenaten.

Det där med brännvidd och format.

Att vara en fetknopp kan vara en rätt ensam syssla, särskild om man valt en mycket liten skreva i en klippa. Men det är väl det där med evolutionen som inte tillåter några ofyllda hål. De finns plats för allt.
Men nu var det där med brännvidd. Den här fetknoppsbilden är tagen med motsvarande 35mm i fullformat. Den är i efterhand beskuren till det i mitt tycke lite mer harmoniska 3:4 formatet men ändå ganska väl bibehållet utsnitt. Det är bara en liten bit bortbeskuret i högra delen av bilden så någon skalförändrande beskärning har inte skett. För övrigt hamnar nog skärpan på gränsen för vad objektivet förmår.

Kirskål anses vara ett gissel i trädgården men man kan nog ändå med viss fog påstå att den är en effektiv marktäckare. Blomställningarna är ganska vackra de också, särskilt i lite motljus. De är dessutom populära landningsplatser för allehanda blomflugor, baggar och annat som lever och verkar i naturen. 
Här är det ett Nikkor macro 55mm på en D800. Den här bilden är beskuren i formatet 3:4 men dessutom skalförändrad beskärning. Utsnittet torde motsvara cirka 80mm. Och skärpedjupet är smalt. 
Det här är så klart fotografiska självklarheter men när det nu finns hur mycket tid i världen som helst känns det som kan en liten repetition och framför allt reflektion runt självklarheterna vara rätt nöjsam. Det leder lätt in i tankar om bildens berättarkomponenter. Allt det som faktiskt syns i en bild är något som i olika grad påverkar läsarens intryck.
För snart tre år sedan avslutade jag min karriär som media- och fotolärare. Och det var väl lite av ett mantra det här med att man ska vara beredd att undersöka bilder, både egna och andras för att se hur de är uppbyggda och hur de fungerar. Både i den grundläggande tekniken men också undersöka bildernas grammatik. Det som betraktaren, mottagaren sysslar med.